Ukrainas - Kievrikets - historia kan vara väl värt att orientera sig i nu när den Gordiska knuten är på väg mot sin upplösning!

Varjager, av nordiska väringar ("De edsvurna"), är namnet på vikingatida skandinaver (nordmän, framför allt ruser eller svear i allmänhet) hos de slaviska stammarna. På grekiska motsvarades detta namn av varangoi. Handelsvägen från varjagerna till grekerna omnämns i Nestorskrönikan, och sträckte sig från Birka ner till Bysans. I modern ryska skrivs ordet som варяг (varjág) och har fått betydelsen utböling.

Varjag är en östslavisk benämning på nordmän, som under vikingatiden flyttade till och bosatte sig i Kievriket. Ordet går tillbaka till kyrkoslaviska vareg (e = nasalerat e), vilket å sin sida utgått från fornnordiska ackusativet væring av væringr (variant till væringi) som är belagt i fornisländska handskrifter och i ett par runinskrifter. Första stavelsens a tyder på, att ordet inlånats i kyrkoslaviskan före det nordiska i-omljudets tid. Det nordiska grundordet torde av allt att döma ursprungligen ha betytt "edsvuren".

I fråga om ordets egentliga innebörd har meningarna emellertid varit delade. Å ena sidan har man trott det avser en edlig förpliktelse att lämna hjälp och skydd, å den andra en edfäst överenskommelse, genom vilken man får sig skydd tillerkänt. Kanske återspeglar ordet båda dessa betydelser. Med andra ord benämningen væring av væringr (variant av væringi) skulle ha använts om personer, förbundna genom ed att bistå varandra, ungefär gillesbröder.

Rurik eller Rjurik, på svenska Rörik, ca 830, till 879 var enligt den kievska Nestorskrönikan en varjag, av rusernas stam (identifierade med svear) som sägs vara grundare av Kievriket och stamfader till den fursteätt som styrde Ryssland fram till 1598.

Enligt Nestorskrönikan tog han tillsammans med två bröder Sineus (Signjot i Norröna källor) och Truvor (Torvard) år 862, makten över Kievriket. Ruriks son Igor (Ingvar), född 875, död 945, var furste i Kiev, mellan 912 och 945. Rurik och hans bröder kallas i krönikan för ruser, som etymologiskt har kopplats till Roslagen i Sverige och det finska namnet för Sverige, Ruotsi.

Prins Oleg, av det fornnordiska mansnamnet "Helgi". När Rurik dog år 879, var hans son Igor (Ingvar) ännu inte vuxen, så en släkting vid namn Oleh (Helge) utsågs till förmyndarregent i Novgorodriket. Enligt Nestorskrönikan hade Oleg titeln storfurste.

Det var Oleg som började rusernas erövringar söderut, han intog Smolensk och fortsatte sedan söderut längs Dnepr till Kievriket. Enligt Nestorskrönikan lurade han Askold (Hoskuld) och Dir (Dyre) (utsända av Rurik) som styrde i huvudstaden och dödade dessa. Han erövrade makten i Kievriket och började sedan lägga under sig andra stammarnas områden, samt flyttade huvudstaden från Novgorod till Kiev.

Som resultat av det segerrika fälttåget mot Bysans slöts de första skriftliga avtalen 907 och 911. Dessa garanterade förmånliga handelsvillkor för rusiska köpmän (avskaffade tullavgifter, garanterade skeppsreparationer och nattkvarter), lösning av rättsliga och militära frågor.

Oleg inledde ett angrepp på Konstantinopel och tilltvingade sig ett handelsavtal med bysantinarna (grekerna) ungefär år 907. För detta samlade han en stor här av krigare från de många olika östslaviska stammarna.

Oleg regerade mellan 879 och 912. År 913 dog Oleg av ett ormbett enligt Nestorskrönikan. Efter Oleg blev sedan Igor furste i Kievriket.

Igor (Ingvar) föddes omkring 877 och dog 945 i Iskorosten. Igor var en varjagisk storfurste av Kievriket från 912 till 945. Hans nordiska namn var Ingvar, men i östslaviska skrifter kallas han Igor.

