Hur kommer det sig att just Sverige valde att göra på det sätt som gjordes och har gjorts, detta redan på ett tidigt stadie av plan och scamdemin? Vi är några som vet svaret på denna fråga, långt ifrån alla gör det dock vilket framgår med all tydlighet.

-Det sägs att ett fåtal svenskar på ett brutalt sätt har lagt sig i Kinas inre angelägenheter.

Nu när denna hoax inte riktigt gick som det var planerat, vad är nu att vänta?

Klimathysteri deluxe?

Allt för att hålla skräckporrandet vid liv?

Så länge inte fokus riktas på rätt problemformulering, då är det som denna dans runt lyktstolpen bara fortsätter, runt, runt och runt i en evighet!

Det är med blandade känslor inför onsdag den 9 februari. På ett sätt glädje fast samtidigt sorg. En sorg för två år med kraschade relationer, till synes tidigare förståndiga, vettiga människor som.har tappat all tillstymmelse till vad som kan kallas sunt förnuft, sans och logik.

Denna masspsykos av befolkningen, ja inte av alla då förstås. Vi som har gått emot strömmen har fått utstå både det ena och andra.

Vad som är mest uppenbart är menande blickar följt av tystnad. Uppfodrande och närgångna frågor genomsyrad av nyfikenhet och att vilja lägga orden i munnen på en.

Du har väl varit solidarisk och tagit?

Ett snokande utan dess like med tissel och tassel vilket har givit upphov till tre djupa och att räkna till minst 10. Människor som styrs av just känslor har med största sannolikhet haft ett smärre helvete.

På onsdag den 9 februari, förväntas allt vara som vanligt då eller?

Nu går vi tillbaka som vore att inte de här snart två åren i viss mån har gått förlorade.

Förlorade så tillvida att dessa begränsningar och "hålla avstånd, handla ensam, sprita sönder händerna" haft en allt annat än hälsosam effekt.

Att tro att allt någonsin ska kunna gå tillbaka till det som en gång var, det är en utopi. Det kommer inte att hända.

Vad som däremot är bra är att inget ont som inte för något gott med sig.

Nu mer än någonsin vet man vart man har människor och vilka en gör bäst i att hålla på så långt avstånd som möjligt! Detta oavsett en orkestrerad "pandemi" eller ej.

Efter dessa snart två år.

Vad hände?

Vad kände?

Vad lärde jag mig?

Dessa tre frågor kan vara bra att besvara, om inte annat för sin egen personliga utvecklings skull. Det kommer jag försöka göra. Avslutningsvis, mycket positivt har också hänt under dessa två år.

Det ljusa och den kärlek representerad i nya möten med människor du kanske aldrig skulle ha träffat. Om det inte hade varit för denna bluff, den största i mannaminne. Det är om något vad som kom ut som en positiv effekt av en annars mycket beklaglig, sorglig, tragisk och omtumlande tid.

Efter två år vet vi svaret, Johan Giesecke fick rätt

Inte ens DN vill stänga Sverige längre

Den nionde februari häver regeringen alla tvingande restriktioner kopplade till coronapandemin. Tack och lov.

Inte för att sjukdomen är borta, men för att den inte längre utgör ett hot mot samhället.

Man fick nypa sig i armen vid Magdalena Anderssons pressträff i torsdags, kan det verkligen vara sant?

Agnes Wold skrev att hon fick en tår i ögat.

Den svenska strategin har fungerat. Tittar vi på överdödligheten i jämförbara länder blir det tydligt. Sjukvården blev aldrig överbelastad och samhället fortsatte fungera, om än på halvfart.

En naturkatastrof kan aldrig få ett lyckligt slut. Men vars och ens insats har spelat roll, betonade statsministern på pressträffen.

Varje gång du har avstått från resor eller fester, stannat hemma när du varit sjuk eller hjälpt någon äldre att handla mat så har du bidragit med din pusselbit.

Tillsammans har vi efter bästa förmåga räddat vad som räddas kunde.

Nu har vattnet börjat sjunka undan.

Och vi ser land i fjärran.

Det hade kunnat vara mycket värre. Vi kunde ha levt de senaste två åren inspärrade i våra egna hem, som i stora delar av Europa. Barnen kunde ha förlorat två år av sin skola och ännu fler jobb ha försvunnit.

De sociala problem som följt i nedstängningarnas spår, psykisk ohälsa, ensamhet och missbruk, har vi inte kommit undan.

Men ofriheten hade kunnat vara monumental.

Och så blev det inte.

