I slutet av 1986 blev Hans Holmér utsedd till ”Årets svensk”.
Det var en tid när hans hårdkokta stil jämfördes med Clint Eastwood och han hade i vissa kretsar hjältestatus i sin roll som spaningsledare för Palmemordet.
Men bara ett par månader senare föll allt samman och han tvingades lämna jobbet efter fiaskot med PKK-spåret i början av 1987.
Men hela hans tid som spaningsledare finns väl dokumenterad.
I hemlighet, varje dag, träffade han DN-journalisten Ann-Marie Åsheden med sikte på ett kommande reportage som skulle skildra utredningen från insidan.
Palmeutredningen från insidan
Dessa inspelade möten på Holmérs tjänsterum har nu Sveriges Radio tagit del av, vilket utgör grund till en sju delar lång dokumentärserie som heter ”P3 Dokumentär: Palmeutredningen inifrån” som är gjord av reportern Lovisa Lamm Nordenskiöld och producenten Hugo Lavett.
I de tre första delarna berättas, bland annat, om mötena mellan huvudvittnet Lisbeth Palme och Hans Holmér. Statsministerfrun ogillade poliser efter anklagelser om läckor, men lät sig förhöras av Hans Holmér.
– Hon tycker inte om poliser. Den enda hon litar på mig är mig. Det är det väl inte, men det är lätt för henne att komma till mig, berättar Holmér på inspelningarna.
Han beskriver deras samtal som ”terapisamtal” där hon velat prata av sig.
Deras första möte skedde 26 dagar efter mordet och ägde rum hemma hos den omstridde bokförläggaren Ebbe Carlsson, som var Hans Holmérs nära vän.
Holmér var dock tveksam till Lisbeths berättelse om mordet och mördaren hon trodde sig ha sett.
Lisbeth Palme beskriver, med ”skräck” enligt Holmér, att mördaren hade kort hals, uppdragna axlar och stirrande blick.
”Kan knäcka hennes version”
– Här inne känner hon att det är mördaren. Men om det är det. Det vet ingen.
– När chocken slår ner. Hon själv är träffad. Hon ser Olof förblöda på gatan. När tittar hon upp? Den här mannen som tittar på henne kanske är en skräckslagen åskådare som drar sig undan. Mannen från firmafesten.
– På två minuter skulle jag kunna knäcka hennes version.
Holmér berättar också om konflikten inför öppen ridå med åklagaren i Palmeärendet, K G Svensson. Det har framgått att åklagaren under de första månaderna vägrade att ens stiga in i det så kallade Palme-rummet varifrån Holmér styrde utredningen.
Holmér beskriver åklagaren som ”hysterisk”, att han ”tappar besinningen” och berättar om hur han utan framgång försökte få åklagaren avsatt genom att gå till dennes chef.
I ”Palmeutredningen inifrån” beskrivs också vilka 40 spår som Hans Holmér inriktade sig på i utredningens inledande skede.
Överst på listan fanns uppgifter om en flyktbil, PKK-spåret och signalementsuppgifter.
En som inte alls fanns med på listan är Stig Engström, känd som Skandiamannen, som på senare år pekats ut som misstänkt gärningsman av polisen.
– En elefant som inte blivit uppbjuden, säger Holmér om Skandiamannen.
Holmérs brinnande ljus
Holmér beskriver med bildspråk sina spaningsuppslag som ”40 ljus som brinner”, vilket skulle signalera hopp om att någon av dem kunde leda till lösningen.
– Jag tänker alltid på det här. Något annat existerar inte.
– Vart och ett av de där ljusen kan faktiskt tändas till en raket och vara det slutliga. Så kan det vara.
Det blev aldrig någon raket av Hans Holmérs ljus. I stället tvingades han kort därefter lämna jobbet. I dokumentären framgår dock hur han redan under sommaren 1986 övervägde att själv lämna posten som spaningsledare sedan spåret med 33-åringen, Victor Gunnarsson, fallit samman.
– Fruktansvärt. Vilket liv, säger han på inspelningarna om den kritik som då riktades mot honom.
– Det är egentligen första gången sen det här började som jag tänker: ”Nu skiter jag i allting”.
Istället, kort efter detta, inriktade han utredningen på PKK-spåret vilket slutligen skulle bli hans fall.