I Dneprdalen assimilerades ett litet härskande skikt av nordmän i det östslaviska bondesamhället. Det finns inte mycket nedtecknat om honom i krönikeboken. Det har spekulerats om krönikan har valt att inte förstora hans maktposition som dominerades samtidigt av Khazarriket. Igor var Ruriks son där det också spekuleras om att han var grundaren av dynastin.

Han belägrade Konstantinopel två gånger, 941 och 944. År 913 och 944 plundrade han araberna vid Kaspiska havet och belägrade kaukasiska Albanien till stora delar i nuvarande Azerbajdzjan. Man vet inte om Igor hade något att göra med belägringen av Albania eller om det har varit en helt oberoende grupp varjagiska soldater.

Igor gifte sig med Olga av Kiev 903. De fick sonen Svjatoslav, född omkring 942, som blev furste av Kiev. Igor blev brutalt mördad, då han skulle samla in skatt från drevljanerna år 945.

Olga eller Helga, född 881 i Pskov, död 11 juli 969 i Kiev, var regerande furstinna av Kievriket år 945–963. Hon räknas som helgon i östortodoxa kyrkan och som apostlalik.

Man tror att Olga föddes i Pskov runt 920. Nestorskrönikan säger att hon var dotter till ståthållaren Gostomysl av Novgorod, medan andra källor pekar ut andra som hennes far.

Hon gifte sig med Igor I, vilken år 912 ärvt titeln storfurste av Kiev. De fick en son, Svjatoslav I.

Efter maken Igors död år 945 regerade hon ett tiotal år som furstinna av Kievriket, eftersom sonen Svjatoslav fortfarande var minderårig.

Enligt Nestorskrönikan hämnades hon sin man Igors död genom flera fälttåg mot drevljanerna, som brutalt mördat hennes make. Drevljanerna sände tjugo av sina bästa män, vilka försökte få henne att gifta sig med deras furste, prins Mal, så att de genom Mal fick makten över Kievriket. Olga, fast besluten att behålla makten för att ge den vidare till sin son, lät bränna dem levande. Krönikan nämner liknande grymma avrättningar hon skulle ha utfört, varpå hon förstörde deras huvudstad Korosten och kuvade dem definitivt 946. Kort därpå försvann drevljanerna ur historien, och med hennes sonson Oleg av Drevljanerna tog Rurikätten formellt den ärftliga makten över deras rike.

Liknande fälttåg företogs mot stammar vilka bebodde landet mellan floderna Luga och Msta, varefter hon lät uppföra fort längs vägen tillbaka. Ett av dessa fort var Rjurikovo Gorodisjtje ("Ruriks gamla stad"), nära Novgorod . Vid ett besök i Konstantinopel år 955 lät hon sig döpas och få undervisning i den kristna tron, och år 957 företog hon ett andra besök i Konstantinopel där hon blev praktfullt emottagen av kejsaren Konstantin VII Porphyrogennetos.

År 959 uppvaktade Olga kung Otto I av Tyskland, med förfrågan om assistans att kristna folket i Kiev, och att installera en biskop. Förutom ett fördjupat kristnande, var hennes mål att minska beroendet av Konstantinopel, och istället stärka kontakten med det västliga kejsardömet. Till följd av denna förfrågan kom munken Adalbert (senare ärkebiskop i Magdeburg) som missionsbiskop till Kiev, men Albert återvände med oförrättat värv till Tyskland 962 under en resa där hans följeslagare blev dödade, men han själv lyckades med stor möda undkomma med livet. Olgas egen son Svjatoslav I lär ha spelat en roll i biskopens misslyckande.

Olga misslyckades att konvertera sin son Svjatoslav I men var en stark influens till att sonsonen och lärjungen Vladimir I av Kiev senare lät sig döpas, varpå den grekisk-ortodoxa kyrkan blev etablerad i Kiev som officiell religion i Kievriket.

