" EU rör sig i riktning mot att bli en finanspolitisk union. Vägen dit går via hantering av olika typer av kriser. Blickar man tillräckligt långt fram är det inte orimligt att Sverige kommer att ställas inför valet att antingen dela både penning- och finanspolitik med övriga EU – eller lämna unionen.

Helgen 26-27 februari kastade Tyskland årtionden av försvars- och säkerhetspolitik på historiens skräphög. Förbundskansler Olaf Scholtz meddelade att 100 miljarder euro så fort som möjligt ska tillföras försvaret och tabut att bistå ett land i krig med vapen bröts. Dessutom öppnade De gröna – numera i regeringskoalition – för att stoppa avvecklingen av landets kärnkraftverk. Den tyska omsvängningen är ett exempel på hur kriser kan kasta om verkligheten.

Detsamma gäller i allra högsta grad EU. Och kriserna har de senaste åren duggat tätt. I samtliga fall har svaret på dem inneburit att unionen har tagit steg i riktning mot ökat finanspolitiskt samarbete.

Det hela började under finanskrisen och den efterföljande skuldkrisen. Ett antal medlemsländer hade svårt att finansiera sig på den öppna kapitalmarknaden. Svaret blev räddningsfonden EFSF, bildad 2010, och den permanenta efterträdaren ESM, bildad 2012. Grekland är det land som mest förknippas med nödlån men Irland och Portugal var faktiskt först ut. Och senare fick även Spanien och Cypern stöd via EFSF/ESM.

ESM är en fristående institution som på egen hand lånar upp kapital på marknaden. Men det goda kreditvärdigheten beror på den ägs av de 19 euromedlemmarna, som också har gått in med 80 miljarder euro som grundplåt. Det handlar med andra ord inte formellt sett om någon gemensam upplåning och ännu mindre om gemensam finanspolitik. Men etablerandet av en permanent institution, uppbackad av euroländerna, vars uppdrag är att undsätta medlemmar som inte kan finansiera sig på egen hand kan sägas vara det första steget i den riktningen.

Nästa stora kris var den brittiska EU-omröstningen 2016. Exakt hur den framtida relationen kommer att se ut är ännu inte klart men utan att överdriva kan man säga att det inte direkt är gnisselfritt. Storbritanniens utträde har försvagat EU, men spekulationerna om att om fler medlemmar skulle följa efter har kommit på skam. I stället tycks britternas utträde ha stärkt sammanhållningen inom unionen. Med britterna försvann också det starkaste motståndet mot ytterligare integration, inklusive på det ekonomiska planet. En annan viktig faktor – inte minst för Sverige – är att det inte längre finns något stort EU-land som står utanför euron.

Sedan kom pandemin och återhämtningsfonden Next Generation EU. Fonden ska dämpa de kortsiktiga effekterna av pandemin men är också tänkt att göra ekonomierna bättre rustade för framtiden.

”Syftet är att mildra coronapandemins ekonomiska och sociala konsekvenser och göra medlemsländernas ekonomier mer hållbara, resilienta och bättre förberedda på utmaningarna i samband med den gröna och den digitala omställningen”, lyder den officiella formuleringen.

Totalt handlar det om 750 miljarder euro, som ska fördelas till hälften som lån och till hälften som bidrag. Men det principiellt viktiga är att medlen lånas upp gemensamt. EU:s skattebetalare står med andra ord kollektivt borgen för lånen. Det är svårt att föreställa sig att detta skulle ha blivit verklighet om Storbritannien fortfarande hade varit med i EU. Fyra mindre länder – Sverige, Österrike, Finland och Nederländerna – försökte hålla emot men när bjässen Tyskland var med på tåget blev de så kallade ”frugal four” överkörda.

Att Tyskland accepterade gemensam upplåning är något av en milstolpe. När euron infördes insisterade tyskarna på att det endast skulle vara en halv valutaunion: gemensam penningpolitik men separat finanspolitik. För 30 år sedan påpekade många skeptiker att denna tudelning i framtiden skulle leda till problem. Men Tyskland oroade sig för att bli sittande med betalningsansvaret och kompromissen blev euron som vi känner den i dag.

Både Next Generation EU och finansieringsmodellen är tänkta att vara en engångsföreteelse, en speciallösning i en extrem situation. När upplägget spikades 2020 påpekade dock många bedömare att det i framtiden skulle kunna användas som ett slags prejudikat.

