Man behöver inte exakt vara något psykologiskt analysgeni för att konstatera vilket mindset som faktiskt råder hos individen - det är i enkla termer filosofisk materialism eller filosofisk idealism och begriper man varför legoknekteri alltid förlorar med tiden, ja då är det ju bara som det är med den saken i ljuset av saknad offervilja.

" Mitt huvudsakliga argument när jag träffade Pliktverkets psykolog var att jag aldrig riktigt gillat läger.

Jag hade bestämt mig för att varken överdriva eller ljuga: ”Om ni vill att jag gör värnplikt så gör jag det, men jag har ingen större lust.”

Psykologen ställde några pliktskyldiga följdfrågor, men sedan fick jag gå hem. Jag slapp till och med göra fystesterna. På 11:ans spårvagn hem kände jag mest lättnad, men också lite besvikelse. Staten hade bekräftat det jag anade: jag behövdes inte i den nya tidens försvarsmakt.

Mot bakgrund av detta kände jag mest igenkänning när Calle Schulman i radio sade att han inte tänkte försvara Sverige...

Jag var ingen fredsduva under uppväxten. Det enda jag ville rita som barn var krig, våld och ond bråd död. Fröknarna var oroliga över allt blod, men jag var i gott sällskap med de andra pojkarna. Vi lekte krig och andra våldslekar. Var det inte en fiendesoldat som skulle skjutas så var det något slags robot. Sedan övergick krigslekarna i sportens ritualiserade strider.

Inte heller här avvek jag.

Men kriget vi lekte hade avskaffats, åtminstone sedan murens fall. Den manlighet som handlade om stridsvärde kändes ungefär lika relevant som de manliga vinkarkrabbornas stora klo. En evolutionär restprodukt. De mellanstatliga krigen förekom knappt, i stället har nästan alla krig sedan atombomberna föll varit inom stater. Svenska försvaret rustades ned, beredskapslagren försvann, skyddsrummen lades i träda och unga svenska män kunde ägna sig åt sig själva i stället för att öva på att skjuta på en fiende som inte längre fanns.

Mot bakgrund av detta kände jag mest igenkänning när Calle Schulman häromveckan i radio sa att han inte tänkte försvara Sverige, att han inte tänkte stå upp för våra värderingar, att han tänkte fly. Så har många jag stött på pratat i alla år. Det var Schulmans tajming som var ny, inte det han sa. Han fick, kanske med viss rätt, klä skott för hur mångas attityder ändrats genom åren. Och sedan invasionen av Ukraina.

I över ett decennium har jag varit en av dem som varnat för Rysslands utrikespolitiska ambitioner, för Sveriges och Europas samtidiga nedrustning. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det var en fullskalig invasion jag förväntade mig. Snarare var min gissning att det skulle fortsätta med en kontinuerlig upptrappning av det Putin och hans anhang ägnat de senaste åren åt – att destabilisera grannar, spela ut västvärldens länder mot varandra, och ta kontroll över områden utan att formellt annektera dem.

Då Sverige skickat vapen till Ukraina, och redan innan betraktades som en fientlig makt av Ryssland, men samtidigt inte är med i Nato, ligger vi inte särskilt bra till.

Män har större försvarsvilja i alla tre kategorierna, men i synnerhet vad gäller att strida med fara för sitt liv.

Så hur är det med vår försvarsvilja? Totalförsvarets forskningsinstitut definierar försvarsvilja som att vara ”benägen att göra eller tycka något i det bestämda syftet att bidra till landets försvar – för dess uppbyggnad eller mot en angripare”. Det är märkligt, med tanke på att jag inte gjorde värnplikten, men för mig har det alltid varit en självklarhet att försvara landet. Det har givetvis varit en abstrakt tanke, och något man riskfritt kunnat säga. Men inte längre.

Jag är i gott sällskap. I försvaret av Sverige kan 49 procent tänka sig en stridande roll med fara för livet, 77 procent en icke-stridande roll med fara för livet och 84 procent en icke-stridande roll utan fara för sitt liv (enligt en undersökning av FOI). Det finns dock en markant skillnad mellan män och kvinnor.

Män har större försvarsvilja i alla tre kategorierna, men i synnerhet vad gäller att strida med fara för sitt liv – där är nästan 70 procent av männen villiga. Kanske hänger det ihop med att fler män än kvinnor genomfört värnplikt. Ändå är det förvånande att svenskar visar en sådan hög försvarsvilja jämfört med många andra länder. Vi är annars experter på att raljera över att vi lever i en ”bögfeministisk vänsterdiktatur” (för att citera en stripp av Berglins), att vi är fredsskadade, egoistiska, för mångkulturella, att vi är för bortklemade för att klara strid. Jag har själv sagt åtminstone något av detta vid olika tillfällen. Men det är en avsevärd skillnad på att kritisera det egna landet i fredstid, och att raljera över det i tider av kris.

Självironi har sin tid, allvar har sin.

Det är också en avsevärd skillnad på att tvingas invadera ett grannland och att försvara sig från en angripare. Om det förstnämnda är nationalism när den är som sämst är det nationalism när den är som bäst som just nu möjliggör försvaret av Ukraina. Försvarsvilja handlar inte heller om att älska allt med hemlandet, utan om att försvara folkets rätt att bestämma sin egen framtid. Det spelar ingen roll om man avskyr varandras åsikter när en yttre fiende vill diktera hur man ska tänka och leva.

När Ryssland invaderade Krimhalvön 2014 funderade jag på att gå med Hemvärnet, men fyra barn och en karriär kom emellan. Det var min ursäkt då. Men samma dag som ryska trupper vällde in över gränsen till Ukraina – den 24 februari – skickade jag in en ansökan.

Tyvärr har jag som sagt ingen militär kompetens att erbjuda, men jag vill inte låta andra ta ansvar för försvaret av det land som har gett mig allt.

Vem vet, den här gången kanske jag behövs. Även om jag inte gillar läger."