Olga lyckades behålla makten tack vare lojaliteten från sin armé och folket, hon vägrade gifta om sig, och lät sin son överta furstetiteln på 960-talet och ledde försvaret av Kiev under belägringen år 968.

En staty restes över Olga i Kiev år 1911, vilken raserades 1919 av Bolsjevikerna, men restes på nytt år 1996. Olga finns också avbildad på en frimärksutgåva i Ukraina.

Prins Svjatoslav I av Kiev (omkring 942–972) var en varjagisk eller östslavisk krigare, furste av Kievriket. Han utvidgade Kievriket till det för den tiden största riket i Europa. Hans krigståg bidrog till att två av samtidens stora europeiska riken föll samman – khazarernas rike och Första bulgariska riket

Det finns inget nedtecknat om Svjatoslavs barn- och ungdomsperiod i Novgorod. Svjatoslav var en notorisk och hårdnackad hedning som förnekade kristendomen, till skillnad från hans mor som döptes omkring 957. 965 vann Svjatoslav en förkrossade seger emot khazarerna från vilken de aldrig återhämtade sig.

Prins Svjatoslav flyttade rikets huvudstad till Perejaslavets i Bulgarien år 969. Svjatoslav hade för avsikt att göra Bulgarien till ett centrum för sitt imperium. Han tvingades dock att ge upp Balkanländerna 971 i kriget mot den byzantinske härskaren Johannes I Tzimiskes. Vid återresan från det misslyckade fälttåget mot Bysans blev Svjatoslav i ett bakhåll år 972 dödad medelst armborstpil av petjeneger.

Enligt sägnen lät petjenegernas khan förgylla hans skalle och göra det till en bägare. Historier om detta bruk kring Svarta havet går ända till skyterna. Svjatoslavs plötsliga död gjorde att han inte kunde konsolidera Kievriket vilket ledde till en bitter maktkamp mellan hans söner Oleg och Jaropolk. Oleg mördades av Jaropolk, medan den yngste sonen Vladimir flydde till Skandinavien för att söka stöd hos sina släktingar där.

Svjatoslavs mer slaviska än nordiska uppenbarelse, som dessutom piffades upp av en guldring i örat med inlagda pärlor, visar symboliskt hur ruserna vid det här laget hade assimilerats i Rutenien. Leo Diakonos beskrivning har vissa uppenbara likheter med det senare kosackerna, vilket lett till att Svjatoslav ofta avbildats i inom den ryska konsten som kosack.

Det finns inga uppgifter om Jaropolks födelse och hans mor. Hans namn nämns för första gången år 968 i Nestorskrönikan i samband med petjenegernas anfall mot Kiev då furstinna Olga stängde in sig i staden med sina tre sonsöner varav en var Jaropolk.

Jaropolks far, furst Svjatoslav, överlämnade ledningen av Kiev till Jaropolk år 970 innan han själv drog ut i krig mot det Bysantinska riket. Efter att resterna av den rusiska hirden under ledning av Svenald kom till Kiev våren 972 med nyheten om furst Svjatoslavs död i striden mot petjenegerna vid Dneprforsarna blev Jaropolk Kievs furste. Svjatoslavs andra söner, Oleg och Vladimir, styrde övriga delar av Kievriket.

Jaropolks regim var en tid av diplomatiska kontakter med den tyske kejsaren Otto II: rusiska ambassadörer besökte kejsaren under furstekongressen i Quedlinburg i december 973.

Enligt den tyska Genealogia Welforum, gifte kejsarens frände greve Kuno von Eningen (blivande hertig Kondrad I av Schwaben) bort sin dotter Kunigunda till rugiernas konung.

Jaropolks regeringstid förknippas även med präglingen av de första kievska mynten som hittats. De påminner om arabiska dirham och kallas Jaropolks pseudodirham, och endast ett tiotal exemplar är kända. Samtidigt kan man anta att behovet av myntprägling redan fanns på Ruriks tid.

