https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/Wj2gma/recension-av-statsministermordet-av-hans-gunnar-axberger?fbclid=IwAR1URAyzLPBfYpNfOF4c1naYrze65gIZ76pF_8PmWgwil29cr2xerTKdWa4

När rikspolischef Holger Romander fyllde 65 år den 6 mars 1986 uppvaktades han med det första trycket av fantombilden på Olof Palmes mördare. Det var Hans Holmér som överräckte presenten. Konstig gåva, konstaterar Hans-Gunnar Axberger i boken Statsministermordet. Som om mordet var uppklarat. Och var i all världen skulle Romander hänga den?

Går det, efter så många år, att få ut något nytt om Palmemordet? Ja! I alla fall om man, som jag, alltid har haft ett större intresse för mordutredningen än för olika mordteorier.

Hans-Gunnar Axberger – jurist med ett cv långt som en tapetvåd – ingick i den ”medborgarkommission” som tillsattes 1994 med uppgift att granska varför ingen mördare ännu gripits. Han fann arbetet otillfredsställande då socialdemokraterna i gruppen inte var så pigga på att syna de områden de själva ansvarat för; Sverige var nämligen ofelbart. När slutligen Stig Engström sommaren 2020 postumt pekades ut som gärningsmannen samlade en sammanbiten Axberger ihop sig till en sammanfattning av ett 34 år långt fiasko.

Boken börjar på mordplatsen. Det är ingen självklarhet, korsningen Tunnelgatan/Sveavägen befann sig under lång tid utanför utredarnas intresse. När det yttre befälet förstod vem som låg död utanför Dekorima satte han sig lamslagen i sin bil, samtidigt som inre befäl var beroende av information om vad som hände på mordplatsen. Redan här brakade utredningen ihop. Ingen tog ansvar, alla var förvirrade.

Det är i det här läget Hans Holmér kliver in i receptionen på polishuset, iklädd skidbyxor – han skulle egentligen ha åkt Vasaloppet – och låter ropa ut i högtalarsystemet att det är han som är bossen över det hela.

Holmér är visserligen länspolismästare, men han är även rörelsens rörmokare, och nu ska han leda sitt livs första mordutredning. Det är en karismatisk karl som är ”tjena tjena” med många och som har en sällsynt talang för metaforer. Axberger kallar honom ”brottsutredandets Mr Chance”; Holmér åtnjöt ju en gränslös beundran för visdomsord av typen ”ju svagare motiv desto starkare galenskap och tvärtom”.

Här tillåter sig Axberger en ovanligt lyckad historisk utflykt till mordet på Gustav III 1792 och den egenmäktige polismästare Liljensparre. Redan då tänkte man på rättssäkerhet och beviskrav, men i praktiken var det lite si och så med det. Den svenska rätten är organiskt framvuxen ”i den mänskliga samlevnadens avlagrade mylla”, skriver Axberger på vacker sakprosa. Han tillhör den gamla stammens jurister och statliga ämbetsmän som tagit sig tid till förkovran och kan formulera sig.

Av denna historielektion förstår man att det svenska åklagarämbetet är vagt definierat, ”ett gummiband” mellan domstol och polis, som aldrig har blivit riktigt självständigt. Det har betydelse för hela händelseförloppet: vem ska egentligen leda förundersökningen?

Enligt Axberger har polisen alltid sett åklagarfunktionen som överflödig. Holmér gjorde det definitivt. Han rundade och obstruerade både öppet och i det fördolda åklagarna, som redan från början ifrågasatte hans resultatinriktade kallsinne för rättssäkerhet. Det fick både ”33-åringen” och ett hundratal kurder erfara.

Till den som tror att man inte kan få ut något nytt om denna historia: lyssna hur Holmér resonerar kring PPK-spåret i P3-dokumentären Palmeutredningen inifrån. De sju programmen bygger på DN-journalisten Ann-Marie Åshedens hemliga intervjuer med Holmér under mordutredningens gång. Det är som att följa ett sjukdomsförlopp. Han hade till och med planer på att bryta sig in på Invandrarverket nattetid i jakt på information.

