”En mjuk stat är bra på att räkna katter Bristen på ansvarstagande urholkar statens förmåga att sköta sina kärnuppdrag.

Inga-Britt Ahlenius

Publicerad 09:30

Dela artikeln:

En mjuk stat är bra på att räkna katter

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Det var Gunnar Myrdal som en gång myntade begreppet "the soft state", den mjuka staten. En stat som inte förmår fatta svåra beslut när det krävs, som inte levererar vad den är satt till och som inte heller ställer krav på sina medborgare. Med Myrdals blick kan man titta in i den svenska staten.

I Sverige – denna stilla trädgård i världen och med alla förutsättningar att etablera en stat med hög kvalitet – krackelerar staten. Denna medborgarnas och skattebetalarnas egen verkstad som ska lösa det som marknaden inte löser; rättsväsende, energiförsörjning och annan infrastruktur, försvar, utbildning. Staten är överallt, med lagar och förordningar, bidrag, försäkringar och stöd. Men om den inte lyckas i sina centrala uppgifter, där inga alternativ finns?

Staten är bra på att räkna katter, fixa identitetspolitiska manualer, skriva värdegrunder, rädda småfåglar i skogen, plantera gran och mycket annat.

Men statens viktiga våldsmonopol utmanas dagligen av gatans organiserade kriminalitet. Gangstermaffian infiltrerar förvaltningen, tvingar fram beslut till sin egen fördel, skrämmer personalen till tystnad.

Korruption avslöjas då och då – som begrepp ofta reducerat till ”affär”, eftersom vår lagstiftning inte innehåller begreppet korruption.

Staten är sen att se och erkänna problem och faror. Det har tagit lång tid att identifiera den extrema islamismen och hur den slagit klorna i några friskolor och i andra delar av civilsamhället. Och när problemet identifieras och avslöjas så händer ingenting – bidragen till dessa skolor avbryts inte, inspektionsmyndigheten har inte kraft att stänga eller att förhindra att skolan uppstår i ny skepnad. En rektor, under beslut om utvisning, hinner sälja och sjappa med någon miljon.

Bidragen till studiecirklar och olika organisationer fortsätter som om ingenting hänt. DO, Diskrimineringsombudsmannen, försvarar inte den sekulära staten och kvinnans rättigheter mot kulturell eller religiös extremism – den som sträcker fram sin hand mot någon som inte vill ta den, får böta.

”Kommunalt domstolstrots” är ett etablerat begrepp, väl identifierat och studerat. Kommunerna bryter mot domstolsbeslut utan några som helst konsekvenser – varken regering eller riksdag reagerar, det hela får fortgå år ut och år in. Rättsstaten är svag – i Sverige är det medierna som är tredje statsmakten, inte domstolsväsendet som i andra länder.

Korruption avslöjas då och då – som begrepp ofta reducerat till ”affär”, eftersom vår lagstiftning inte innehåller begreppet korruption. Nyss utsåg regeringen utan vidare spisning ett tidigare statsråd till myndighetschef. I enlighet med FN:s antikorruptionsstadga var det inte. Coronakommissionen avslöjar institutionella svagheter – ingen eller låg beredskap, problem med statsmaktens tre beslutsnivåer. Polisutredningen om mordet på Olof Palme är ett enda institutionellt sammanbrott i slow motion – från Sveavägen till dess final som ”den svenska rättsstatens slutliga kapitulation…” (ur boken ”Statsministermordet” av Hans-Gunnar Axberger, huvudsekreterare i Granskningskommissionen kring Palmemordet).

Hur har det kunnat bli så här? Bland annat för att ansvar aldrig någonsin utkrävs – det saknas klara processer för ansvarsutkrävande i staten.

Inga-Britt Ahlenius”