" Jag är klädd i varselväst och bygghjälm. Runt midjan har jag en liten väska som innehåller en gasmask, och runt halsen en transponder så att jag inte ska gå vilse inuti det svenska urberget. En av guiderna slår igen hissens metallgrind. Vi sjunker ner i avgrunden. Med ett vinande ljud färdas vi djupare och djupare ned genom schaktet.

Svensk Kärnbränsle­hanterings anläggning vid Oskarshamns kärnkraftverk kallas Äspö­laboratoriet och är en fullskalig prototyp av det slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark som regeringen den 27 januari 2022 klubbade igenom ett ja till. När hisskorgen passerar 60 meter slår det lock för öronen.

På väg ner mot 450 meters djup tänker jag på morlockerna i H G Wells sci-fi-klassiker ”Tids­maskinen” från 1895. Jag föreställer mig att det är ungefär så här de skulle bo.

Boken är en dystopi, inspirerad av de allt djupare klassklyftor som den övertygade socialisten Wells såg i Storbritannien runt det förra sekel­skiftet. Den handlar om en vetenskaps­man som färdas många hundra tusen år in i framtiden. Där upptäcker han att mänsklig­heten har delats upp i två olika raser. Ovan jord lever eloanerna – den forna över­klassen – till synes bekymmersfritt i en värld fri från teknologi och föroreningar. I brist på utmaningar i livet har dessa vackra varelser regredierat till ett slags korkad boskap. Under jordytan lever och arbetar den andra sorten: morlockerna. De är arbetande apmänniskor med gråblek hud och glödande ögon som sköter om uråldriga industriella maskiner. Förhållandet mellan de båda arterna är symbiotiskt. Morlockerna förser eloanerna med föda och kläder i utbyte mot att slakta och äta vissa av dem.

Det bygger på tanken att det kommer finnas framtida generationer som är ansvarstagande.

Det är Carl-Reinhold Bråkenhielm, utbildad präst och teolog, som berättat för mig om ”Tidsmaskinen”. Den 76-årige professorn i empirisk livsåskådnings­forskning vid Uppsala universitet är sedan ett par år tillbaka ordförande i Kärnavfallsrådet, en tvär­vetenskaplig kommitté som ger råd till regeringen om slutförvaringen av kärnavfall och avvecklingen av svenska kärnkraftverk. ”Tidsmaskinen” är en bok han ständigt återvänder till.

– De riktiga pessimisterna tror att det är så det kommer att bli. Att det går så illa att vi kommer att förlora den tekniska och vet­enskapliga kunskap vi har byggt upp de senaste tvåtusen åren, säger han när jag möter honom några veckor innan min färd ner i urberget.

Men han och Kärnavfallsrådet har landat i en helt annan syn på framtiden.

Kopparkapslarna kommer att ha insatser av segjärn. De är fem meter långa och en enda kapsel väger runt 25 ton när den är fylld med använt bränsle.

Det som skulle komma att bli Kärn­avfallsrådet bildades 1985 på initiativ av den biträdande industriministern Birgitta Dahl. Folkomröstningen fem år tidigare hade haft tre alternativ. Det handlade inte om ett ja eller nej till svensk kärnkraft. Mer kärnkraft fanns inte på kartan. Alla tre alternativ före­språkade en avveckling. Omröstningen handlade om i vilken takt den skulle ske. Vann gjorde linje 2 stödd av Socialdemokraterna och Folkpartiet: ”Avveckla kärnkraften – men med förnuft!” Nu upplevde Dahl att det fanns en oro hos befolkningen om hur det egen­tligen skulle gå med det radio­aktiva avfallet från reaktorprogrammet.

Den socialdemokratiska politikern och botanikern Camilla Odhnoff fick i uppdrag att bilda en kommitté. Hon ansåg att kärnavfalls­frågan inte enbart handlade om naturvetenskap.

Templet Hagar Qim på Malta brukar be­traktas som världens äldsta byggnadsverk. Det är 5 600 år gammalt. Cheopspyramiden är 4 600 år. De äldsta grottmålningarna vi känner till är cirka 30 000 år gamla. Kärn­avfallet behövde hållas åtskilt från allt levande i 100 000 år. Hur skulle det ens vara möjligt? Odhnoff menade att det var en fråga för experter inom samhälls­vetenskap och humaniora.