År 977 utbröt inbördeskrig mellan Jaropolk och hans bröder, drevljanerfursten Oleg och novgorodfursten Vladimir. Jaropolk följde vojvoden Svenalds uppmaning att anfalla Olegs besittningar. Under reträtten till sin huvudstad Ovrutj blev Oleg ihjälklämd när hästarna störtade ner i vallgraven. Krönikan återger Jaropolks bedrövelse över broderns död, som inte varit hans avsikt. Efter underrättelserna om inbördeskrigets utbrott flydde Vladimir från Novgorod över havet, och Jaropolk blev härskare över hela Kievriket.

År 980 återvände Vladimir till Rus med en varjaghär. Först återtog han Novgorod, sedan erövrade han Polotsk och därefter gick han mot Kiev. I Jaropolks närmaste krets fanns en förrädare, vojvoden Blud, som ingått ett avtal med Vladimir. Blud övertalade Jaropolk att lämna Kiev och ta sin tillflykt till den befästa staden Roden vid floden Ros. Efter en långvarig belägring uppstod hungersnöd i Roden vilket tvingade Jaropolk under påtryckningar från Blud att inleda förhandlingar med Vladimir.

“Och Jaropolk kom till Vladimir, när han gick in genom dörren, lyfte två varjager upp honom med svärd under armhålorna. Och Blud låste dörren och lät icke de sina komma in efter honom. Och så blev Jaropolk dräpt.
– Nestorskrönikan, cirka 1113”

I Nestorskrönikan dateras Jaropolks död och Vladimirs maktövertagande till år 980. I ett betydligt tidigare dokument Till furst Vladimirs minne och lovprisande (Furst Vladimirs levnadsbeskrivning av munken Jakob Tjernoritsa) anges det exakta datumet för maktövertagandet till 11 juni 978.

Vladimir I Svjatoslavitj, född omkring 956-958, död 15 juli 1015, var storfurste (khagan) av Kiev. Han tillhör helgonen i den östortodoxa kyrkan och bär även titeln isapostolos, vilken innebär att han är jämställd med apostlarna.

Han var son till Svjatoslav I och Malusja. Han ska ha förjagats av sin bror Jaropolk och tvingats fly till Sverige. Med stöd härifrån ska han ha återkommit och besegrat sin bror och själv tagit makten.

Med ambitionen att förena folken i Kievriket ville storfurst Vladimir ge dem en gemensam religion. Han gjorde ett försök att slå ihop alla hedniska gudar i riket till en religion. Då detta misslyckades lät han döpa sig år 988 och därmed var den grekisk-ortodoxa kyrkan etablerad i Kiev; Vladimir kristnade sedan hela Kievriket. Folket tvingades att låta döpa sig och grottklostret i Kiev anlades.

Vladimir förenade alla östslaviska stammar från de tjerveniska borgarna vid San och Bug, från Przemyśl och Belz (som han erövrade från Polen) ända till Volga, från Novgorods slovener i norr ända till stäppen. Hans inflytande sträckte sig långt över gränserna för det etnografiska "Ryssland", över bulgarerna vid Karna, jatvingerna i Litauen och ned till Svarta havet. Sina söner satte han redan i unga år under skyddsuppsikt av sina bojarer, som regerade för dem i Novgorod, Pskov, Polotsk, Smolensk, Turov, Vladimir (i Volynien), Tmutorakan på Krim, Rostov (bland merierna) och Murom, de två sistnämnda på finsk mark. Själv behöll han det mellersta Dnjeprområdet med Kiev.

Av stor betydelse blev Vladimirs förbindelser med Konstantinopel. År 988 vände sig de grekiska kejsarna Basileios II och Konstantin till "ryssarna" och bad om hjälp mot sin motkejsare Fokas. Vladimir lovade att hjälpa dem i utbyte mot att han fick deras syster Anna till gemål. Detta utlovades under förutsättning att han övergick till kristendomen. Vladimir uppfyllde villkoren, men då Basileios dröjde med belöningen angrep han och intog den grekiska staden Chersonesos och gav den först tillbaka som Annas morgongåva sedan han fått henne till brud 989.

