Möjliga Konspirationssanningar I SvD
2022-03-06
https://www.svd.se/sanningen-kan-finnas-i-en-konspirationsteori?fbclid=IwAR2U4qr3yjSkGFcGZKXFWf6GVPm7zzrFQGZ0TWUS3WUqWfP2Y6-QQy1wL-M
"Till friheten i demokratin hör att inte vara ålagd att dyrka sitt land, sina institutioner eller vissa grupper; inte heller att vara undergiven makthavare och myndigheter. Men på senare år, i efterföljden av populism, ”kulturkrigets” bittra fejder och Trumpisternas hänsynslöshet, har en lite märklig intellektuell motrörelse kunnat skönjas. Den försvarar lidelsefullt vår styrelseform, men mer dess skal än dess idé och stökiga innehåll.
Demokratirörelsen mot alternativa fakta, skulle man kunna kalla den. Budskapet anas som en medborgerlig maning till uppslutning bakom makten och expertisen, att lita på och att stödja. I en tid då despoter i vår närhet visar sitt grymmaste ansikte kommer den knappast att avta.
Ty om krigets första offer är sanningen är dess andra offer nyanserna – dialogen som upphör, resonerandet och de skiftande perspektiven som ersätts av mobilisering och undertryckande av kritiska impulser inom en. Man blir lojal, och rädd för att verka illojal. Det gäller även det andliga krigstillstånd vi länge har levt i, en känsla av belägring under hotet från onda ideologiska krafter. För sanningssökandet har det varit förödande, och i hög grad har det så kallade kulturkriget kännetecknats av just en aversion mot dialog.
Kampen mot villfarelser är för all del begriplig. Förstockelsen, självtillräckligheten och det latenta martyrskapet hos dem som vet att makten per definition är rutten och att eliterna bara ljuger och gynnar sig själva, är påfrestande. Ändå finner jag rörelsen egendomlig. Jakten på avvikare är stötande, och det behövs i dag verkligen inte stora avvikelser från gällande påbud för att ifrågasättanden ska klssas som konspirationsteori, och för att kritik av auktoriserad kunskapsproduktion ska avfärdas som faktaresistens.
Många konspirationsteorier trotsar såväl rimlighet som insikter om mänskligt beteende. Men av det kan vi inte sluta oss till att inga mörkläggningar sker, att fusk och slarv och maktmissbruk inte förekommer. Det faktum att vetenskaplig metod och journalistiska principer fungerar som en spärr mot dårskap innebär inte att sanningen aldrig finns någon annanstans.
Det är för mycket sagt att ståndpunkten för dagen är att hedra demokratin genom att gå emot dess essens, men en benägenhet kan skönjas.
I ljuset av den är det värdefullt att en högt betrodd person som juristen och professorn Hans-Gunnar Axberger åsidosätter god ton och kåranda, när han i sin nya bok ”Statsministermordet” (Norstedts) med en tydlighet som inte går att missförstå fördömer det sätt på vilket åklagarmyndigheten satte punkt för utredningen av mordet på Olof Palme.
Händelsens rättsliga efterspel utgör i boken den fond mot vilken systemfelen i den svenska staten, och i vår mentalitet, åskådliggörs. Till dem hör enligt Axberger att vi aldrig ser bakåt för att lära och på djupet begripa varför misstagen begås. Stelögt fäster vi blicken mot framtiden och hoppas att tidens gång ska räcka för att göra oss bättre.
Det som ägde rum vid den famösa pressträffen i juni 2020 då Stig Engström presenterades som statsministermördare, beskrivs som en skandal större än allt som tidigare hade skett i mordutredningen, vilket inte vill säga lite:
”Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”
Åklagaren Krister Petersson bortsåg från plikten att beakta sådant som talade till den misstänktes fördel. ”[E]n del av det han sa var dessutom hårdvinklat, ibland direkt fel”. Kunskapsmässigt hade utredarna för att nå sitt mål slagit in på det icke falsifierbaras väg, som rättsligt sett inte är farbar; de utgick från det de skulle bevisa i stället för att bevisa det.
”Det är en gåta”, summerar Axberger, ”varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst”.
Orden är värda att upprepa, ty de är oerhörda: Osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst.
Hur är det möjligt att det i demokratin Sverige går att komma undan med det? Och att sedan, i de snåla förklaringar som gavs, unna sig en air av arrogans? Varför tillåts den ytterst ansvariga, riksåklagaren Petra Lundh, att två sina händer och efteråt knappt befatta sig med ärendet?
Hur kan hon inte ha något som helst att säga om ett ”osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst” förfarande när landets svåraste, viktigaste och mest traumatiska mordutredning avslutas med ett rättsövergrepp? Hur kommer det sig att medborgare som skriver omsorgsfullt underbyggda inlagor till åklagarämbetet om oriktigheten i det skedda möts av en kompakt mur av maktfullkomlighet?
Vad krävs egentligen? Justitieombudsmannens vidräkning med hanteringen i fjol renderade ingenting mer än slappa fraser av typen ”det får stå för honom” (Expressen 22/6-21). Axbergers bok lär inte heller leda till något, eftersom vi är apatiska inför problemets kärna: vi begriper inte oss själva eller vårt land.
Om de ansvariga åtminstone kände sig förpliktade att delta i en verklig dialog i den demokratiska offentligheten. Ett samtal där man trängde bakom retorikens dimbankar, bröt ner undanglidningarna, tankefelen och sofismerna och förde oss ner till konkretionen, till tänkandet, bevekelsegrunderna och avvägningarna.
Något är osunt i våra strukturer, tankestrukturerna inkluderade, och vi behöver sopa rent framför egen dörr innan vi basunerar ut vår regnbågsfärgade förträfflighet. Det finns all anledning att vara försiktigare med att ropa konspirationsteori och vetenskapsförnekare så fort folk inte talar enligt manus.
Och ibland är kontentan av en konspirationsteori just bara det som Hans-Gunnar Axberger själv påpekar i en intervju i Fokus (17/2), när han misströstar om att någon instans kommer att ta sig an frågan: ”[J]g tror lite cyniskt uttryckt att rättsväsendet håller ihop här”.
Att man håller ihop i skrået och eliterna brukar vara en hörnsten i det konspirativa bygget. Vad gör vi när det stämmer?"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.