" Medan öppenheten i väst har stärkt den liberala demokratins försvarare i EU och Nato och det transatlantiska samarbetet, så har maskirovkan skapat en klyfta mellan den ryska statsledningen och folket.

I en artikel för knappt ett år sedan, introducerade Patrik Oksanen begreppet maskirovka för SvD:s läsekrets. Maskirovka handlar om vilseledning och var ett nyckelbegrepp i Sovjetunionens militärdoktrin.

Genom att ljuga hämningslöst, även om saker som är lätta att kontrollera, bygger man upp mentala Potemkinkulisser för att dölja sina aggressiva avsikter och underbygga vanföreställningar om motståndaren och dennes uppsåt. ”Titta inte på vad Ryssland säger utan på vad de faktiskt gör”, var Oksanens kärva rekommendation.

Nu har kulisserna rasat. Inte minst genom vad som skulle kunna beskrivas som en amerikansk H C Andersen-doktrin; att som pojken i sagan säga att kejsaren är naken. I mer än ett års tid har amerikanerna med tilltagande transparens ställt sin underrättelseinformation till allmänhetens förfogande och kontrasterat den mot den ryska ledningens uttalanden.

När invasionen till slut också verkställdes kunde alla jämföra vad som verkligen skedde på marken mot den kaskad av uttalanden om motsatsen som hade kommit från den ryska statsledningen och den diplomatkår som för decennier framåt inte är disponibel för seriösa samtal. I väst slår maskirovkan nu tillbaka med full kraft. Ryssland framstår öppet som den skurkstat som Putinregimen och hans anhang från S:t Petersburgstiden har skapat. När tv-bilderna på de ryska truppernas gränslösa brutalitet kablas ut över hela den civiliserade världen vill ingen längre ha något att göra med denna förhatliga regim.

Ryssland framstår öppet som den skurkstat som Putinregimen och hans anhang från S:t Petersburgstiden har skapat.

Men det finns också tecken på att vilseledningen har motverkat sitt syfte och de facto har undergrävt de egna operationerna. Soldater och befäl på lägre nivåer verkar ha varit oförberedda på att övningarna skulle övergå i skarpt läge. Hur högt i kommandokedjan aningslösheten har funnits är svårt att säga, men helt klart är att den ryska militärmakten har misslyckats initialt. Till stor del beror detta på brister i förberedelser och samverkansförmåga.

Detsamma gäller sanktionerna. Trots att det sedan länge har stått klart att väst planerade massiva sanktioner, verkar förberedelserna ha stannat vid att flytta pengar utomlands. Interna dispositioner för att hantera situationen för de ryska medborgarna i vardagen och iscensätta motsanktioner tycks också ha saknats.

Det är i och för sig naturligt när samhället inte har förberetts för krig utan bara informerats om att det pågår en ”specialoperation” i grannskapet. Men det innebär också att uthålligheten försvagas och resiliensen undergrävs. Allt eftersom kriget fortgår och Rysslands isolering börja märkas eroderas tilltron till regimen. I demonstranternas nya slagord ”Ukraina är inte vår fiende” finns redan det underförstådda budskapet att den verkliga fienden finns på annat håll: i Kreml.

Medan öppenheten i väst har stärkt den liberala demokratins försvarare i EU och Nato och det transatlantiska samarbetet, så har maskirovkan skapat en klyfta mellan den ryska statsledningen och folket. En klyfta som till slut kommer att bli ett dödligt hot mot Putins diktatur.

Kriget mot Ukraina kan inte i längden ens i Ryssland gömmas bakom eufemismer eller framställas som ett patriotiskt försvar mot vålnader från det förflutna. Vilseledning fungerar inte när verkligheten visar upp de egna makthavarnas övergrepp mot ett oskyldigt grannfolk. Även om vi inte vet hur nesligt Putins nederlag till slut blir, har regimen redan sin plats i historiens förbrytargalleri. Vilseledarna har ljugit sig själva i foten. "