" För många människor i Ukraina innebar det ryska angreppet en chock. Vittnesmålen färgades av rädsla, kval och våndor. Men vissa ukrainare kände annorlunda. De mötte krigsbeskedet med ett stort leende.

– Jag har bekanta som stred i Ukraina 2014 och de har levt i osäkerhet i åtta år. Med kriget kom nu en tydlig polarisering. Allt blev svart eller vitt: de vet vem motståndaren är och vem de ska döda. Deras reaktion var intressant. De hade bara väntat på att det skulle komma.

Det berättar Ilmari Käihkö. Han är docent och universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan samt veteran i finska Försvarsmakten.

– Ukraina känner att de har moralen och historien på sin sida. Det är svårt för Ryssland att göra samma antagande. Det är i grunden ett positivt tecken för mänskligheten att vi är mer benägna att dö för någon än att döda. Vi är inte så bra på att döda, men gör det om situationen kräver det av oss.

Under kriget har militärstrateger gång på gång återkommit till den goda ukrainska stridsviljan som största skäl till försvarets framgångar. De ryska förbanden sägs däremot ha låg moral och motivation. Flera soldater rapporteras ha deserterat, klivit ur sina fordon och vandrat i väg. Vissa av dem verkar inte ens ha informerats om varför de befinner sig i Ukraina; många uppgifter gör gällande att ryska soldater trott sig delta i en övning.

Napoleon har sagt att moralen är tio gånger viktigare än antalet soldater för att lyckas på slagfältet. Den preussiske generalen Carl von Clausewitz anger förhållandet som tre till ett. Även om det är svårt att beräkna i exakta siffror så är stridsvilja något som varenda militär tänkare understryker. Det är inte vapen eller teknik som i slutändan räddar dig, säger Käihkö.

– En bra jämförelse är med IS eller talibanerna: en självmordsbombare kan göra mycket med låg teknik men hög motivation. I krig är det viktigare att kunna ta stryk än att orsaka förluster. Om kriget i Ukraina blir långvarigt kan det vara viktigare att kunna genomlida; vem som orkar längst är mer en fråga om moral än en resursfråga.

Att Ryssland nu terrorbombar barnsjukhus, teatrar, skolor och andra civila mål är för att demoralisera ukrainarna och fylla dem med hopplöshet. Men enligt Käihkö kan taktiken få motsatt effekt.

En satellitbild visar ruinerna efter teaterbyggnaden i Mariupol. Många hade sökt skydd i teaterlokalen som utsattes för en rysk flygattack den 16 mars 2022.

– Det är en farlig strategi för det kan likväl öka motståndet. Jag har sett hur ukrainare skriver om händelserna i sociala medier, att de inte har annat alternativ än att slåss. Så det kan öka stridsmoralen och känslan av att ha moraliskt rätt.

På sistone har det i Sverige blossat upp en debatt om vår egen stridsvilja. Hur ser vår kapacitet ut, hur många svenskar skulle ta till vapen om landet anfölls? Har svenskars avhållsamhet från krig under så lång tid gjort dem veka?

I en krönika i DN skriver Fredrik Strage att han inte är beredd att offra sitt liv för Sverige, eftersom ”nationalstaterna är konstruktioner som försöker lura i oss att de alltid existerat … Men de är inte värda att dö för.”

Käihkö tycker att påståendet är märkligt. Enligt samma tankebana är det mesta påhittat, säger han – svenskar som nu slåss för Ukrainas frihet och demokrati; det är värden och påhitt som har väldigt konkreta konsekvenser.

– När man pratar om att inte skydda nationalstaten, betyder det att vi inte ska skydda vårt samhälle? Det är en konstig formulering, inte minst när det handlar om journalister: Vad ska ni göra om ni lever under ryskt styre? Ni lär inte få utöva ert yrke särskilt professionellt då.

David Bergman är lärare i ledarskap på Försvarshögskolan. På sistone har han ofta fått frågan ”Skulle vi kunna ha lika stark stridsmoral som i Ukraina?”

