Storbritannien och Frankrike bestämde sig från början. Inga utländska makter skulle blanda sig i det spanska inbördeskriget när det bröt ut 1936. Ett vapenembargo skulle gälla alla parter.
Fiaskot var fullständigt. Italiens fascistdiktator Mussolini skickade tiotusentals soldater till stöd för general Franco, och Hitler använde Spanien som blodigt övningsfält för sina egna större krigsplaner. Stalin inskränkte sitt stöd till Sovjettrogna kommunister på den egna sidan. De demokratiska krafterna fick ingenting och led efter tre år ett bittert nederlag.
Dagens Ukrainakris ställer liknande moraliska och praktiska frågor. I ett krig har ord om solidaritet begränsat värde för den som inte kan skjuta tillbaka. Inte heller Sverige kan gömma sig bakom reglementen skrivna för soligare dagar.
Alla kan önska sig en ”diplomatisk” lösning. Men Rysslands president Vladimir Putin har belägrat grannlandet med uppåt 150 000 soldater, uppbackade av stridsflyg, pansar och artilleri. Hans syfte är att tvinga Ukraina till underkastelse och Nato till reträtt från Östeuropa. 2014 annekterade han Krim och överföll östra Ukraina. Sedan ett par månader är en andra invasion ett dödligt hot.
Inte heller Sverige kan gömma sig bakom reglementen skrivna för soligare dagar.
Ryssland är militärt överlägset. Prognosen för hur lång tid det skulle ta att erövra hela Ukraina varierar från dagar till ett par veckor. USA och Nato tänker inte sända trupper. Återstår gör möjligheten att leverera vapen, nu eller till en framtida motståndsrörelse mot ockupation.
Västvärlden har slitit med frågan ända sedan 2014. Ukrainas armé har förvisso ökat slagkraften betydligt. USA har under dessa år gett 2,7 miljarder dollar i militärt bistånd. Det handlar förutom utbildning om lättare vapen och defensiv utrustning, som pansarvärnsrobotar. Bärbara luftvärnsmissiler av typen Stinger är på väg.
Men Ukraina hade velat ha mer sofistikerad materiel, och behövt den tidigare.
Europa är än mer tvehågset. Britterna har ställt upp med pansarbrytande ammunition, Polen artillerigranater. Balterna hjälper till så gott de kan. Frankrike har hållit sig i bakgrunden. Tyskland gjorde sig till åtlöje när man först stoppade Estland från att överlämna nio antika kanoner, och sedan erbjöd Ukraina 5 000 hjälmar. ”Vad blir det härnäst? Kuddar?”, undrade Kievs borgmästare Vitalij Klytjko.
Tyskland är en stor vapenexportör. Förra året var den bästa kunden Egypten, en av världens värsta militärdiktaturer. Den nya koalitionsregeringen i Berlin har lovat prioritera mänskliga rättigheter, men förhållandet till Putins Ryssland präglas av skuld för andra världskriget – och undfallenhet. Försvarsmateriel? Egypten alltså, men inte Ukraina.
Sverige tänker inte heller sälja vapen till Ukraina, fastslår utrikesminister Ann Linde (S). Ty så står det i reglerna, ingen export till länder i väpnad konflikt oavsett hur skuldfrågan ser ut. Flera borgerliga partier tycker att vi ska ”inventera” vad vi har, men låter yrvakna.
Här finns en stor försvarsindustri i relation till landets storlek, eftersom myten om Sveriges neutralitet inbegrep att vi inte skulle göra oss beroende av andra. Vi kan inte producera allt själva. Samtidigt har Försvarsmakten inte räckt till som beställare, och således är vapenexport nödvändig. Denna har alltid omgärdats av hyckleri. Alla som vill köpa är inte trevliga, utan ibland eviga diktaturer som Saudiarabien och ibland stater som Thailand där generalerna regelbundet tar över.
2018 infördes ett ”demokratikriterium”, som bara innebär att viss hänsyn ska tas till om köparen gillar allmänna val. Beslutanderätten har regeringen officiellt leasat ut till en myndighet, för att ha ryggen fri.
Hur som helst, inga vapen till länder i krig. Saudiarabien alltså (glöm Jemen), men inte Ukraina.
Visst finns det risker med att ösa in vapen i en konflikthärd. Kreml minns säkert hur USA försåg mujahedingerillan i Afghanistan med Stingermissiler som sköt ned ett par hundra sovjetiska stridsplan. Men i det följande inbördeskriget behöll islamistiska extremister vapen som senare vändes även mot amerikaner.
Det är orimligt att hävda att det är förbjudet att hjälpa en demokrati att försvara sig mot en våldsam, djupt auktoritär regim.
Under det syriska inbördeskriget restes krav på att beväpna rebellerna mot al-Assads barbari – som stöttades av ryska terrorbombningar. USA tvekade, bland annat för att västfientliga jihadister kunde tänkas ta hand om avtryckarna.
Fast det resonemanget är inte tillämpligt på Ukraina. Landet har entydigt folkrätten på sin sida mot Ryssland, och det finns inga terrorister som kan dra nytta av situationen. Det är orimligt att hävda att det är förbjudet att hjälpa en demokrati att försvara sig mot en våldsam, djupt auktoritär regim.
Putin kanske blir provocerad? Men han har inte behövt någon provokation för att ställa upp sin armé vid Ukrainas gräns. Ekonomiska sanktioner ska självklart användas om Ryssland attackerar, men vapenleveranser är utan tvivel också legitimt.
Möjligt är att just Sverige inte förfogar över den materiel som krävs, liksom att den inte hinner fram. Men dels har Putin ingen tydlig tidtabell. Dels finns principfrågan: är det alltså värre att exportera vapen till demokratier som befinner sig i väpnade konflikter, än att sälja till diverse diktaturer?
Svaret är nej. Ukraina, ett demokratiskt land i Europa, har rätt att försvara sig mot en tyrann. Andra demokratier, inklusive Sverige, har rätt att leverera vapen till den kampen.
