Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:

American I,G.

Director Citizenship Other Major Associations

Carl BOSCH German FORD MOTOR CO. A-G

Edsel B. FORD U.S. FORD MOTOR CO. DETROIT

Max ILGNER German Directed I.G. FARBEN N.W.7 (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.

F. Ter MEER German Guilty at Nuremberg War Crimes Trials

H.A. METZ U.S. Director of I.G. Farben Germany and BANK OF MANHATTAN (U.S.)

C.E. MITCHELL U.S. Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK

Herman SCHMITZ German On boards of I.G. Farben (President) (Germany) Deutsche Bank (Germany) and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.

Walter TEAGLE U.S. Director FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and STANDARD OIL OF NEW JERSEY

W.H. yon RATH Naturalized Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)

Paul M. WARBURG U.S. First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN

W.E. WEISS U.S. Sterling Products

Source: Moody's Manual of Investments; 1930, p. 2149.

Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company's activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang.

Vad som däremot var mycket viktigt och betydelsefullt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, kommittéer som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även denne Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas igen.

Vidare så utnyttjades även möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young lånen till att verka som balansposter i redovisningssyfte, detta utöver vad beskrivs i nedan.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och den beskrivne Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

Så vem som ville vad med Ivar Kreuger och varför, det faller sig som en gammal gärdsgård det som skedde var bankkonglomeratets enda egentliga möjliga val. Kreditens syfte var alltså att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma att medföra.

Framställan avslogs med viss naturlighet kan man väl säga

En annan och några ytterligare relationer i detta beskrivs i nedan

De återstående fyra medlemmarna av American I.G´s styrelse var riktiga prominenta Amerikanska medborgare och medlemmar ur Wall Streets finanselit. Den beskrivne herr C.E Mitchell, ledamot av National City Bank och Federal Reserve Bank of New York; Edsel B. Ford, president of Ford Motor Company; W.C. Teagle, VD Standard Oil of New Jersey; och, Paul Warburg skapare av Federal Reserve Bank of New York, och vidare styrelseledamot inom Bank of Manhattan Company.

IGFarben var Hitler och Hitler var IG Farben även om Hitler möjligen själv kanske inte till fullo insåg detta ifrån början. (Senator Homeros T. Bones till Senatens Kommitté för Militära Affärer, Juni 4, 1943.)

I krigets skymning strax innan WW2 tog slut, så var det Tyska kemikalie komplexet I.G. Farben inte bara det största kemikalietillverkande företaget i världen, det var det största företaget i hela världen, detta med en utomordentlig politisk och ekonomisk kraft och påverkan inom den "Hitlerianska" Naziststaten.

I. G. Farben har beskrivits, som närmast en stat i staten - den Djupa Staten, den frågan är mångfacetterad.

Farben kartellens bildande dateras ifrån 1925, detta är när dess politiska gärning började sin mera noggrant planerade organiskt politiska tillväxt, som organiserades av Hermann Schmitz (med Wall Streets finansiella assistans, han var ju trots allt som Fed ordförande företrädare till sådan som Ben Bernanke) som skapade en super jätte ur kemikalieföretagsamheten ur sex redan i sig jättelika Tyska kemikalie företag — Badische Soda und Anilin, Bayer, Agfa, Hoechst, Weiler-ter-Meer, och Griesheim-Elektron.

Dessa företag blev sammanfogade till blivande Inter-nationale Gesellschaft Farbenindustrie I.G. — eller I.G. Farben förkortat.

Tjugo år senare så stod alltså samme Hermann Schmitz åtalad vid en rättegång i Nürnberg för både anstiftan till världskrig och en rad olika förbrytelser, inte minst krigs brott inbegripande I.G. Farben kartellen.

I.G .Farben i sig själv sökte tystlåten glömska, som någon myntade ett uttryck vid denna tid, att verka men inte synas, sanningen var begravd i arkiven, och dessa försvann sedan efterhand, bäst i klassen i ämnet försvinnande arkiv, var Norsk Hydro, som nära nog lyckats med att förstöra all dokumentation. Svenska IG Farben med Herbert Lickfett, var inte just precis mycket sämre avseende framgångarna i denna prestationskategori. (Läsaren uppmanas att googla på Herbert Lickfett för att få uppleva resultatet.)

