I skogen intill vad ukrainarna kallar gråzonen sitter en soldat på en grön låda under tiden som eftermiddagsteet värms över en öppen eld.

Hans improviserade bänk är vad som på vapenmässor runtom i världen kallas den ”ultimata tanksdödaren”: En svenskutvecklad Robot 57 – eller NLAW.

Runtomkring honom pågår en febril aktivitet. Vi är långt ifrån den uttråkade, långa väntan som man kan se vid många frontlinjer, världen över. Träd sågas ned, skyttevärn förstärks. Underjordiska rum där upp till tio soldater kan tränga ihop sig runt en stor säng grävs. Väggarna utgörs av trästockar, där gliporna har isolerats med skumgummi.

Kievborna i skyttegravarna har bråttom.

– Vi vet inte när ryssarna kommer att attackera storskaligt, det kan bli om två dagar, men kanske redan i kväll eller om en vecka, säger Viktor Sasin.

För ett par veckor sedan var han ansvarig för den ukrainska huvudstadens transportpolitik.

Nu sitter han i uniform på väg mot en av de yttersta frontlinjerna mot den ryska invasionsarmén.

Ryska styrkor åt tre väderstreck

I princip är det bara söder om Kiev som ut- och infarten till staden nu fungerar normalt. I alla andra väderstreck hopar de ryska styrkorna upp sig.

Vid floden Irpin öster om staden stiger mörka rökmoln upp mot skyn från strider, samtidigt som civila försöker fly över det som finns kvar av en vägbro. Den förstördes av ukrainarna själva för att stärka försvaret av innerstaden.

Nu hjälper den ukrainska militären sina landsmän över floden för att forsla dem vidare i säkerhet eller i rader av ambulanser. Bilar, cementblock och hopsvetsade järnrör spärrar av de breda vägbanorna ut och in mot huvudstaden. Många Kievbor har fått hjälpa till så gott de kunnat i fortifikationsarbetena.

Hela kommuner evakueras

Från att hantera jobbpendlande Kievbors vardag plingar det nu in listor på namn, personer och fordon i kommunens tidigare transportansvarige, Viktor Sasins mobil.

Hela kommuner och stadsdelar ska evakueras och tömmas.

Transporter som ska förse soldaterna med det de behöver måste organiseras. För att ha en chans att vinna mot ryssen, måste de först alla vinna kampen mot klockan.

Viktor berättar att han nyligen skickade bilder till sin fru på hur välstädat deras hus var. Där hade han till nyligen inhyst soldater som inte alltid hade varit klinisk rena av sig. En av kamraterna som bodde där finns positionerad i skogen utanför Kiev dit vi nu åker i hög fart.

Viktor lämnade ett rent och skurat hus bakom sig, med alla minnen på sin plats.

– Ändå vet jag, att där det är beläget så är det inte säkert att huset finns kvar när det här är över, säger han.

Tackar för svenska vapen

När vi går på stigarna mot skyttevärnen i skogen på en helt annan ort möts vi av fler män i ett åldersspann som verkar gå från 20 till 60 år. De ser alla sammanbitna ut. Detta är inga krigshundar eller yrkessoldater. Det vittnar alla om sina tidigare liv: En var chaufför, en annan advokat… Allt detta bara för ett par veckor sedan.

I Ukraina råder nu total mobilisering och alla män är kallade att stå upp mot invasionsarmén som försöker göra framstötar just där de gräver.

Fienden som de står emot – så gott de kan – har tunga vapen, däribland stridsvagnar.

Just därför var de lättade när de fick fram Boforsmaterielen till frontlinjen.

När Sveriges ÖB bekräftade i SVT:s Agenda att svenska vapen nått fram sade han:

– Nu finns förutsättningarna för den ukrainska försvarsmakten att använda de hjälmar, kroppsskydd och pansarskott vi har skickat, sade han.

Sverige har skickat ned 5000 hjälmar och lika många koppskydd och Pansarskott 86 till Ukraina.

Det senare är en äldre modell än de Boforstillverkade Robot 57 som soldaterna i skogen nu förfogar över. Men principen är densamma: de är gjorda för att kunna användas av soldater som inte har hållit i ett vapen på årtionden – eller bara sedan ett par veckor.

”Har använde dem flera gånger”

På några sekunder kan en Robot 57 med en laserstråle låsa in sitt mål på flera hundra meters avstånd. Sen sköter skottet sig självt: flyger i väg mot målet, gör ett litet skutt över det och exploderar ovanför med eldkraften nedåt. Tvärtemot en sköldpadda är en stridsvagn som svagast ovanpå.

Under torsdagen hävdade huvudstadens militärer att de hade förvandlat ytterligare fem ryska stridsvagnar till rykande skrot. Området var för oroligt för att Expressen skulle kunna bekräfta det.

Vid den frontlinje vi besöker, säger plutonbefälet Maxim att de redan har haft användning av de svensktillverkade vapnen.

– Vi har använt dem flera gånger. De är lätta att lära sig, säger han.

Och lägger till:

– Men det är hotet från luften vi fruktar nu. Hjälp oss att rensa luftrummet från ryska flyg, vädjar Maxim.

För ett par veckor sedan hade han ett mycket bekvämare liv i en advokatbyrå, tillsammans med vännen Vitali.

Vitali berättar att han sedan flera månader misstänkte att det här kriget skulle bryta ut.

– Ryssland och Ukraina har gått skilda vägar sedan länge. Jag kände på mig att det skulle utmynna i något, säger han.

För honom är det nu ett civilisationskrig, ont mot gott, diktatur mot frihet som de utkämpar:

– Vi är som hobbitar mot Mordors mörka makter, säger han med en parallell till Sagan om Ringen.

”Alla hjälper till”

Ingen vi möter säger sig tro att Ukraina kommer att förlora. Allt är bara en fråga om till vilken blodsspillan de kommer att vinna.

Samtidigt tror Viktor Sasin, kommunens transportchef som är omskolad till militär logistiker, att något gott kommer att komma ut av tragiken:

– Vi kommer att vara ett mer solidariskt folk. Idag hjälper alla till med vad de kan, efter egen förmåga, oavsett vad dina kunskaper är, säger han.

Den dagen kommer miljoner ukrainare att ha upplevt känslor som de inte alltid trodde sig vara kapabla till.

I en annan del av staden har sjukvårdaren Kira, 27 år svårt att tygla sina känslor. Hon hjälper till att bära skadade och utmattade landsmän över en i dag ökänd bro över floden Irpin.

Där finns en gammal dam som fått sina revben brutna av ryska soldater och barn som är skärrade. Eller en ung, civilklädd man med splitterskada i benet som grimaserar av smärta.

– Jag har bara lust att ryssarna där borta som gör det här… att de alla ska dö, säger hon.

För ett par veckor sedan levde hon i en värld där det inte fanns plats för sådana tankar.