Vad som hände i Sovjet borde ha lärt oss en läxa. Samhällssystem kan verkligen kollapsa.

Kommittén som senare fick namnet Kärnavfallsrådet blev en tvärvetenskaplig grupp. I dag rymmer den såväl kärnfysiker och strålskyddsforskare som idéhistoriker och sociologer. Dessa har, efter åtskilliga interna diskussioner, enats om en linje i synen på framtiden. Och en långt mer hoppfull sådan än H G Wells dystopiska. Somliga skulle nog kalla den typiskt svensk.

I maj 2001, vid ett seminarium på Sigtuna­stiftelsen utanför Stockholm, bestämde sig ledamöterna för att tro gott om människan. Rådet gav rentav den här optimismen ett särskilt namn. De kallade den för ”ett rullande nu”.

– Det bygger på tanken att det kommer finnas framtida generationer som är ansvars­tagande. Som är angelägna om att ta hand om infor­mationen om kärnavfallet, förnya den och översätta den till tidens nya uttrycks­former, förklarar Carl-Reinhold Bråkenhielm bakom sina sköldpaddsfärgade glasögonbågar.

Är det en rimlig tanke att utgå från?

Hissen bromsar in och når botten. Hisskorgen gungar sakta upp och ner i sin långa stålvajer. Grinden öppnas och vi kliver ut i en bergssal. Ljudet från grundvatten som droppar från taket ekar svagt mellan berg­väggarna. Det luktar grav. Livet på jordytan känns mycket avlägset.

Svensk Kärnbränslehantering, SKB, ägs av kärnkraftindustrin och är ansvarigt för att hantera de 12 000 ton radioaktivt avfall som kommit från det svenska reaktorprogrammet sedan den första reaktorn togs i bruk i ett bergrum under Tekniska Högskolan i centrala Stockholm 1954. På den tiden hade den svenska försvarsmakten långt gångna planer på att utveckla en egen atombomb. Projektet lades ner en bit in på 1970-talet. I stället satsade man på kärnkraften.

SKB anser sig ha forskat fram en fullkomligt säker metod för förvaringen av använt kärn­bränsle. Nere i urberget får jag en före­läsning av guiderna om hur det kommer att gå till. Små pellets­liknande kutsar av uran i kas­setter, ska placeras i insatser gjutna i segjärn. Det särskilt hållbara segjärnet ska i sin tur placeras inuti kapslar av fem centimeter tjock koppar.

I en angränsande tunnel gapar ett åtta meter djupt hål. I ett sådant hål ska en jättelik själv­körande gruvmaskin i framtiden sänka ner de stora termosliknande koppar­kapslarna. En prototyp av det väldiga fordonet med namnet Magne står parkerad i underjorden. Kopparkapslarna som väger 25 ton styck kommer att placeras i borrhålen och omges av bentonit­lera. När cirka 6­000 kapslar be­gravits i berget ska tunnlarna fyllas igen med samma material. Efter cirka tusen år har i stort sett all direktstrålning klingat av, förklarar guiderna. Men att få i sig avfallet, exempelvis via grundvattnet, kommer fortfarande att vara farligt. Efter 100 000 år kommer det använda bränslet att vara ungefär lika radioaktivt som den ursprungliga uranmalmen.

Det saknas inte kritik mot lagringsmetoden. Forskare på KTH och Svenska Natur­skyddsföreningen hävdar att kopparen kommer att korrodera betydligt snabbare än beräknat och att det radioaktiva avfallet riskerar att läcka ut i Östersjön. Men det är teknikaliteter. Den verkligt kniviga frågan handlar om hur vi ska skapa ett budskap om vad kapslarna innehåller – ett budskap som inte faller sönder, förvanskas eller dör ut med vårt språk, som med stor sannolikhet inte finns kvar om några tusen år.