Väringagardet, eller som det kallades i Norden – Väringalidet - var namnet på den värvade utländska trupp soldater som den bysantinska kejsaren använde som livvakt i Konstantinopel. Senare användes styrkan även som reguljära trupper. Gardet bestod ursprungligen, och under större delen av sin existens, av nordmän, huvudsakligen från Sveariket.

Formellt etablerades väringagardet av Basileios II (kejsare 976–1025) i ett avtal med Vladimir I av Kiev, men skandinaver tjänstgjorde redan i det Bysantinska riket från 870-talet. I Njáls saga berättas om en islänning Kolskägg som hade befäl över väringagardet. Som ung var Harald Hårdråde ledare för väringagardet.

Ursprungligen bestod väringagardet av värvade krigare från Sveariket och andra nordiska områden. Av dem hade det sitt namn, och varangoi, var bysantinernas namn för de norröna folken. Efter att vikingatiden övergått till medeltid tog emellertid även andra utlänningar tjänst i väringagardet, fast de inte kom från Varangia (Norden). Bysantinerna skrev därför ibland om enklinovarangoi, engelska väringar. Dessa väringar omnämns i samband med strider under Mikael VIII Palaiologos.

Vladimir blev efter sin död ryskt nationalhelgon liksom sin farmor Olga och sina två söner Boris och Gljeb, som strax efter faderns plötsliga död mördades av brodern och efterträdaren Svjatopolk.

Innan Vladimir blev kristen och gifte sig 989 med Anna av Bysans, hade han varit gift flera gånger. Det påstås i krönikor att han hade hundra hustrur. Han hade minst 12 söner.

Jaroslav I av Kiev, kallad Jaroslav den vise, född cirka 978, död 20 februari 1054, var storfurste av Kievriket från år 1019 till år 1054; och furste över Novgorodriket. Han var näst äldste son till Vladimir I av Kiev och Rogneda av Polotsk (andra uppgifter säger Anna av Bysans). Hans regeringstid räknas som Kievrikets guldålder.

Efter faderns död 1015 kämpade Jaroslav länge med sina bröder om tronen, och sökte bland annat stöd hos sin blivande svärfar Olof Skötkonung och blivande svåger Anund Jakob i Sverige. Under hans styre blomstrade kulturen och den militära makten ökade markant.

Efter att ha besegrat sin äldre bror/halvbror/adopterade bror, Svjatopolk, som efterträtt fadern och 1016-19 med polskt stöd försökte återvinna sin tron, blev Jaroslav obestridd storfurste i Kiev och herre över hela det dåvarande Rutenien.

Jaroslavs verksamhet var mest riktad åt väster. De katolska och ortodoxa kyrkorna var ännu inte officiellt och för alltid åtskilda. Därför kunde hans döttrar gifta sig med franska, polska, ungerska kungar och furstar och hans söner med tyska greve- och hertigdöttrar. I väster återställde han de riksgränser som Vladimir hade utstakat. Han tryggade även gränserna mot nordväst, stred mot jatvinger, litauer, letter, ester, jamer och tvingade dem till att underkasta sig eller betala tribut.

Annars sysslade den "bokälskande" fursten, som fick tillnamnet "den vise", med att utbreda kristen tro och sprida upplysning. Han lät kopiera avskrifter av kyrkoslaviska texter och dela ut dem till kyrkorna, lät undervisa barn och bygga kyrkor som Sofiakatedralen i Kiev. Under Jaroslavs tid blev också den förste ryssen metropolit i Kiev (1051) och grunden lades för det ryska klosterväsendet.

Elisabet av Kiev, i Norge kallad Ellisiv, egentligen Elisaveta Yaroslavna, född omkring 1025, död omkring 1067, storfurstinna av Kiev och drottning av Norge, gift med Harald Hårdråde. Hon var dotter till Jaroslav I av Kiev och Ingegerd Olofsdotter och hade med sin make döttrarna Ingegerd och Maria.