Holmér hade hela tiden politiskt stöd. När det kärvade mellan honom och åklagarna sprang han upp till Rosenbad. Åklagarna uppmanades att vika ner sig. Typiskt svenskt, menar Axberger, att skaka hand i stället för att gå till botten med ett problem.

Efter debaclet med PKK blev Holmér bortkopplad. Ingvar Carlsson hade gärna sett honom kvar. Det är nu Holmér, allt-i-allon Ebbe Carlsson och Säpo-duon Kegö & Barrling i hemlighet fortsätter jaga PKK-aktivister, finansierade av bokförläggaren Thomas Fischer och uppbackade av både justitieminister Anna-Greta Leijon och den lealöse rikspolischefen Nils Erik Åhmansson.

Den som är gammal nog minns hur allt avslöjades när deras fixare fastnade i tullen i Helsingborg med olaglig avlyssningsapparatur. Ingvar Carlsson skriver i sina memoarer om KU-förhören som följde sommaren 1988, att han förvånas över att ingen försökte nagla fast honom vid något ansvar.

Ja, hur mycket visste han egentligen?

Axberger har ett ärende till, utöver att skriva den definitiva sammanfattningen av världens pinsammaste mordutredning. Han vill visa att Sverige är ett land som inte alls har fungerat så bra som vi trott. Visst var polisen klantig från ruta ett, men förutsättningarna att bedriva en mordutredning var usla från början. Både polisorganisation och rättsväsende var eftersatta. Vi är över huvud taget dåliga på att lösa mord i det här landet.

Han dröjer vid personskyddet. Det finns de som menar att Palme fick skylla sig själv, eftersom han inte ville ha livvakter den där kvällen. Som om statsministern efter eget behag kan bestämma att hans personliga frihet väger tyngre än hans säkerhet. Samma sak med Anna Lindh. Trots varningar togs inte hotbilden på allvar. Eftersom det ännu 17 år efter mordet på Olof Palme inte fanns några klara regler för livvaktsskyddet tvingades ingen avgå.

Finns det då inga guldplomber i den här ruttna käken? Axberger lyfter fram spaningsledaren Hans Ölvebro som fick se Christer Pettersson bli frikänd två gånger. Åklagare Solveig Riberdahl får också med beröm godkänt – trots att hon var med på gripandet av en massa kurder utan att någon på listan hade kunnat knytas till brottsplatsen, än mindre till ett mordvapen. Riberdahl säger i P3-dokumentären att hon ”ville ha det hela ur världen”. Det är inget snyggt skäl.

Under den här utredningen villade även de mest kompetenta bort sig, men Axberger har, som den jurist han är, blick för människor. Hur hård hans penna än må vara, vinnlägger han sig om att vara rättvis i alla personbeskrivningar.

Samma sak kan nog sägas om hans genomgång av de olika mordteorierna, även om många engagerade kommer hävda motsatsen. Tålmodigt tragglar han allt som varit i svang: Victor Gunnarsson, PKK, Christer Pettersson, Miro V, Christer A, kroaterna, polisspåret, CIA, walkie talkie-männen, Sydafrika, Bofors, Palmehataren Alf Enerström.

Han nämner de knäppaste av idéer – som att mordet var Carl Lidboms misslyckade försök till statskupp eller att gärningsmannen var redaktör för DN Debatt – men han räknar långt ifrån alla privatspanare till galningarnas skara.
Skandiamannen då?

Axberger ger ingenting, absolut ingenting, för det utpekandet. Man kan inte, menar han, resonera som Krister Petersson gör: Stig Engström sköt, alltså måste han ha haft en revolver. Och så som utredarna hållit på med Engströms 80-åriga exfru är rent ut sagt för jävligt.

Hans-Gunnar Axberger bedyrar att han inte har någon egen mordteori, men jag anar att han ändå lutar åt Christer Pettersson. Jag tvekar om jag ska avslöja det, eftersom många därmed kommer vägra befatta sig med den här boken. Det vore ett misstag. Statsministermordet har mycket att ge för alla utom den riktigt fege.