Karin Olsson
KULTURKRÖNIKA. John Lennon jämförde en gång ”Imagine” med det kommunistiska manifestet. En önskan om en värld utan gränser och kapitalism; utan religion, hunger och krig. Visst låter det underbart?
Idag har sången blivit något av en modern hymn för OS.
Häromkvällen spelades den igen på invigningen i Peking, i ett land som styrs av ett kommunistiskt parti, men som befinner sig så långt från Lennons hippiedröm man kan komma.
President Xi Jinping och Vladimir Putin satt tillsammans på hedersläktaren, medan den olympiska rörelsens ideal om fred och mänsklig värdighet torgfördes på den magnifika arenan ”Fågelboet”.
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one
Det måste vara ett av de mest motbjudande ögonblicken i den olympiska historien. Fullt i paritet med OS i Berlin 1936 som Adolf Hitler utnyttjade för att visa upp Nazityskland. När rikskanslern förklarade spelen invigda släpptes 3000 vita brevduvor mot himlen. Han mottog också en olivkvist i gåva av Grekland.
Symboler för fred, förbrödring och rättvisa tävlingar mellan jämlikar. ”Ståtligt och fullt värdigt det tyska folket”, rapporterade Aftonbladet.
Egentligen var inte Hitler så förtjust i OS, ”ett påfund av judar och frimurare”, och hade förhindrat judar att delta i idrottsföreningar och använda allmänna simhallar. Spelen blev däremot en stor PR-framgång, med propagandaminister Joseph Goebbels som regisserade i kulisserna.
Inget att se här! OS marknadsför bilden av en enad nation.
Det var också han som gav klartecken till fackelstafetten inför OS, en idé som sedan blev olympisk tradition.
På helgens invigning tändes elden med facklan från en 20-årig längdåkare, Dinigeer Yilamujiang. Inte en särskilt framstående idrottare, men väl tillhörande den uiguriska muslimska minoriteten, som i stor skala förföljs, förtrycks och sätts i arbetsläger i norra Kina. Det är ingen överdrift att kalla det ett kulturellt folkmord på uigurer och även andra minoriteter.
Övergrepp finns dokumenterade i till exempel ”Ögonvittnet” (Narin förlag, 2021) av Sayragul Sauytbay, en kazakisk kvinna som lyckades fly helveteslägret och i dag lever i Sverige.
Att låta en uigurisk olympier tända elden måste förstås som en försåtlig signal. Inget att se här! OS marknadsför bilden av en enad nation.
Jag tänker att tilltaget är ännu slugare än den nazityska strategin inför 1936 års olympiad. För att hålla uppe en fasad av icke-diskriminering i uttagningarna till OS tvingades den judiska höjdhopparen Gretel Bergmann, som lämnat landet för Storbritannien för att undkomma förföljelsen, att komma hem.
Hon presterade på toppnivå och borde varit självklar för truppen, men stoppades ändå från att tävla. Hon var bara ett verktyg för att bedra världen fram tills att spelen kunde börja.
I vilken utsträckning Dinigeer Yilamujiang också används som ett redskap av den kinesiska regimen kan vi ännu bara spekulera i. Omvärldens medier tycks i alla fall inte lika mottagliga för det symboliska maktspråket som på 1930-talet.
Men även då fanns bland annat journalister som såg igenom spektaklet. Legendaren Peter Wilson skrev i Daily Mirror efter att OS var slut att han hoppades att ”sportens världsfestival aldrig mer ska äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk.”
En, visade det sig, allför optimistisk förhoppning.
Karin Olsson är kulturchef på Expressen.