Elisabet mötte troligen Harald under hans tid som flykting i Kiev: han hade lämnat Norge 1030 sedan han hade deltagit i slaget vid Stiklestad på Olav Haraldssons sida. Harald var en tid i hennes fars tjänst, och upprätthöll denna kontakt även medan han tjänstgjorde i Bysans 1033-44. Harald diktade ett kväde där hon omnämns: “dog later møyen i Gardarike som om hun ikke vil vite av meg”. Då Harald återvände till Kiev 1043, gifte han sig med Elisabet enligt skalden Stuv Blinde. Hon ska sedan ha följt Harald till Norge, där hon blev dess första icke nordiska drottning.

Harald Hårdråde (Sigurdsson) också känd som Harald Bulgarbrännaren, född 1015, död 25 september 1066 i slaget vid Stamford Bridge i England. Han var kung av Norge 1045–1066.

Han uppges i den senare sagalitteraturen vara Oslos grundläggare. Utgrävningar tyder dock på att Oslos bebyggelse är äldre, men Kungsgården och Mariakyrkan anses vara från Harald Hårdrådes tid.

Harald föddes i Ringerike, i Norge. Hans mor var Åsta Gudbrandsdatter i sitt andra äktenskap med Sigurd Syr. Åsta hade tidigare varit gift och blivit mor till Olof Haraldsson. Harald Sigurdsson visade tidigt tecken på stora ambitioner och beundrade sin 20 år äldre storebror Olof. Olof var en framgångsrik viking och plundrade i svenska farvatten och runt Danmarks kuster. År 1015 utropade han sig till kung av Norge och fortsatte härnadståg mot sin jämnårige rival Knut den store av Danmark. År 1025 förlorade Olof och den svenske kungen Anund Jakob ett sjöslag vid Helgeå i Skåne. De norska jarlarna blev missbelåtna och valde Håkon Eriksson ladejarl som regent under Knut den store 1028. Olof Haraldsson tog med sig sin halvbror Harald och flydde till Gårdarike.

Når Håkon Eriksson drunknade vid ett härnadståg 1029 såg Olof Haraldsson en möjlighet att återta makten. På vägen till Norge från Gårdarike samlade han bönder och krigare från Sverige, Norge och Island och gick in i Trøndelag med 7000 man under flera kända hövdingar. Vid Verdal stod Slaget vid Stiklestad. Olof Haraldsson dödades och bondehären vann slaget. Harald Sigurdsson flydde till Sverige och fortsatte sedan till Gårdarike.

I Sverige träffade Harald andra svenskar som deltagit i stridigheterna i Stiklestad. År 1031 seglade de till Gårdarike och fick tjänst hos storfursten Jaroslav I av Kiev som var gift med Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung och syster till den dåvarande svenske kungen Anund Jacob. Harald stannade några år i Kievriket och deltog tillsammans med andra nordmän i strider mot polackerna. 1034 reste Harald vidare med femhundra krigare till Bysantinska riket där de fick tjänst i Väringagardet hos Mikael IV i Miklagård.

På 1030-talet anlände många normandiska krigare till Italien och blev legosoldater hos kejsare och kungar som stred om makt och mark. Bland dem kom tre söner till Normanden Tankred av Hauteville.

År 1038 hade kejsar Mikael fått kontroll över Mindre Asien och skickade sin general Maniakes till Italien för att återerövra Sicilien. Harald Hårdråde och hans krigare deltog i fälttåget. Maniakes anlitade också normandiska krigare. Efter tjänst med de kejserliga styrkorna steg Harald Hårdråde i graderna till manglavites, en hederstitel.

Efter att ha kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates.

Efter att Mikael IV dött blev Harald involverad i tronstridigheterna, och tog ställning mot Mikael V Kalafates, som också förlorade mot änkekejsarinnan Zoë. Harald påstod sig vara den som personligen stuckit ut kejsarens ögon. Harald önskade efter detta resa norrut, men Zoës nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos, nekade Harald detta. Han flydde därför med en stor förmögenhet och gifte sig med storfurst Jaroslavs dotter Ellisif (Elisaveta/Elisabet) i Kiev.

År 1045 reste Harald Hårdråde till Sverige och anlände till Sigtuna. Han gjorde anspråk på den norska tronen, vilket erkändes året därpå. Harald blev då medregent till sin bror Magnus den gode.