– Jag brukar svara med en motfråga: ”Bor det människor i Sverige?” Så svaret på båda frågorna är ja. Viljan bestäms av den yttre kontexten: ju tydligare hot desto mer försöker människan ena sig för kollektivets bästa.

Han nämner historiska exempel på stark stridsvilja i de fall där man stått inför hot om utrotning, som Israels krig eller finska vinterkriget: en moral motiverad av känslan att både du och hela nationen står inför en existentiell fara.

Att samhällen under hot skulle bryta ihop och anarki råda är en myt, något man bara ser i katastroffilmer eller zombieapokalypser, säger Bergman.

– I själva verket är det tvärtom – vid tydliga yttre påfrestningar enas kollektivet. Titta bara på Sverige nu: de senaste två månaderna har lika många sökt sig till hemvärnet som under hela förra året sammantaget. Skulle en invasion ske i Sverige skulle vi se exakt samma effekter här som i Ukraina.

Skulle en invasion ske i Sverige skulle vi se exakt samma effekter här som i Ukraina.

Maria Fors Brandebo, lektor och docent i ledarskap under påfrestande förhållanden vid Försvarshögskolan, läser tillströmningen till hemvärnet på samma sätt. Hon säger att forskningen om vad som är moralhöjande hos en befolkning förvisso är bristande, eftersom de forskande länderna oftast haft fred på hemmaplan, men att det ändå är värden bortom individen som får folk att ta till vapen.

– Forskningen pekar på att det handlar om någon form av patriotism, någon form av lojalitet och identitet. En stark känsla för att försvara sitt land och en stolthet över landet.

En ofta upprepad myt är annars att brödraskap och gemenskap i skyttegravarna är den starkaste motivationen. Men att det snarare handlar om något större förklarar varför soldater orkat fortsätta även när kamraterna har stupat, säger Maria Fors Brandebo.

– Det har funnits en föreställning om att man slåss för sina kamrater, att den lilla gruppen står i fokus. Men det är egentligen inte vad det handlar om – lite krasst också för att den lilla gruppen ofta dör, hur hemskt det än låter.

Forskning på svenska utlandsinsatser visar också att anledningen till att man riskerar sitt liv har betydelse för uthålligheten. När Maria Fors Brandeby studerade de svenska Afghanistanförbanden visade det sig att den främsta orsaken att delta var personlig utveckling, utmaning och äventyr. Andra deltog för att de var tvungna för att göra karriär inom Försvarsmakten.

Endast en dryg tiondel uppgav att de deltog av altruistiska motiv som att verka för fred och en bättre värld. Det var också den gruppen som klarade sig bäst vid allvarliga incidenter.

– De som hade det genuina intresset för förändring, för att göra skillnad, de kände att de gjorde det. Men åkte du dit för äventyr, personlig utveckling eller för att man var tvungen kunde det blir mer allvar än vad man var ute efter, när man insåg att man riskerade sitt liv, säger Maria Fors Brandebo.

Den 10 mars publicerades en Novusundersökning som genast rönte stor uppmärksamhet. I den sade sig 6 av 10 vara beredda att ta till vapen för att försvara landet. Många har försökt tolka huruvida det är en hög eller låg siffra. Men att förhålla sig till ett så hypotetiskt scenario är inte lönt, menar Bergman.

– Alla är pacifister tills någon är på väg att mörda din familj. När det råder djupaste fred utan yttre hot och frågan är extremt hypotetisk kommer man att ge ett mer ideologiskt anpassat svar utifrån ens värderingar. Men ju tydligare det yttre hotet blir desto starkare blir försvarsviljan. Till slut är 99,9 procent redo att försvara sig vid ett direkt förestående hot om förintelse.

Alla är pacifister tills någon är på väg att mörda din familj.

Inte heller Ilmari Käihkö tycker att man ska utgå för mycket från undersökningen. Han berättar att inför invasionen av Ukraina genomförde ryska säkerhetstjänsten egna opinionsundersökningar bland ukrainska befolkningen och fick då svaret att bara 4 av 10 skulle försvara landet. Verkligheten i skarpt läge blev något helt annat. Jämte stridande förband har tiotusentals personer utan militär utbildning mobiliserat sig med molotovcocktails och gått i demonstrationer mot ockuperande trupper.