Alternativa forskare, påverkanskampanjer på Facebook och hobbyepidemiologer på Twitter har dominerat debatten i media nästan hela tiden.

"Vi har en person från Umeå på tråden här, som säger att ni gör fel. Vad är din kommentar?"

Men den som fick rätt till slut var i stället – Johan Giesecke.

– Vi kommer alla utsättas för viruset, men 98 procent kommer inte att märka det, sa han i SVT:s Morgonstudion i maj för två år sedan.

Han blev hudflängd.

Även de 98 procenten skulle visserligen märka sjukdomen lite grann, sa Giesecke, dock utan att behöva någon vård. Men förr eller senare skulle alla drabbas. De strategier som byggde på hård lockdown skulle möjligen påverka hur lång tid det tar för alla att bli smittade, men att viruset skulle gå att helt stoppa var önsketänkande.

Och så blev det.

Det tog några mutationer men precis det som Johan Giesecke förutspådde har nu hänt.

Istället för att önsketänka satsade regeringen och Folkhälsomyndigheten på fördröjningsstrid, man byggde strategin på att sjukvården skulle klara att behandla de som kunde hjälpas.

Rätt insats vid rätt tidpunkt, blev mantrat. Fördröj, fördröj, fördröj. Så lite lockdown som möjligt men tillräckligt mycket restriktioner för att sjukvården ska fungera.

Samtidigt gick världens främsta vetenskapsmän och läkemedelsföretag på högvarv för att få fram det vaccin som blev räddningen.

På Dagens Nyheters ledarsida jämför i veckan statsvetaren Gina Gustavsson detta sätt att resonera med människooffer.

Inga prioriteringar behöver egentligen göras, inga avvägningar mellan olika intressen finns. Man kan vägra välja, är hennes budskap.

"Stäng ned Sverige för att skydda Sverige" skrev chefredaktören Peter Wolodarski på ledarplats redan 13 mars 2020. Det satte tonen. På ledare och debattsidor drevs sedan samma linje stenhårt. Stäng ner. Stoppa. Begränsa.

Tidningens prisbelönta medicinreporter Amina Manzoor slutade året efter. Hon beskriver i boken Pandemier och i flera intervjuer hur tidningens höga svansföring och hennes vetenskapligt baserade nyhetsarbete krockade.

Jag tycker DN valde fel linje, vilket möjligen har framkommit i dessa spalter, men samtidigt är det en styrka för Sverige att debatten har kunnat fortsätta med så bjärta kontraster hela tiden.

Demokratin, det offentliga samtalet, fortsatte under hela pandemin.

Ändå är det viktigt att utvärdera.

Enligt en stor studie i veckan från prestigefyllda Johns Hopkins-universitetet i USA räddade de lockdowns som genomfördes nästan inga liv. Däremot har de inneburit stor skada för samhället.

– Vår viktigaste slutats är att det vetenskapliga stödet för nedstängningar är mycket svagt. Det finns i stort sett inte, säger Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet, en av forskarna bakom studien.

Jag tror det finns saker vi kan lära oss av debatten inför framtida kriser. Vi brukar skryta med att vi är ett land med högt förtroende för myndigheter och ett i grunden vetenskapligt förhållningssätt till samhällsproblem. Men stora grupper känner inte alls någon tillit och i sociala medier odlas helt andra bilder av verkligheten.

Idag vill inte ens DN stänga ner Sverige längre. De flesta är nog glada över att regeringen och Folkhälsomyndigheten inte föll till föga för sirenernas sång.

Själv tycker jag den stora lärdomen för Sverige borde vara att vi faktiskt bör lyssna på experterna.

Kampanjerna från vissa håll mot Johan Giesecke och Anders Tegnell har varit fullkomligt absurda. Självklart måste det som gått fel utredas och analyseras. Men någon slags rimlighet måste ändå finnas i debatten.

Jag vet att det är uttjatat, men Folkhälsomyndigheten har från börjat varit den instans som har störst överblick och bäst möjligheter att värdera både den kunskap som finns och analysera vad som kan göras.

Sedan är det i slutändan regeringen och politikerna i riksdagen, regionerna och kommunerna som måste fatta besluten. Men de måste bygga på vetenskap och inte opinionsmätningar eller längtan efter mer uppmärksamhet i Aktuellt.

Vissa partier har onekligen klarat detta bättre än andra.

På onsdag stänger vi förhoppningsvis ett viktigt kapitel i Sveriges historia. Vår gemensamma historia.

Det blir inte en dag för tidigt.