Medan kärnfysiker kan beräkna halverings­tiden för radioaktivt avfall som uran-238 (4­510 miljoner år), plutonium (24­400 år) och cesium-137 (30 år) är det ingen som med säkerhet kan säga hur länge det dröjer innan ett tecken, ett språk eller en symbol förlorar sin betydelse eller helt försvinner. Att kunna läsa och förstå till exempel Gustav Vasas bibel är i dag i princip omöjligt för någon utan språk­historiska kunskaper. Och då pratar vi om en 500 år gammal bok.

Arkeologen Cornelius Holtorf tror att en modern version av Rosettastenen skulle kunna vara en lösning för att berätta om kärnavfallet för framtidens människor.

Samma dag som jag besöker Äspö­laboratoriet går jag en promenad i regnet som driver in från havet längs stranden vid Norrlidsbadet i Kalmar, tillsammans med arkeologen Cornelius Holtorf. Han har sportig regnjacka i Gore-Tex och en Unesco­professur i vad som kallas ”kulturarv och framtider”. I flera projekt har han samarbetat med SKB. I bolagets upp­drag ingår nämligen inte bara att montera ned Sveriges kärnkraftsverk och förvara av­fallet på en säker plats. Utan också att varna framtida generationer för radio­aktivitetens faror.

Cornelius Holtorf menar att Rosettastenen skulle kunna fungera som en inspirations­källa. Tecknen på stenen är ett dekret utfärdat 196 år före Kristus på tre olika språk från en gammal egyptisk kung om att han fått status som gud. Rosettastenen gjorde det möjligt att 2 000 år senare avkoda de egyptiska hiero­glyferna. På samma sätt skulle information om slut­förvarets innehåll kunna kommu­niceras på en mängd olika språk, menar Cornelius Holtorf. Kanske skulle man också kunna ha ett pyttelitet prov av radio­aktivt material på platsen i pedagogiskt syfte.

– Vi vill att framtidens människor översätter innehållet till sitt eget tankesätt. Det är den processen vi vill underlätta. Det viktiga är att någon läser budskapet och gör någonting.

”Det viktiga är att någon läser budskapet och gör någonting”, säger Cornelius Holtorf.

Den tysk-svenske arkeologen verkar i en fascinerande och lite förbisedd forsknings­tradition om hur atomålderns kulturarv ska kunna bevaras över en oöver­blickbar tids­horisont. Hur skapar man en berättelse som på riktigt är evig?

I början av 1980-talet startade det amer­ikanska energidepartementet tillsammans med energibolaget Bechtel ett råd som påminner om det svenska Kärn­avfallsrådet, Human Interference Task Force. Uppdraget var att utveckla en metod för hur framtida civ­ilisationer skulle kunna tillgodogöra sig information om innehållet i det planerade slutförvaret i Yucca Mountains, Nevada.

Lingvisten Thomas Sebeok föreslog bildandet av ett ”atomiskt prästerskap”. Genom att skapa myter och särskilda ritualer kring avfallet skulle informationen om farorna som lurar i underjorden kunna hållas levande. Inspirationen kom från katolska kyrkan som ju lyckats hålla liv i sina traditioner i 2 000 år. Dock fanns risker med ett sådant hemlighets­fullt sällskap, menade kritiker. Exempelvis kunde prästerna genom sin unika kunskap försöka skaffa sig egna privilegier. Det i sin tur riskerade att i en avlägsen framtid leda till social oro där prästerskapets säkerhet inte skulle kunna garanteras. Uppretade män­niskor kunde försöka komma åt förvarets myt­omspunna innehåll med våld.

Kapseln är konstruerad för att stå emot korrosion och den mekaniska påverkan som kan uppstå som en följd av rörelser i berget nere i Kärnbränsleförvaret.

Den polske sci-fi-författaren Stanislaw Lem hade en annan lösning. Ett särskilt kodspråk skulle, föreslog han, infogas i utvalda växters arvsmassa. Därefter skulle dessa ”atomiska blommor” planteras ovanpå deponerings­platsen och föröka sig själva medan budskapet om gravkammaren och dess farliga innehåll fördes vidare in i årtusendena genom växternas DNA. Det byggde förstås på att en framtida civilisation skulle besitta kunskaper om genteknik och inte råkade bli degenererade jättebebisar som H G Wells eloaner.