Käihkö jämför det med Finland, där befolkningen gick från ett inbördeskrig och en extremt splittrad mellankrigstid, till att enas mot det ryska hotet under vinterkriget.

Enligt Maria Fors Brandebo är viljan för gemene man att ta till vapen också tätt knuten till känslan av att framgångar faktiskt är möjliga. Till de svenska nackdelarna hör därför den mångåriga medvetenheten om ett nedrustat försvar med otillräckliga resurser. Samtidigt tror Maria Fors Brandebo att Ukrainas förhållandevis stora framgångar mot det betydligt större Ryssland har en starkt positiv inverkan på den svenska moralen och säger att de mediala berättelserna om heroiska militära och civila insatser verkar hoppingivande.

– Det måste finnas ett slags hopp, en känsla av att vi skulle kunna nå framgång, vinna, för att man ska klara av det. Det är jätteviktigt. Jag tror att människor skulle fly och sätta sig i säkerhet om man inte trodde att det var värt det. Det är en viktig del att skapa en bild av att vi kan vinna och nå framgång.

Omvänt kan dåliga nyheter och misstro verka förödande för moralen, säger Maria Fors Brandebo, som tror att en negativ utveckling i Ukraina skulle påverka även den svenska moralen starkt negativt. Stridsviljan och orken att fortsätta är också känslig för omgivningens stöd, både från överordnade och från samhället i stort. Återigen är den svenska insatsen i Afghanistan ett tydligt exempel.

– Även när man befann sig på insats tog man tydligt till sig det som sades på hemmaplan. Det påverkar moralen på plats, viljan att fortsätta och utsätta sig för risker. Det fanns exempel på uttalanden från politiker eller höga officerare som gjorde att moralen totalt dog för att man kände att det man gjorde inte uppskattades, och därmed inte längre kändes meningsfullt säger Maria Fors Brandebo.

I Novusundersökningen om att 6 av 10 svenskar skulle ta till vapen syns även en tydlig skillnad bland åldersgrupperna. Bland personer i åldrarna 50–64 år svarade 66 procent ja på frågan, medan motsvarande siffra i åldersgruppen 18–29 var 44 procent.

I ”Studio Ett” i P1 den 10 mars intervjuades flera unga om deras syn på att värnplikten återinförs i Sverige. Några av dem gav undflyende svar och sa att en militärtjänst skulle rubba deras planer efter studenten, eller ”Jag tror inte att jag hade gjort det, jag är nog lite för lat för den delen.”

David Bergman säger att även om det syns en viss generationseffekt i undersökningen, ska man inte tolka det som att ungdomen är förslöad eller saknar karaktär eller moral.

– Unga svenskar har växt upp i vad vi kallat den eviga fredens tid, under 00-talet när försvaret var nedmonterat. Man såg inte Ryssland som ett hot och det fanns hopp om demokrati där. De har anpassat sig efter den samhällsbild som fanns där och då. Men när omständigheterna förändras kommer åldersgrupperna att komma närmare varandra i övertygelse.

Att Sverige ses som ett progressivt, tekniskt avancerat och fritt samhälle brukar sägas bero på vår neutralitet och långvariga period utan krig mot andra länder. Vissa har valt att beskriva det som att vi blivit ”fredsskadade”. Redan 1911 skaldade Erik Axel Karlfeldt att ”För sött och för klemigt vi bakat/Vår kropps och vår andes bröd” i dikten ”Ny nord”.

– Det är ett paradoxalt begrepp, för hur kan något vara skadat av fred? Men det beskriver också en paradox: Vi ska vara glada över det fredliga samhälle vi bor i, men ju lugnare det blir desto svårare är det för gemene man att inse vad som krävs för att upprätthålla det, säger David Bergman.

– Vissa är för djupt rotade i att det inte kan hända något allvarligt, och har levt för individualistiska liv."