Vid Magnus död två år senare var Harald Hårdråde ensam kung. Han föresatte sig att återupprätta Nordsjöväldet som hade upphört 1042.

Harald angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Sven Estridsson gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald, ett slag som ägde rum vid Nissans mynning utanför Hallands kust. Sven förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på Danaholmen i Göta älv.

År 1066 seglade Kung Harald till England med 300 skepp. Han erövrade Scarborough som grundats av norska vikingar på 900-talet. Därefter seglade vikingarna uppför floden Humber och gick i land vid byn Riccall söder om York. Där mötte de två engelska styrkor under grevarna Edwin of Mercia och Morcar of Northumbria. De besegrades och Harald hade därmed nått sitt mål. Men den 25 september 1066 inträffade en ny drabbning vid Stamford Bridge. Kungen träffades av en pil i strupen och dog omedelbart. Detta markerade slutet för Vikingatiden.

Den 14 oktober 1066 invaderade Normander södra England och Slaget vid Hastings ägde rum. Vilhelm Erövraren blev kung av England efter de anglosaxiska kungarna och är en direkt anfader till dagens brittiska drottning Elizabeth II.

Olav Haraldsson Kyrre, född cirka 1050, död 22 september 1093 av sjukdom i Håkeby i bohuslänska Tanum, begravd i Nidaros (nuvarande Trondheim), son till Harald Hårdråde, var kung av Norge från 1067 till sin död. Han fick sitt tillnamn Kyrre eftersom han inte förde några krig och inte uträttade några stordåd. Under hans regeringstid ökade handeln i Norge. Hans korta saga i Heimskringla slutar: "Han var en mycket omtyckt kung och Norge hade blivit mycket rikare och fått större heder under hans välde."

Olav Kyrre var gift med Ingrid Svensdotter dotter till den danske kungen Sven Estridsson. Kyrre fick sonen Magnus med Tora Joansdotter. Magnus, som kom att kallas "barfot", blev hans efterträdare, tillsammans med kusinen Hakon Magnusson kallad "toresfostre". Olav Kyrre räknas som den norska staden Bergens grundläggare.

Magnus Olavsson Barfot, född 1073, död 24 augusti 1103, var kung av Norge från 1093 fram till sin död. Han var son till kung Olav Kyrre (den fredlige) av Norge och dennes frilla Tora Jonsdatter, gift med Margareta Fredkulla och far till bland andra Sigurd Jorsalafarare (Sigurd I Magnusson).

Magnus Barfot representerade en vändning i norsk utrikespolitik; han förde en aggressiv och expansiv politik och försökte bland annat erövra Dalsland och delar av Värmland, vilket dock misslyckades. Magnus Barfots krigföring i Skottland ledde till att många områden och öar med norskättad befolkning antingen inlemmades i eller knöts närmare till Norge, däribland Hebriderna (kallade Söderöarna), Orkneyöarna och Isle of Man. Han förde krig även i Wales och på Irland.

1101 deltog Magnus Barfot i fredssamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge den äldre från Sverige och Erik Ejegod från Danmark. Han gifte sig, som en bekräftelse på freden, med Margareta Fredkulla som var kung Inges dotter.

Magnus dog efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland. I Heimskringla berättas att han förde ett lejon av guld i rött fält på skölden och på vapenrocken.

Efter faderns död samregerade Sigurd några år med sina halvbröder Olav och Öystein Magnusson. Efter dessas död (1115 resp. 1123) var han ensam kung. Sitt binamn fick han efter ett kors- och pilgrimståg till Jerusalem 1108–1111. År 1107 ledde Sigurd det norska korståget för att stödja det nyinrättade kungariket Jerusalem som hade grundats efter det första korståget. Han var den första europeiska kungen som ledde ett korståg, och hans bedrifter gav honom smeknamnet Jorsalafari - korsfararen. Sigurd hade en total styrka på omkring 5000 man i omkring 60 skepp, enligt sagorna. De två kungarna, Øystein och Sigurd, tvistade till en början om vem som skulle leda kontingenten och vem som skulle stanna hemma för att styra riket. Sigurd valdes så småningom att leda korståget, möjligen för att han var en mer erfaren resenär, efter att ha varit på flera expeditioner med sin far, Magnus III, till Irland och öar i haven runt Skottland.

