”Vi skulle gärna sälja självförsvarssprej till dig, men eftersom du redan har blivit utsatt för ett övergrepp kan vi tyvärr inte göra det.”
Så skulle det låta om principerna som svenska vapenexportregler vilar på även gällde på hemmaplan. Förbudet mot att sälja vapen till länder som är, eller kan tänkas hamna, i väpnad konflikt ska förhindra att Sverige kastar bränsle på världspolitiska brasor. Men det får absurda följder – eftersom man inte gör skillnad på den stat som anfaller och den som blir anfallen.
Eftersom Ryssland angrep Ukraina redan 2014, och sedan dess för ett lågintensivt krig i Donbass och Luhansk, behöver Putin nu inte oroa sig för att Kiev ska bunkra upp med svensktillverkade vapen. Oavsett hur många tusen soldater som Ryssland placerar längs med Ukrainas gränser, och oavsett hur orimliga krav Kreml ställer på att få fjärrstyra sina grannländers utrikespolitik – så ligger den svenska linjen fast.
Det var beskedet från utrikesminister Ann Linde (S) i Agenda: ”Vi kan inte helt plötsligt säga att vi ska ändra våra vapenexportregler för att det är en konflikt.”
Det är alltså rätt att vi utbildar ukrainska prickskyttar, men det vore olagligt och omoraliskt att ge dem gevär?
Regelverket lämnar visserligen spelrum för politikerna i Exportkontrollrådet att tillåta export i särskilda fall, om det anses viktigt för den svenska säkerhetspolitiken. Hur de resonemangen förs är närmast omöjligt att följa på grund av sekretessen. Men om nu Ann Linde anser att stridigheterna i östra Ukraina omöjliggör för Sverige att bidra med vapen och ammunition, är det udda att hon tycks tro att svenska regelverk är huggna i sten.
Både lag och riktlinjer skrivs med politiska beslut. Om regeringen vill kan man hitta en lösning.
Ska svenska säkerhetspolitiska intressen vara styrande för vilka länder som Sverige exporterar krigsmateriel till vore Ukraina därtill en självklar kandidat. Att bygga upp landets försvar kan bidra till att avskräcka Ryssland från att starta ett nytt, stort krig i Europa. Och att hjälpa ett demokratiskt land att bevara sin suveränitet när det hotas av en aggressiv diktatur är dessutom helt i linje med svenska värderingar och demokratikrav.
Det är ju faktiskt därför som Sverige sedan 2018 har skickat en handfull soldater till Operation Unifier, där Försvarsmaktens instruktörer utbildar ukrainska soldater.
Det gör regeringens linje uppenbart hycklande: Det är alltså rätt att vi utbildar ukrainska prickskyttar, men det vore olagligt och omoraliskt att ge dem gevär?
Det är en svensk samvetssaltomortal – en politik som bygger på att andra länder inte är lika fina som vi, utan säljer vapen till Kiev trots konflikten. Som Estland, Lettland, Litauen och Storbritannien har beslutat att göra.
Den svenska vapenexportpolitiken är omoralisk. Men inte på det sätt som fredsrörelsen vill få oss att tro. Sverige exporterar vapen till länder som vi borde strukit från listorna för länge sedan – Saudiarabien! – samtidigt som lagstiftaren inte vill tillåta att svenskt stål används för att försvara ett europeiskt grannlands demokratiska statsskick.
Samla riksdagens partier och enas om att snabbt ändra riktlinjerna. Självklart ska Sverige kunna bistå Ukraina inte bara med bistånd och utbildning, utan också med vapensystem och ammunition.