Det är dessa Amerikanska anslutningar inom Wall Street som angår oss i detta ännu idag. Utan kapitalbiståndet och medskicket av Wall Street, skulle det inte ha varit ett I. G. Farben alls. Och ingen Adolf Hitler eller WW2 heller.

Tyska bankirer inom Farben Aufsichsrat (Bolagsstyrelse) på det sena 1920-talet inkluderade Hamburg bankiren Max Warburg, vilkens bror Paul Warburg alltså var grundare till Federal Reserve Systemet i Förenta Staterna.

Inte bara genom slumpens lyckliga omständigheter, så var Paul Warburg även styrelseledamot av Amerikanska I. G., Farbens helägda Amerikanska dotterbolag.

I tillägg till Max Warburg och Hermann Schmitz styrning och varma händer, i skapandet av Farbenriket, ingick även Carl Bosch, Fritz ter Meer, Kurt Oppenheim och George von Schnitzler, Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring

Alla dessa utom bankirerna Max Warburg, Hjalmar Schacht och Montague Norman lagfördes som krigsförbrytare efter andra Världskriget men man lagförde ju så sällan folk på vinnarsidan, ens på den tiden och inte ens bankirer.

Mellan 1927, och början på WW2, så expanderade I.G. Farben till sin egen dubbla omfattning, storlek, och utbredning, detta möjliggjordes till stor del av/via Amerikansk tekniskt assistans och av/via Amerikanska förbindelser, så som ett kapitaltillskott på $30 miljoner investerade av/via National City Bank. Av/via National City Bank så hade 1939 I. G. Farben förvärvat eller införskaffat ett deltagande och ledningsfunktionsskapande påverkan i 380 andra Tyska företag, och i över 500 utländska företag. Vem som kom med dessa finansiella och juridiska innovationer för att verka utan att synas...

Farbenriket ägde sina egna kolgruvor, sin egen elektriska kraft, placerare, järn och stål enheter, banker, forskningsenheter, och otaliga kommersiella företag/-Patent.

Där fanns över 2,000 kartell överenskommelser mellan I. G. och utländska företag — inkluderande Standard Oil New Yersey, DuPont, Alcoa, Dow Kemi, och andra företag inom Förenta Staterna, Hela berättelsen om I,G, Farben och dess världsomfattande aktiviteter innan WW2 kommer väl sannolikt aldrig - eller...- att helt komma i dagen ljus, eftersom Tyska uppgifter förstördes 1945 i och med att en förväntan om Allierad seger infann sig. Men Stalin visste ju bevisligen en hel massa saker och bråttom var det ju till Berlin.... och nog visste han helt jävla säkert vad diversions-spaningsenheterna skulle söka efter...

Men, en efterkrigsundersökning av/via amerikanska krigsdepartementet avslutas som följer:

Utan I. G. Farbens ofantliga produktiva möjligheter, dess intensiva agerande inriktning, och vidsträckta internationella utbredning, så skulle Tysklands åtal för krig, har varit helt otänkbart och omöjligt;

IG Farben inte bara riktade sin energi mot en beväpning av Tyskland, utan man koncentrerade sig även på försvagning och förslappning av avsedda offer, och där denna dubbelverkande taktik, verkade för att expandera Tyska industriella möjligheter för krig och för begränsande av det för resten av världen uppdagade motiven. Alltså den arabiska våren var en ren repris.

Bevisningen är översvallande i det att I. G. Farben hade full tidigare och grundläggande kunskap om Tysklands planläggning för världserövring, och av att varje specifik aggressiv aktion som senare utfördes. Inte blir det så mycket bättre av att endast ett minimum av kännedom om Versailles-fördraget och dess kommittéväsende, ovillkorligen visar betraktaren att IG Farben de facto skrev hela planläggningen i egen regi och i förväg, i form av de Fyraårsplaner som Adolf Hitler dessutom påstods ha skapat när han satt på Landsberg.

Direktionen för IG Farben företaget (dvs "I. G. Farbens officiella" hänvisade till i undersökning) inkluderade, inte bara Tyska utan även framträdande Amerikanska finansiärer. Denna utredning från 1945 av det Amerikanska Krigsdepartementet rapporterar i det avslutande att I.G. Farbens uppdrag ”från” Hitler i förkrigsperioden var att göra Tyskland självförsörjande på gummi, bensin, smörj- oljor, magnesium, fibrer, garvning agenter, fett, och sprängämnen. Alltså IG Farbens egna produkter!