En av projektets mest kreativa idéer kom från den italienske semiotikern Paolo Fabbri och hans franske kollega Franciose Bastide. Deras idé var att föda upp katter vars päls skulle genmodifieras så att färgen ändrades vid kontakt med radioaktivitet. Från att vara grå skulle katten i stället bli exempelvis lysande orange. Katter, resonerade de båda veten­skapsmännen, är en djurart som levt i närheten av män­niskor i tusentals år. I många kulturer är det ett mycket uppskattat djur. Så kallade ”Ray Cats”, eller strålningskatter, skulle planteras ut i närheten av deponerings­platsen. Men det var bara det första steget i processen.

Strålningskatterna måste därefter bli en del av vårt kulturarv. Genom att skapa en myt­bildning kring katterna genom dikter, barnsagor och visor som kunde gå i arv mellan generationerna skulle alla människor i fram­tiden veta att en katt med färgglad päls betydde omedelbar fara.

Den sista barriären mot radioaktiva läckor är själva urberget. Bergets uppgift är att isolera avfallet.

Den sista barriären mot radioaktiva läckor är själva urberget. Bergets uppgift är att isolera avfallet. Foto: Staffan Löwstedt

I Kanada försöker den unge biologen Kevin Chen nu göra verklighet av planerna genom att överföra gener från självlysande maneter till katter. Steg två är att skapa en sång om strålnings­katterna som är så irriterande catchy att den stannar i folks medvetande i år­tusenden. Den amerikanske kompositören och NO-läraren Chad Matheny har gjort ett försök. Den nyfikne kan söka upp hans ”Don’t change color, kitty” på Youtube. Varning: Det är en mycket irriterande låt som omedelbart fastnar i hjärnan. Vilket förstås är hela poängen. Men hur lång livslängd har en melodi? Och vilket bäst före-datum har ett budskap vi i dag förstår betydelsen av?

1990 tillfrågades den berömde astronomen Carl Sagan om lämpliga varningssymboler till USA:s enda slutförvar i drift – Waste Isolation Pilot Plant (WIPP) i delstaten New Mexikos öken. Sagan trodde att han visste svaret. Naturligtvis skulle man använda en dödskalle med kors­lagda benknotor. En symbol för ond bråd död sedan piraternas härjningar på världs­haven för hundratals år sedan. Ett vedertaget tecken för gift.

Astronomen Carl Sagan hade en bestämd idé om vilken symbol som borde pryda USA:s slutförvar.

Det skulle visa sig att Carl Sagan var en skickligare ast­ronom än semi­otiker. Det finns nämligen inga garantier alls för att dödskallen skulle fungera som varningstecken i framtiden. Inom den mexikanska kul­turen är skallen förknippad med glädje och fest. De dödas dag är en av årets viktigaste högtider. Dödskalle­symbolen förekommer även på medeltida målningar av Jesu korsfästelse, en skalle med korslagda ben på marken nedanför frälsarens fötter. Där symboliserar den inte fara, utan är ett tecken för den stundande återuppståndelsen. De som hittade förvaret i framtiden skulle alltså lika gärna kunna tolka det som att symbolen stod för evigt liv. Det amerikanska rådets övriga medlemmar tvingades avfärda Carl Sagans förslag.

I stället utforskades möjligheter att skapa en arkitektur så motbjudande och skrämmande att framtidens människor instinktivt skulle undvika platsen. Det finns skisser som visar ett landskap med spetsiga taggar som skär genom marken likt en död skog av betong. Å andra sidan, skulle inte ett så spektakulärt landskap locka till sig nyfikna besökare? Längre än till ritningsstadiet kom man aldrig.

2014 upptäcktes en radioaktiv läcka efter en brand i WIPP. Plutonium spreds från en kammare med behållare på 660 meters djup ut i tunnelsystemet och därefter vidare i öken­luften. Slutförvaret stängdes för sanering och renovering, vilket beräknades ha kostat två miljarder dollar. Händelserna illustrerar ytterligare en riskfaktor när det kommer till kärnavfall: ekonomin.

