MEDIEDEBATT. Hur kommer det sig att medier så ofta vägrar erkänna sina misstag? Det är en fråga som aktualiserades med anledning av journalisten Sofie Löwenmarks granskningar av hur radikala islamister underblåser hatkampanjer mot svenska myndigheter och det svenska samhället. Eller, för att använda Aftonbladetskribenten Jan Guillous formulering, ”denna Sofie Löwenmark”, som han reducerar till ”en hybrid mellan privatiserad underrättelsetjänst och kampgrupp mot den islamistiska faran”.
Löwenmark har etablerat sig som en skicklig granskare av islamistiska miljöer i Sverige. Guillous utspel ligger i linje med hans tidigare gärningar på området, där han främst utmärkt sig för ett idogt ifrågasättande av att något islamistiskt hot överhuvudtaget föreligger. Föga förvånande dyker kopplingen till en förmodad konspiration upp som ett brev på posten. Löwenmark, låter Guillou insinuera, kan ha hemliga band till Säpo å vars vägnar hon egentligen agerar.
Jag läste den tidigare KGB-agenten Guillou med en stark känsla av déja vu. Hans kollega på Aftonbladet, Åsa Linderborg, lät under sin tid som kulturchef publicera totalt 17 artiklar om mig. De handlade samtliga om att jag är en dålig forskare och person. Många, men inte alla, skrivna av henne själv. De sista artiklarna gjorde gällande att jag var spindeln i nätet för ett hemligt nätverk, administrerat av den brittiska säkerhetstjänsten.
Åsa Linderborgs anklagelser härrörde ur en rysk desinformationskampanj som hösten 2018 startats mot den brittiska tankesmedjan Integrity initiative. Den internationella kampanjen, som pågår än i dag, har hängt ut hundratals västerländska politiker, journalister och forskare. Vissa av dessa personer har fått sina liv förstörda. Andra får leva med att se sina namn kontinuerligt smutskastade i ryska medier som RT och Sputnik, eller på sociala medier. Inga belägg har någonsin presenterats eftersom några sådana inte föreligger.
Vi har med våra egna ögon sett vad som sker med ett samhälle, när konventionella sanningsbegrepp och vanlig hederlighet sätts ur spel.
Att Aftonbladet fälldes i Pressens opinionsnämnd (PON) har inte hindrat tidningens chefredaktör Lena K. Samuelsson från att försvara sin kollegas anklagelser mot mig. Med hänvisning till den så kallade ”debatten” har Aftonbladet tvärtom insisterat på att konventionella pressetiska regler inte gäller. Fakta, har Nordens största tidning låtit förklara, är utanför det snäva nyhetsrummet inte relevanta. Med andra ord, om man vill framföra lögner hos dem går det utmärkt på ledarplats, som kolumnist, eller på kultursidan.
Till saken hör att varken jag eller Sofie Löwenmark någonsin varit intresserade av en ”debatt” med Aftonbladet. Inte minst för att forskare och journalister med erfarenheter från regioner som Östeuropa och Mellanöstern ofta har en god förståelse för farorna med den instrumentella lögnen. Vi har med våra egna ögon sett vad som sker med ett samhälle, när konventionella sanningsbegrepp och vanlig hederlighet sätts ur spel.
I Vladimir Putins Ryssland blev oppositionsledaren Aleksej Navalnyj inte utsatt för ett mordförsök med det kemiska stridsmedlet novitjok. Han hade enbart dålig matsmältning. I Bashar al-Assads Syrien har regimen inte bombat oppositionskontrollerade städer med sarin. Tvärtom är det oppositionen som gjort det mot sig själva, i syfte att få al-Assad att se dålig ut. Så heter det alltid, när diktaturens narrativ tillåts bli verklighetsbestämmande.
Avståndet mellan två av Aftonbladets mest profilerade skribenter å ena sidan och ledare som Putin och al-Assad å andra är lyckligtvis ganska stort. Men det som förenar samtliga är det konspirationsteoretiska ramverket. Att argumentera i sak är inte tillräckligt. Som filosofen Hannah Arendt påpekade uppvisar totalitära eliter en förmåga ”att upplösa varje sakpåstående till en kungörelse om intention”.
I denna manikeiska logik kan en journalist som Sofie Löwenmark inte ha ett genuint intresse för problem kring utanförskap och radikalisering. Inte heller kan en forskare som undertecknad drivas av en vilja och nyfikenhet att förstå rysk säkerhetspolitik. Tvärtom måste det finnas krafter i det fördolda, säkerhetstjänster eller andra hemliga strukturer, som driver oss framför sig. Inga utsagor kan sålunda bedömas på sina egna meriter, utan måste förklaras med hänsyn till illasinnade konspirationer.
Vi vet alla hur detta kommer att sluta. Journalister som Åsa Linderborg och Jan Guillou vill bara ”ställa frågor” och ”väcka debatt”. Att de gör så på andra människors bekostnad bekommer inte tidningar som Aftonbladet. En svårrubbad självbild som bärare av den moraliska auktoritetens mantel, i kombination med en tillåtande lagstiftning, gör journalister ovilliga att erkänna misstag. Kostnaden för övertramp bärs inte av dem, utan av allmänheten, vars förtroende för medierna som kollektiv stadigt eroderas.
Av Martin Kragh
Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet. Hans nya bok, ”Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin”, publiceras under våren på Fri Tanke förlag.
