USA och NATO avvisar fortfarande Rysslands berättigade förslag – att sätta stopp för ytterligare NATO-expansion, som ses som absolut obehaglig i Moskva och riskerar att riskera ett stort krig, utplacering av offensiva vapen i den östra delen av Centraleuropa och en återkomst till status quo ante 1997 när Ryssland-NATO-lagen undertecknades. USA:s motförslag om samtal om förtroendeskapande åtgärder och vapenkontroll låter trevliga, men de är i stort sett meningslösa. Vi har sett allt förut. Förtroendet kan börja återställas först när grundläggande ryska intressen tillgodoses.

Vi är också medskyldiga till att skapa den nuvarande situationen före kriget – genom att vara svaga och lita på våra västerländska partners. Inte längre.

Vi vet också att, om Nato brukade vara ett defensivt block, så har det urartat till ett aggressivt efter att ha bombat det som fanns kvar av Jugoslavien, de flesta av dess medlemmars aggression mot Irak, aggression mot Libyen, lämnat efter sig hundratusentals döda och hela områden ödelade.

Nato är inte ett omedelbart hot. Vi observerade dess stridsförmåga i Afghanistan. Men vi ser det som ett farligt virus som sprider stridigheter och frodas på det. Det är också uppenbart att ju närmare våra gränser det kommer, desto farligare kan det bli. Ryssland har historiskt krossat alla europeiska koalitioner som försökte besegra det – de två sista ledda av Napoleon och Hitler. Men vi vill inte ha ett annat krig. Även om det inte skulle utspela sig på vårt eget territorium.

Säkerhetssystemet i Europa, byggt till stor del av väst efter 1990-talet, utan att ett fredsavtal har undertecknats efter slutet av det tidigare kalla kriget, är farligt ohållbart.

Ukraina avslöjar omfattningen av västerländskt militärt bistånd.

Det finns några sätt att lösa det snäva ukrainska problemet, såsom dess återgång till permanent neutralitet, eller juridiska garantier från flera viktiga Nato-länder att aldrig rösta för ytterligare expansion av blocket. Diplomater, antar jag, har några andra i rockärmen. Vi vill inte förödmjuka Bryssel genom att insistera på att förkasta dess felaktiga vädjan om Natos utvidgning utan slut. Vi känner alla till slutet på Versailles förnedring. Och, naturligtvis, genomförandet av Minsk-avtalen.

Men uppgiften är vidare: att bygga ett livskraftigt system på ruinerna av nuet. Och utan att ta till vapen förstås. Förmodligen inom den större Eurasiska ramen. Ryssland behöver en säker och vänlig västerländsk flank i framtidens konkurrens. Europa utan Ryssland eller ens emot det har snabbt tappat sin internationella inflytande. Det förutspådde många människor på 1990-talet, när Ryssland erbjöd sig att integrera med, inte i, kontinentens system. Vi är för stora och stolta för att absorberas. Vår pitch avvisades då, men det finns alltid en chans att det inte blir det den här gången.