– I dag finns cirka 75 miljarder kronor i den svenska kärnavfallsfonden. Men en olycka av den typ som inträffade i New Mexiko skulle kunna dra stora resurser från fonden i ett tidigare skede än beräknat, säger Carl-Reinhold Bråkenhielm.

Syftet med fonden är att kostnaden för av­vecklingen av kärnkraften inte ska belasta skattebetalarna. Det står i lagen. Kärnkraft­producenterna betalar in några öre per producerad kilowattimme. Pengarna ska räcka till hela det svenska kärnavfalls­programmet, inklusive rivning av kärnkraftsverken. Gör de det?

Läckan i amerikanska WIPP visade sig senare komma från en enda behållare. Härdsmältan i Fukushima 2011, en betydligt större olycka, kommer enligt tankesmedjan The Japan Center for Economic Research att ha kostat sammanlagt mellan 4 700 miljarder och 6 600 miljarder kronor att sanera.

Över den amerikanska kontinenten finns 90­000 ton använt kärnbränsle utspritt och ännu ingen politisk lösning.

Även om pengarna räcker, och vi slipper stora olyckor som den i Fukushima, finns ytter­ligare risker utom kärnkraftbolagens kontroll. Nämligen i det ekonomiska systemet i sig.

Kärnavfallsfondens medel är till största delen placerade i statsobligationer men även i aktier. Hittills har det varit en god affär. Men är det något den ekonomiska historien har lärt oss så är det att marknader kraschar med en viss regelbundenhet. Fonder kan för­skingras av oansvariga makthavare. Värdet på valutor riskeras att ätas upp av inflation. Kärnkrafts­landet Argentinas ekonomi har i åratal balanserat på gränsen till hyper­inflation. Men där finns å andra sidan ännu inga planerade slutförvar.

Faktum är att i hela världen är det bara Sverige och Finland som har påbörjat an­läggningar för hantering av det använda kärnbränslet. Övriga länder skjuter problemet på framtiden. Belarus, Jordanien, Bang­ladesh, Vietnam och Nigeria ingick för några år sedan ett avtal med Ryssland om att köpa rysk­tillverkade reaktorer och kärn­bränsle. I dealen ingår att Ryssland står för slut­förvaret av avfallet. Några planerade slutförvar finns ännu inte. Vad som kommer hända med den ryska ekonomin, hårt sanktionerad efter invasionen av Ukraina, är det ingen som vet.

I USA, världens överlägset största producent av kärnavfall, har projektet i Yucca Mountains avbrutits. Nevadas före detta senator Harry Reid ville nämligen inte ha något kärnavfall på sin bakgård. För att stödja Obama att bli landets förste svarte president hade han ett krav: riv upp beslutet! Så blev det. Nu förvaras USA:s radioaktiva avfall, i väntan på framtida beslut, i bassänger i närheten av kärnkraft­verken.

Den svenska motsvarigheten ligger i Oskars­hamn och når snart maxkapacitet. Dessa mellanlager är inte hållbara i ett längre tidsperspektiv. De kräver ständig bevakning och elektricitet utan längre avbrott för att fungera. De är känsliga för terror­attentat och natur­katastrofer, vilket haveriet i Fukushima visade. Jordbävningen slog ut elnätet. Den följande tsunamivågen tog reserv­generatorerna. Utan nödkylning kokade vattnet i bassängerna med det använda kärnbränslet bort, med stora utsläpp av radioaktivitet som följd.

När jag för elva år sedan intervjuade SKB:s dåvarande direktör Saida Laârouchi Engström sa hon:

– Vad som hände i Sovjet borde ha lärt oss en läxa. Samhällssystem kan verkligen kollapsa.

Hon syftade förstås på Tjernobyl och kärn­kraftsolyckan som enligt den dåvarande ledaren Michail Gorbatjov utlöste Sovjet­imperiets sönderfall. Sedan ställde hon sig själv frågan om det verkligen kommer att finnas tillräckliga resurser om vi väntar för länge med att ta hand om vårt radioaktiva avfall. Kommer det finnas människor som kan bevaka det, se till att det hålls kylt och förvarat på en säker plats?

