" En gammal diplomat beskrev nyligen hur hon brukar dela in motparten i förhandlingar i tre kategorier.

Först, de som inser att de har gjort fel, är på väg att förlora och att ett problem finns.

Sedan, de som inte tycker sig ha gjort något direkt fel, men ändå motvilligt medger att någon typ av problem som behöver lösas har uppstått.

Och till sist, de som inte tycker sig ha gjort fel, inte tror sig kunna förlora, och inte anser att något som helst problem existerar.

De två förstnämnda går absolut att komma fram till något med. Den tredje sorten är ytterst ovanlig och i stort sett omöjlig. Denne tänker helt utanför normal risk- och konsekvensbedömning. Den ser inte något att förlora, eller förlorar på riktigt hellre allt än att kompromissa. I den mån hen ens dyker upp och över huvud taget låtsas förhandla sker det inte med ärligt uppsåt.

Tillhör Vladimir Putin, och de som företräder honom, kategori ett, två eller tre?

Medan diplomater försöker lista ut detta råder ingen brist på stora ord som kastas fram och tillbaka över Atlanten.

”Jag önskar att du vore ledare för hela världen”, sa Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han talade inför den amerikanska kongressen i veckan. Det riktades direkt till Joe Biden.

Senaten är överens om att skicka mer vapen, men hittills inget bortom det, vilket Biden inte heller har erbjudit. Och i avsaknad av mer direkt krigande för amerikansk del så återstår någon form av prat-diplomati för att nå ett slut på kriget.

Biden har dock skruvat upp både epiteten och hoten: Rysslands ledare är en ”krigsförbrytare” och en ”mordisk diktator”. Ryssland ska få betala ett ”högt pris” om de använder kemiska vapen. Kina ska få se på ”konsekvenser” om de hjälper Ryssland i kriget mot Ukraina.

(Putin å sin sida fortsätter avfärda Biden på temat hög ålder: Den amerikanske presidenten är ”glömsk”, ”utmattad” och ”lättirriterad”.)

Men det är som med Obamas röda linje i Syrien: Ju större ord, desto mer kraft väntas backa dem. För annars är ord bara ord. Och en del diplomater oroar sig nu för att ju mer Biden pratar högt, desto mindre blir USA:s trovärdighet.

Då, i Syrien, skulle det ju finnas en gräns för vad USA stod ut med från diktatorns krig mot sin egen befolkning. Använder ni kemiska vapen så.... ja, ingenting, visade det sig att slutet på den meningen lydde när saringas dödade mer än tusen syrier 2013. Då träffade USA ett avtal med Ryssland om att de senare skulle straffa (läs: bomba bort) Syriens innehav av kemiska vapen. Men Assad fortsatte med dussintals kemiska attacker mot den egna befolkningen under åren som följde.

Och ju vidrigare och längre krig, ju större förluster och hot åt alla håll, desto svårare blir en förhandling. Det som Ryssland skulle ha accepterat för en månad sedan – om det ens fanns något alls – räcker förmodligen inte i dag.

Det står också långtifrån klart vad Ukraina – som det handlar om i första hand – faktiskt är berett att ge upp, kanske i form av delar av Ukraina. ”Jag är redo att prata, men vi är inte redo att kapitulera”, har Zelenskyj sagt.

För Ukraina gör större motstånd än väntat. Men Ryssland vinner, om än med större förluster av egna trupper och betydligt värre konsekvenser för civilbefolkningen än vad som redan skett. Efter en ”lång och hård strid” som Biden har förutspått. Därefter installeras i så fall något slags Moskvatrogen regim i Kiev.

En deal innebär också att resten av västvärlden som belagt Ryssland med sanktioner måste gå med på den, för att de ska lyftas igen. Där har USA redan förvarnat om att det inte längre räcker för Ryssland att bara packa ihop och lämna Ukraina.

Att låta Putin bara komma undan med att ha förstört Ukraina skulle innebära att Europa skulle få sitta och huka sig i all framtid och tugga i sig att Ukraina inte är ett fritt demokratiskt land. Det kanske går, men hur många länder kan en ledare med kärnvapen hålla som gisslan, eller invadera?

Rysslandsexperten Fiona Hill, som tidigare satt i Vita husets säkerhetsråd, tror ändå att det fortfarande kan finnas en variant där Ryssland backar från idén om att vilja styra (hela) Ukraina, medan Ukraina i sin tur helt ger upp tanken på att närma sig Europa och Nato mer. Rysslands förhandlare har redan nämnt Sverige som ett föredömligt exempel som ukrainarna kunde låta sig inspireras av.

Men det innebär också att Ukraina måste få förhandla fram sin egen lösning, har Fiona Hill sagt i veckan. Allt som stärker kalla kriget-bilden av USA mot Ryssland innehåller oerhört mycket mer prestige.

Hur svåra förlusterna behöver bli på båda sidor för att en kompromiss ska kunna nås vet vi inte ännu. Och mönstret är redan övertydligt: Sjukhus, gravida kvinnor, civila, hjälpsändningar och barn bombas inte av misstag. Tvärtom. Men det är bara vecka fyra av kriget, trots att det redan pågått outhärdligt länge.

Fiona Hill påminner också om att Putin jämför sig med Katarina den stora, och varnar återigen för det hon anser att västvärlden missade när många inte trodde att invasionen skulle ske: Det är ingen rationell tänkare på andra sidan. Utan snarare en ur kategori tre.

Hon går skrämmande långt i sina sina teorier kring ett slags Jerusalem-syndrom som hon anser råder i Kreml. Det vill säga vanföreställningar med drag av extrem narcissism, där en ledare tror sig vara utvald för ett uppdrag och är beredd att gå precis hur långt som helst. Och då finns det inte ens någon överskådlig spelplan till att börja med.

Men just det svaret, som alla diplomater helst önskar sig – hur det står till i huvudet på Putin – går inte att få."