Rysslands invasion av Ukraina är ännu en enorm kris för Europa och EU. Tveklöst är det en extrem situation och på samma sätt som pandemin slår kriget väldigt ojämnt mot EU:s medlemmar. Under coronakrisen drabbades länder med stort turismberoende oproportionerligt hårt. Nu är gasberoende och geografisk närhet till Ukraina och Ryssland avgörande faktorer för hur stora de ekonomiska effekterna blir. Närheten till Ukraina betyder att flyktingmottagandet blir större och närhet till Ryssland innebär ofta ett större handelsberoende. Exempelvis är Finlands import från Ryssland åtta gånger större än Sveriges och exporten ungefär fyra gånger så stor, räknat som andel av BNP. Detta innebär att det denna gång i huvudsak är länder i östra Europa som drabbas oproportionerligt hårt, men på grund av sitt stora gasberoende även Tyskland och Italien. Kriget har också på ett närmast brutal sätt väckt nytt liv i frågan om ett EU-gemensamt försvar. Dessutom ska energiförsörjningen ställas om så fort det bara går för att minska beroendet av rysk energi.

På mycket kort sikt behövs med andra ord pengar för att ta hand om de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget och på något längre – men inte särskilt lång – sikt medel till militär upprustning och energiomställning. I en rapport från Peterson Institute of International Economics räknar den franska ekonomen Jean Pisany-Ferry – som i kulisserna under flera decennier varit en inflytelserik röst i den franska politiken och den europeiska debatten – med att bara de omedelbara kostnaderna i år kommer att uppgå till 175 miljarder euro, motsvarande 1,25 procent av EU:s BNP.

Liksom pandemin är kriget en extern chock och liksom pandemin slår den ojämnt inom unionen. Föga förvånande har debatten kommit igång om att finansiera i alla fall delar av de kostnader som följer med EU-gemensam upplåning. Tydligast har ekonomikommissionären Paolo Gentiloni varit. I ett uttalande den 14 mars sa han att ”både pandemin och kriget i Ukraina är enorma externa chocker med potentiellt olika utfall inom EU. Utfallen kommer att bero på de enskilda ländernas beroende av rysk energi, deras ekonomiska struktur, deras geografiska läge och deras finanspolitiska utrymme. Ett gemensamt svar handlar därför också om att tackla risken för divergens.”

Kommissionens vice ordförande Frans Timmermans har visserligen sagt att det inte är aktuellt med någon gemensam upplåning men frågan lär återkomma. Det gäller särskilt som hela budgetregelverket i EU är under översyn. På grund av pandemin har de gamla reglerna – som stipulerar ett budgetunderskott på max 3 procent och en statsskuld på max 60 procent av BNP – varit tillfälligt upphävda sedan 2020. Få tror att de kommer tillbaka. Men planen var att återinföra någon typ av regler till 2023. Mycket talar för att det som en följd av kriget blir ytterligare minst ett år av limbo.

Sverige har tydligt tagit ställning emot nya gemensamma lån. Att som statsminister Magdalena Andersson först påminna om en artikel i fördraget som föreskriver att medlemmarna ska bistå varandra vid väpnat angrepp och i samma andetag beklaga sig över att det alltid är ”samma länder som vill att någon annan betalar” kanske inte visar på den största fingertoppskänslan. Men budskapet lär ha gått fram.

Men Sverige är litet, Storbritannien har lämnat och Tyskland slaktar heliga kor på löpande band. Vare sig man vill det eller inte talar det mesta för att EU går i riktning mot någon typ av finanspolitisk union. Ett inte orimligt scenario är att vägen dit kommer att gå via kollektiv finansiering av specifika politikområden som i extra hög grad ses som gemensamma angelägenheter. En naturlig väg framåt för en sådan som Frankrikes president Emmanuel Macron, men ett sluttande plan för Magdalena Andersson.

Jean Monnet, som kan ses ideologen bakom hela Europaprojektet, sa att ”Europa kommer att formas av sina kriser och bli summan av de lösningar som tas fram för att hantera dessa kriser”.

Som det ser ut nu kommer det att innebära en fullfjädrad valutaunion inklusive gemensam finanspolitik. Det händer inte i dag och inte i morgon. Men i en inte alltför avlägsen framtid kommer Sverige att ställas inför ett svårt val."