" Det är en solig septemberdag och jag har flip-flops och klänning på mig. Jag sitter på pendeltåget till Livgardet efter att ha mönstrat och blivit antagen till GMU, eller grundläggande militär utbildning. Det är 2013 och den allmänna värnplikten är på paus. Försvarsmakten lockar nya rekryter – och en ny typ av rekryter – med reklam i tunnelbanan. Dessa kampanjer har i dag blivit en del av Försvarsmaktens signum, texter i stil med ”kan jag vara vegan?” (svaret är nej).

Jag påminns om detta när den svenska försvarsviljan diskuteras: är dagens unga beredda att strida för sitt land? Min största drivkraft när jag söker är inte patriotism, utan träningen. Jag tänker på det som ett bootcamp. Men med lite perspektiv kan jag se att jag också ville uppleva någonting som var på riktigt. En kontrast till den riktingslösa tillvaro man hamnar i efter studenten och det plötsliga ansvar över olika livsval som kommer med den.

Det är ett skådespelat allvar, som kommer att pågå tiden ut.

Jag visar mitt pass och grindarna öppnar sig. Befälen står på rad och pekar mot en byggnad en bit bort där vi ska hämta väskor fyllda med utrustning. Jag släpar dem i asfalten, för antalet överskrider hur många man kan bära på kroppen. Jag förstår senare att vi inte fick gå två gånger eftersom detta var tänkt som en första prövning. Det är ett skådespelat allvar, som kommer att pågå tiden ut.

När ett befäl säger ”kom igen, så jobbigt är det inte”, trots att ingen protesterat eller klagat, ser jag hur hierarkin ska ta sig i uttryck. Jag förstod att hierarkin var nödvändig, men minns att jag ofta uppfattade den som oprofessionell och som en del av en lek snarare än nödvändig för ordning och säkerhet.

Jag hade levt i tron på att jag hade ett starkt psyke och god anpassningsförmåga. Men för varje order blev det tydligare för mig varför jag fick så låga poäng på psykologdelen under mönstringen. Lite likt en castingpsykolog i en ”Big brother”-produktion skulle hon bedöma hur man hanterade oförutsägbara uppgifter, isolering och auktoriteter, men kanske framför allt: huruvida man köpte grundpremissen och var beredd att underkasta sig den.

Dag två svimmar plötsligt en rekryt på morgonuppställningen. Hon får vila en kvart och jag känner enorm avundsjuka. De kontrollerar våra outfits – den militärgröna overallen, håret, skorna. Rekryter som varit uppe på natten och putsat sina skor får order om att gå och putsa sina skor, och jag börjar ana att befälens klagomål är slumpartade. Jag putsar aldrig mina skor igen efter det.

Att bryta ner för att sen bygga upp är en metod många i den yngre generationen varken erfarit eller tror på.

Min generation har präglats av idén om jämlikhet – allas åsikter räknas, alla ska få komma till tals. I dag ses jämlikhet av många som en förutsättning för att engagera människor, och för att över huvud taget få institutioner att fungera. Försvarsmakten har jobbat hårt på att signalera att de följt med i den utvecklingen. Men det var inte det jag möttes av.

Krocken mellan hur militären är uppbyggd och samtidens utbredda individualism behöver inte nödvändigtvis betyda att svenska ungdomar är dåligt anpassade för att bli soldater. Men att bryta ner för att sen bygga upp är en metod många i den yngre generationen varken erfarit eller tror på. Varför bäddade vi om sängen i lika många timmar som vi fick sova?

Dag tre börjar några tjejer raka av sig håret. Det är nu jag börjar förstå att jag inte kan vara kvar. På en föreläsning säger de åt oss tjejer att inte flirta med killarna och befälen, ”det blir aldrig bra”. I GMU finns kön ibland, och ibland inte, tänker jag.

När befälen kontrollerar vår städning skriker Korpral att ”dammråttorna parar sig i hörnen” så högt att rösten spricker. En annan morgon ropar Sergeant ”det ska vara nordkoreansk ordning”. När Fänrik skriker ”jag bänkar 120 och springer milen på 45” börjar jag få svårt att ta befälen på allvar. Det är alltid en bra show när de sätter igång. En lunch hör jag ett befäl säga till ett annat ”Om de inte sover klockan elva så skjuter vi dem”. Jag antar att de skämtar och får det bekräftat när jag vaknar morgonen därpå, fullt levande.

Dag fem är det dags för vår första vapengenomgång. En del av killarna kan ta isär och sätta ihop vapnet på bara några sekunder. Jag funderar över vad militären lockar för typ av människor – sådana som jag och sådana som de.

Mitt vapen är fortfarande i bitar och jag känner att jag håller på att kissa på mig – toapauserna är få och korta. Jag vågar egentligen inte säga något men alternativet är värre. Jag marscherar fram till ett befäl, slår klackarna ihop som jag lärt mig och frågar om rekryt Rydelius får gå på toaletten. ”Nej”, svarar han, och det tar en stund för mig ta in att han menar det och vad det kommer att innebära för mig. Jag går tillbaka till mina vapendelar och paniken stiger.

Sen tar jag sats. Jag springer ut ur salen, ut ur byggnaden, bort till andra sidan området och in till matsalsbyggnaden. Uppför trappan, in på toaletten och vrider om låset hårt, som om Kapten sprungit efter.

Känslan av att ha kommit undan varar kort. Jag vet att det är allvarligt att lämna sitt vapen (en riktig militär kissar hellre på sig). När vapenlektionen är klar kommer befälen att börja leta efter mig, gå igenom varje byggnad tills jag är hittad. Så jag låser upp toalettdörren och kliver ut. Jag märker att de inte jagat mig, för ingen står utanför. Jag sätter mig synligt på en bänk som står längs den största vägen i området för att ge mig själv tillkänna.

Efter en stund ser jag Korpral och Sergeant komma gåendes. Jag förbereder mig på att inte bli ledsen av utskällningen som väntar. När de mot min förväntan pratar lugnt inser jag att jag inte ska få komma tillbaka. De pratar med mig som en jämlik för de är inte längre mina befäl. Jag är inte längre rekryt.

”Ni utbildar mig till mördare, det funkar inte” säger jag. Egentligen är jag mer kränkt över att få mina toalettbesök inskränkta snarare än övertygad pacifist, men det behöver inte de få veta. De blir förnärmade av m-ordet och håller en inövad utläggning som mest upprepar ordet försvar. ”Om din familj är i fara, skulle du inte vilja försvara ditt land då?” Jag känner att svaret på den frågan är nej.

Jag borde kanske vetat allt det här innan jag sökte. Man känner ju till vad militären är. Men Försvarsmaktens trovärdighet, och omfattande befogenheter, gjorde att jag hade förväntat mig något annat.

Jag vaknar nästa morgon och sätter på mig mina flip-flops igen. Jag får inte möjlighet att säga hejdå till de andra rekryterna. Jag slussas liksom ut på något sätt. Jag får vänta i ett avskilt rum och på lunchen sitter jag vid ett separat bord. Efter ett samtal med kapten får jag åka hem. Jag passerar pansarvagnar och minnesstenar på vägen mot grindarna. De öppnar sig mot mig i naturlig slow motion, så som grindar brukar göra, och jag går ut långsamt för att jag vill komma ihåg den här stunden."