Jag lade svaret på minnet för att den lät så drastiskt för att komma från en chef inom näringslivet. Och Saida Laârouchi Engström fortsatte:

– Är inte det lite väl djärva antaganden att göra om man ser till vad som hänt i världen de senaste hundra åren?

Det var 2011. Innan en global viruspandemi lamslagit världen. Innan väpnade strider rasat om kontrollen över Europas största kärn­kraftverk Zaporizjzja i sydöstra Ukraina. Video­bilderna som sägs komma från anläggningens kontrollrum, där desperat personal via anläggningens högtalar­system manar de ryska styrkorna att upphöra med eldgivningen, är blodisande. 2011 var också innan Donald Trump blev USA:s president. Innan konspirations­teorierna om att han i hemlighet förde en hemlig kamp mot ett nätverk av sataniska pedofiler i den djupa staten och att valresultatet 2020 var manipulerat. Innan stormningen av Kapitolium. Ingen kunde då föreställa sig hur sårbart det amerikanska politiska systemet skulle visa sig vara. Nu varnar somliga experter för att USA:s tid som demokrati kan vara över.

Situationen gör Carl-Reinhold Bråkenhielm oroad:

– Över den amerikanska kontinenten finns 90 000 ton använt kärnbränsle utspritt och ännu ingen politisk lösning. Vi trodde att USA skulle vara en stabil stat men nu syns sprickor i fasaden. Hur det ser ut i Ryssland är svårt att få uppgifter om.

Ur ett tusenårsperspektiv är det inget konst­igt. Sedan de första större samhällena uppstod i Mesopotanien för 5­000 år sedan har kulturer uppstått, blomstrat och sedan gått under. Romarriket existerade i 1­000 år. Mayacivilisationen i Sydamerika i några tusen år. Ju mer komplext och vidsträckt ett samhälle blir, desto högre blir energi­kostnaderna för att underhålla systemet. Till slut börjar det falla sönder. Inget tyder på att vårt energislukande petroleum- och reaktordrivna konsumtions­samhälle kommer att utgöra något undantag från den regeln. Klimat­förändringarna riskerar att accelerera processen ytterligare, menar Carl-Reinhold Bråkenhielm.

Enligt Carl-Reinhold Bråkenhielm finns det en beröringspunkt mellan frågan hur vi ska hantera vårt kärnavfall och de stora teologiska frågorna.

Att regeringen – efter 40 år av debatt och domstolsprövningar – sade ja till ett slutförvar i Forsmark var betydelsefullt. Men det är egentligen bara det enkla första steget. Om allt fortlöper som planerat under de kommande 80 åren så kommer allt vårt kärnavfall därefter att ligga begravt i en anläggning precis som den jag nu befinner mig i, fast norr om Uppsala. Spolar vi sedan fram tiotusen år säger be­räkningar att stora delar av Skandinavien kommer att vara täckt av is. När isen väl drar sig tillbaka kommer slutförvaret att ligga under havets botten. Alla spår av vår civilisation kommer att vara utplånade. Det enda som kommer att finnas bevarat för eftervärlden är den sakta avklingande strålningen i koppar­kapslarna.

Även projekt som har låg sannolikhet att lyckas har man en moralisk skyldighet att försöka främja.

Långt innan dess, inför nästa sekelskifte, när alla kopparkapslarna är på plats inuti berget, ska den tidens regering ha fattat ett slutgiltigt beslut. Antingen ska slutförvaret förseglas för alltid och alla anläggningar ovan jord rivas. Eller så kommer en nyckel till under­jordens portar att överlämnas till framtida gen­erationer som förhoppningsvis kan hitta ett sätt att återvinna kärnbränslet. Då med risken att det i­stället kan användas till kärnvapen.

Den tidigare forskningschefen Juhani Vira vid det finska slutförvaret Onkalo, som byggs enligt exakt samma modell som det svenska, har en lite annan syn än Carl-Reinhold Bråkenhielm och Kärnavfalls­rådet. Han tycker att det bästa vore att försluta den underjordiska grav­kammaren, sopa igen alla spår och sedan så fort som möjligt försöka förtränga alla minnen av kärnavfallet.

