Brytningen inleddes möjligen så tidigt som 800 e.Kr (eventuellt början på 700-talet) och upphörde 1992

Arkeologiska och geologiska undersökningar har visat att gruvan börjat brytas mellan år 850 och 1080. Spektralanalyser av bronsföremål på Gotland har visat att koppar troligen hämtades från Falufyndigheten redan på 800–900-talet.[1] När gruvan för första gången träder fram i skrivna dokument år 1288 hade den redan blivit ett riksintresse. Arbetet bedrevs i ett slags bolag där andelar i gruvan kunde köpas och säljas. De första kända privilegierna fick kopparberget av kung Magnus Eriksson år 1347 och gruvan bidrog under medeltiden till två tredjedelar av Europas kopparproduktion.[2] Det var dock under 1600-talet som gruvbrytningen fick sin största omfattning, då Sverige var en stormakt.[3] Produktionstoppen inträffade omkring 1650. Tidvis bröts 2/3 av hela världens kopparmalm i Falun, och under 1600-talet var gruvan med omkring 1 000 arbetare Sveriges största arbetsplats.

Vid en ceremoni 8 december 1992 sköts den sista salvan i gruvan. Dåvarande ordföranden i Stora Kopparbergs Bergslags AB, Peter Wallenberg tryckte på utlösningsknappen och därmed upphörde malmbrytningen i gruvan.

Företaget kan spåra sitt ursprung tillbaka i medeltidens bergshantering, och korporationen Kopparbergets bergslag ombildades år 1862 till Stora Kopparbergs Bergslag (aktiebolag 1888[1]) för att driva gruv- och metallindustrin kring Falu koppargruva.

[Aktiebolaget hade en snårig väg till det definitiva genombrottet som verksamhetsform i svensk ekonomi, trots att den första lagen om möjligheten att bilda (och ännu viktigare att upplösa) aktiebolag tillkom efter fransk förebild den 6 oktober 1848 och började gälla den 1 januari 1849. I Sverige utvecklades aktiebolagsformen i de statsprivilegierade kompanierna, av vilka det Ostindiska kompaniet, bildat 1731, är det mest bekanta.]

Det första skriftliga dokumentet som omnämner gruvan är ett bytesbrev daterat den 16 juni 1288. I detta bekräftar biskop Peter i Västerås återköpet av en åttondel av Tiskasjöberg, som då var gruvans namn.

Brevet, som bekräftades med kung Magnus Birgerssons och åtta biskopars sigill och är det äldsta dokument om ett svenskt bergverk som finns bevarat. Kung Magnus Eriksson utfärdade år 1347 ett utförligt privilegiebrev för bergsmännen i Kopparberget i samband med att han besökte gruvan. Den var redan då en av Sveriges största arbetsplatser samt världens största producent av koppar. Då kronan alltid var i behov av kapital blev det snart nödvändigt att få kontroll över gruvbrytningen och år 1360 gjorde Magnus Eriksson ett tillägg i privilegiet genom att utfärda en kungörelse som innehöll en detaljerad reglering av gruvverksamheten.

Bergsmännen var de som bildade det ursprungliga företaget för gruvbrytning i Stora Kopparberget. Detta leddes av råd bestående av fjorton bergsmän med ansvar för gruvdriften samt uppgiften att följa de regleringar förordningar kungen utfärdat. Bergsmännens bolag kan jämföras med dagens aktiebolag, och kan ses som tidig form av detta. Under Kalmarunionen, vilken började 1397, kom bergsmännen att få stort inflytande i vissa av statsangelägenheterna. Det mesta av kopparen kom att exporteras under denna tid. Efter att Gustav Vasa kommit till makten ökade kronans inflytande i gruvnäringen åter.

Kopparbrytningens storhetstid i Falun sammanföll med Sveriges stormaktstid (dvs. 1600-talet). Sveriges maktposition kom faktiskt till stor del att ekonomiskt baseras på export av koppar från Falun. Koppargruvan svarade tidvis för två tredjedelar av den samlade världsproduktionen, och år 1650 uppnåddes en produktionstopp då över 3 000 ton råkoppar framställdes ur ca 90 000 ton brutet berg. Vid denna tid var Falu koppargruva Sveriges största arbetsplats med mer än 1 000 arbetare. Detta gjorde att Falun år 1641 fick stadsprivilegier av Drottning Kristina.

Redan i slutet av 1600-talet hade Falu koppargruvas storhetstid passerat, även om gruvan kom att vara en viktig kopparproducent långt in på 1800-talet.