https://www.expressen.se/ledare/ylva-nilsson/huawei-stammer-sverige-fler-lar-folja-efter/?fbclid=IwAR3PCiM9opgizy0uMD5IH7pZkmKDfQR8sajLeu39I_DbiRm-D7QicQzGmU0

5,2 miljarder kronor här och nu. Och så skadestånd för utebliven förtjänst 25 år framåt. Det kräver kinesiska telekomjätten Huawei, trots att svensk domstol redan sagt nej då svensk lag ger rätt oss att utestänga bolag som hotar för vår nationella säkerhet.

Det kan bli fler sådana stämningar. Säg till exempel att riksdagen efter höstens val förbjuder friskolor att ta ut vinst. Då kan Saudiarabiens kungahus ha rätt att begära skadestånd av svenska staten.

Eller ett riskkapitalbolag från Kalifornien. Kanske även ett luxemburgskt-tyskt bolag, och ett mexikanskt gasbolag. Alla har ägande i svenska friskolor.

Rätten för utländska bolag att kräva skadestånd över politiska beslut kallas investerarskydd.

Avtalen blev enormt populära för så där femtio år sedan, som ett sätt att locka investerare från väst till instabila länder utan att de behövde oroa sig för att deras tillgångar skulle beslagtas om en ny diktator poppade upp.

Sverige hängde på och tecknade minst 67 investerarskyddsavtal världen runt.

Nu biter det oss i baken. Huawei har hittat ett gammalt avtal med Kina från 1982 och där står inget om undantag för nationell säkerhet.

Statliga Kommerskollegium har låtit analysera vad Sverige egentligen har åtagit sig i alla dessa avtal, men landar i en hjälplös slutsats att det är högst oklart.

Det speciella med investerarskydd är att det INTE går till en domstol som tillämpar landets lagar. I stället ska parterna utse någon som sliter tvisten, en skiljedomare.

Kan svenska staten vinna när Huawei nu tar saken till skiljedomare?

Som det är blir Sverige förstås vackert skyldigt att betala vad man ådragit sig

Statistiskt är chanserna fifty-fifty. I 30 procent av fallen brukar bolagen vinna, i 20 procent köper staten sig fri i en hemlig uppgörelse men hälften av gångerna blir det inga pengar alls för bolaget.

Men chansen till miljardskadestånd har gjort skiljedomar en snabbväxande internationell affärsgren med över 1 100 kända fall hittills. På senare tid har till exempel fossilbolag upptäckt chansen att kunna få ut miljarder i skadestånd på grund av länders klimatpolitik.

Här kan Sverige ligga illa till. Vi ingår nämligen i ett europeiskt energifördrag från 1995 mellan 66 länder där stämningar för klimatbeslut just nu står som spön i backen.

EU-domstolen meddelade visserligen 2016 att just de tvisterna kan alla bara lägga ned, inga konkurrerande rättskipare får uttala sig om EU-marknaden.

Men tvistlösnings-branschen vill inte lyssna utan fortsätter att lansera nya fall, till exempel tyska energibolaget RWE:s krav mot Nederländerna på 15 miljarder kronor för att kolet ska avvecklas. Eller fyra nya fall mot nordiska regeringar.

Som det är blir Sverige förstås vackert skyldigt att betala vad man ådragit sig. Men det går att börja kliva ur existerande avtal.

Avtalet med Kina kan till exempel sägas upp innan vi krävs på annat skadestånd, kanske om vi inte vill att Volvobilarnas datorer ska sända info till fel mottagare.

Sedan kan vi börja diskutera ett rimligare investerarskydd.

Det måste gå att skriva avtal där rena beslag av tillgångar hindras men där länder lika självklart kan välja politisk väg utan att straffas.