Det är möjligt att denna pessimistiska hållning är en fråga om historiska erfaren­heter. Inbördeskriget 1918 med fångläger och mass­död. Hitlers och Stalins invasioner under andra världskriget. Det är händelser som har satt spår i det kollektiva finska med­vetandet. Man förväntar sig att saker kan gå åt helvete på ett annat sätt än i Sverige.

Hyllorna i Carl-Reinhold Bråkenhielms hem i Djursholm är överbelamrade med böcker. Han ger ett nyfiket intryck och talar efter­tänksamt med mild röst. Kärnavfallet är i grunden en etisk fråga, säger han. Att hålla framtida generationer okunniga om vad som gömmer sig djupt nere i urberget känns helt enkelt inte moraliskt rätt.

– Är inte det rätta att kunna erbjuda framtidens människor ett slags handlings­frihet, inte bara när det gäller hur de gör med den här infor­mationen utan också om de vill utnyttja det här materialet?

Den svenska idén om ”ett rullande nu” bygger på övertygelsen att tänkande, kännande och sociala varelser även i framtiden har ett slags medfödd empati. När jag invänder genom att räkna upp olika skräckexempel från det senaste århundradet som Förintelsen, Stalins terror och atom­bomberna över Japan vidhåller han envist att tillit och optimism ändå är en rimlig grundhållning. Att det finns en värde­gemenskap mellan generationerna grundad i vår biologiska och sociala natur.

– Även projekt som har låg sannolikhet att lyckas har man en moralisk skyldighet att försöka främja.

Han påminner om att det är de till synes omöjliga idéerna som inneburit de största sprången för mänskligheten. Det finns alltid hopp!

– Om du exempelvis satt i ett brutalt fångläger skulle det kanske finnas en väldigt liten chans att lyckas fly. Men det skulle ändå inte hindra många från att planera eller försöka, eller hur?

Enligt Carl-Reinhold Bråkenhielm ”finns en oväntad berörings­punkt mellan frågan om hur vi ska hantera vårt högaktiva kärnavfall och de stora teologiska frågorna”. Det var med just de orden han avslutade sitt anförande under Kärnavfalls­rådets möte på Sigtuna­stiftelsen i maj 2001. När jag ber honom förklara citerar han ur Bibeln, berättelsen om syndafallet. Gud säger till Adam och Eva efter att de har smakat av den förbjudna frukten i Edens lustgård:

”Med möda ska du hämta näring från jorden så länge du lever, törne och tistel ska den ge dig… du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett…”

Vi har en gång i tiden fattat beslutet att vi behöver kärnkraft för vår överlevnad och nu står vi här med resultatet. Vi tog en tugga av den förbjudna frukten. Enligt Bråkenhielm är det något vi får leva med.

När jag hör honom läsa ur Bibeln slår det mig hur många likheter det finns mellan kärn­avfallsfrågan och de stora religiösa myterna. Där finns arvsynden i form av atom­bomberna. Där finns tankarna om tidens slut och mänsklighetens undergång – en nukleär apokalyps. Men också idén att den spillra av mänskligheten som återstår efter domedagen kommer att få en ny chans, i en ny och bättre värld. Kanske är det just de myto­logiska kvalitéerna i berättelsen om kärntekniken som gör att planerna för ett slutförvar trots allt kommer att lyckas? Men måste de i så fall utgöra en betydelse­bärande del i en framtida religion?

Carl-Reinhold Bråkenhielm skrattar till.

– Tekniken har i varje fall uppfattats som en sekulär frälsningsväg, ett slags religion utan Gud. Men också tvärtom som ett syndafall, ett uttryck för människans övermod och självförhärligande.

”Är inte det rätta att kunna erbjuda framtidens människor ett slags handlingsfrihet?”, säger Carl-Reinhold Bråkenhielm som är emot att försöka hålla innehållet i förvaret hemligt.

Nere i Äspölaboratoriet leder guiderna mig genom tunnlarna tillbaka till hissen. Vi stiger åter mot ljuset och syret vid jordytan, det tunna membran av liv som omsluter vår planet. Ett klot av sten och magma som roterat genom tiden i 4,5 miljarder år. Är en atomisk frälsare vad denna värld behöver? Eller räcker det med gammal hederlig svensk optimism?