Sigurd kämpade i Lissabon, olika medelhavsöar och Palestina. Han kämpade ofta själv mot fienderna, bland sina lojala soldater och släktingar; de var ständigt segrande och oerhört framgångsrika och fick avsevärda mängder skatter och byte. Bytet nådde dock aldrig Norge, eftersom Sigurd lämnade nästan allt han vunnit i Konstantinopel. På väg till Jerusalem (Jorsala) besökte han den normandiska kungen Roger II av Sicilien i hans slott i Palermo.

När han anlände till det heliga landet hälsades han av kung Baldwin I av Jerusalem. Han fick ett varmt välkomnande och tillbringade mycket tid med kungen. De två kungarna red till Jordanfloden, där Sigurd kan ha blivit döpt. Kung Baldwin bad Sigurd att gå med honom och Ordelafo Faliero, doge av Venedig, i erövringen av kuststaden Sidon, som hade återbefästs av fatimider 1098. Belägringen av Sidon var en stor framgång för korsfararna, och staden erövrades den 5 december 1110. Eustace Grenier beviljades herrskapet av Sidon efter att staden intagits. På order av Baldwin och patriarken av Jerusalem, Ghibbelin av Arles, togs en splitter från Sanna Korset och gavs till Sigurd efter belägringen, som ett tecken på vänskap och som en kvarleva för hans heroiska deltagande i korstågen. Därefter återvände kung Sigurd till sina skepp och gjorde sig redo att lämna det heliga landet. De seglade norrut till ön Cypern, där Sigurd stannade en tid. Sigurd seglade sedan till Konstantinopel (Miklagard) och gick in i staden genom den port som kallas Guldtornet, ridande framför sina män. Han stannade där ett tag och träffade och tillbringade mycket tid med kejsar Alexios I Komnenos.

Innan han lämnade Konstantinopel, gav Sigurd alla sina skepp och många skatter till kejsar Alexios. I gengäld gav kejsaren honom många starka hästar, för honom och hans medfränder. Sigurd planerade att återvända till Norge över land, men majorietetn av hans män stannade kvar i Konstantinopel för att ta tjänst för kejsaren som en del av hans Väringagardet. Resan tog tre år och han besökte många länder på vägen. Sigurd reste från Serbien och Bulgarien, genom Ungern, Pannonien, Schwaben och Bayern där han träffade kejsaren Lothar II av det heliga romerska riket. Han anlände senare till Danmark där han hälsades av kung Niels av Danmark, som så småningom gav honom ett skepp att segla i till Norge.

När Sigurd återvände till Norge 1111 kom Sigurd tillbaka till ett blomstrande och välmående kungarike. Kung Eystein hade skapat ett starkt och stabilt land och kyrkan fick mer rikedom, makt och prestige. Under Sigurds regeringstid infördes tiondet (10 % skatt till försörjning av kyrkan) i Norge, vilket kraftigt stärkte kyrkan i landet. Sigurd grundade också Stavangers stift. Han hade nekats skilsmässa av biskopen i Bergen, så han installerade helt enkelt en annan biskop längre söderut och lät honom utföra skilsmässan.

Sigurd gjorde sin huvudstad i Konghelle (i närheten av Kungälv i nuvarande Sverige) och byggde där ett starkt slott. Han behöll också reliken som gavs till honom av kung Baldwin, en flisa som sägs vara från det sanna korset. År 1123 gav sig Sigurd återigen ut för att slåss i kyrkans namn, denna gång i det svenska korståget mot de hedniska smålänningarna där, kallat Kalmare ledung. Invånarna hade enligt uppgift avsagt kristendomen och dyrkade åter igen fornnordiska gudar.

Efter Sigurds död delades regerandet mellan sonen Magnus, och hans fars påstådde irländske son Harald.