Sju av tio tror att journalister ljuger, att de överdriver och med avsikt försöker vilseleda. Det visar en färsk undersökning som gjorts i 28 länder. Andelen har stigit jämfört med förra året. Tre fjärdedelar av 63 000 tillfrågade är bekymrade över att falsk information kan användas som vapen.

Oron är befogad.

Många miljoner amerikaner tror att den sittande presidenten hamnade i Vita Huset på grund av valfusk, och att döma av mina läsarmejl har den idén fått visst fäste globalt. I Kina skrivs skolböckerna om för att ge en mer smickrande bild av kommunistpartiets historia. Och Putin, kanske inte själv känd som en sanningssägare, har anklagat ”väst” i allmänhet för bedriva en desinformationskampanj om Ukraina.

Det anses vara ett så stort problem att många demokratier använder stora resurser för att bekämpa just desinformation. Sverige har till exempel fått en helt ny myndighet för ”psykologiskt försvar” på sistone.

Men låt mig föreslå ett mer akut spår: Hur myndigheter och politiker använder språket. För jag tror att det börjar där.

Jag bjuder på ett exempel: Förra söndagen intervjuade jag en före detta minister i Etiopien. Bland annat beskrev hon hur biståndspengar kanaliseras till regeringspartiet i ett land där inbördeskrig råder och extrema övergrepp och brott mot mänskligheten sker. Bistånd även från Sverige, vilket utgör runt två miljarder de senaste åren.

Vad som sker i Etiopien går ju långt bortom både Sverige och svenskt bistånd, men jag tyckte ändå det var värt att ställa några frågor till Sidas generaldirektör Carin Jämtin. När hon nu fick en visselblåsare och en riktig insider serverad kanske hon skulle ta tillfället i akt att själv ta reda på mer – och samtidigt upplysa mig och SvD:s läsare om biståndet.

Så när och om demokratin körs i botten kan vi skylla på oss.

Men efter att ha funderat i drygt två dagar och två nätter kom Carin Jämtin fram till att hon inte ville svara. Alls. Hon hänvisade till UD. Efter tre dygn och artiga påminnelser återkom pressavdelningen med biståndsminister Matilda Ernkrans skriftliga svar. Här är ett exempel:

Fråga: ”Har UD tidigare fått några som helst uppgifter av den här typen och vad har det isåfall lett till?”

Svar: ”Alla uppgifter om korruption i biståndet utreds noga enligt fastställda rutiner och praxis.”

Hon hänvisade tillbaka till Sida, som gjort en ”genomlysning”. Det dokument som jag sen fick läsa, nu på dag fem, innehåller 2 449 ord. Inget konkret kring varken ”rutiner”, ”praxis” eller svar på själva frågan. Däremot fullt av meningar som ”allt stöd utgår från en omfattande riskbedömning”. Sen slås fast att det är viktigt att biståndet fortsätter att betalas ut som tidigare utan avbrott.

Det är inte olikt den intervju som nyligen publicerades i SvD med kultur- och demokratiministern. Som har en ”tydlig värdegrund” och tycker att mänskliga rättigheter är ”jätteviktigt”.

Kanske skrevs svaren av samma minister – eller av samma ”kommunikatör”? Sida har 21 personer anställda för det. Plus två konsulter.

Och kanske är allt från Putin till enskilda Facebook-användare och Joe Rogan ett många gånger större problem än denna helt typiska och normala vecka för en journalist. Så när och om demokratin körs i botten kan vi skylla på oss. Eller varför inte återigen på sociala medier.

Men ibland tror jag att det börjar med oss själva, vårt eget språk och hur vi använder det. Jag läser offentliga dokument på flera språk hela dagarna, och får ofta precis den här typen av intervjusvar på svenska. Tro mig (om du vill) på att om jag skulle citera dem för ofta skulle alla på riktigt sluta läsa tidningen. Och det finns en gräns för hur mycket journalister klarar att översätta.

När för mycket görs abstrakt och svårbegripligt med avsikt att förvirra, förleda och trötta ut – spelas inte ryska trollfabriker och annat rakt i händerna då? Det borde väl vara politiker och myndighetschefers absolut högsta prioritet att försöka uttrycka sig mer krispigt – om inte annat för att särskilja sig från botar.

Sen kan man ju diskutera vad som är språkbruk och vad som är bristande kunskap.

För vad händer med en medborgare som hela tiden tycker att det pratas ovanför huvudet på hen? Med förkortningar och många icke-ord efter varandra i fomationer som ska föreställa meningar. Men där känslan är att vada runt med en ljuslykta i kulvertens beckmörker för att försöka fiska upp något ur strömmen av avloppsvatten.

Jo, denne vänder sig i ren förtvivlan till slut till någon skön podcast-snubbe eller obskyr tråd på internet som förklarar världen. Med ord som går att begripa.

Sedan 2009 finns i Sverige en språklag, som myndigheter är skyldiga att följa. De måste uttrycka sig begripligt, eftersom det annars kan skada medborgarna. Institutet för Språk och Folkminnen (Isof), är – känn på det här ljuvliga begreppet – ”klarspråksansvariga”.

Och hur är det med substans; finns det några krav på det från det offentliga Sverige? Som till exempel en chef, eller en minister?

– Det är jätteviktigt för en person i den positionen att uttrycka sig konkret och kunna ge besked på ett tydligt språk, svarar Ola Larsson som är språkvårdare på Isof.

– Det finns acceptabla skäl för att uttrycka sig vagt ibland. Men det finns gränser också, tycker jag. Sen kan man ju diskutera vad som är språkbruk och vad som är bristande kunskap. Att att undvika att svara på frågan. Eller att svara på en annan fråga. Men i princip blir det ju obegripligt och borde falla under samma krav.

Se där – ett rakt svar.

Mitt nästa samtal till Ola Larsson ska bli för att be myndigheten utfärda en svensk version av uttrycket ”to call bullshit”. Det borde gå att använda lite som ”Stopp min kropp” när någon kommer för nära, tänker jag.