DEBATT. Sveriges behov av elektricitet förväntas vara nära dubblerad om 25 år. Kärnkraften bör fortsätta att ha en viktig roll för stabiliteten i elsystemet. Och reaktorer behöver bränsle.
I Sverige finns en gigantisk energireserv – det använda kärnbränslet. Det använda bränslet finns i bassänger i mellanlagret Clab i Oskarshamn.
Fjärde generationens kärnkraft inom räckhåll
Under tiden mellan 1981 och 2022 har kärntekniken utvecklats och en fjärde generation reaktorer som kan återbruka bränslet är inom räckhåll.
Under de senaste tio åren har kärnkraftens grundläggande koncept, alltmer lutat över mot mindre anläggningar – Small Modular Reactors (SMR) – även om flera länder fortfarande beställer och bygger de klassiska större anläggningarna. Det finns en rad fördelar med SMR, men valet mellan de olika grundkoncepten bygger bland annat på ett lands befintliga infrastruktur och dess energiförbrukningsprognoser. Oavsett val, så blir resultatet en produktionssäker och fossilfri elproduktion. Globalt pågår sedan en tid framtagning av olika SMR-koncept. I skrivande stund finns det ett 50-tal varianter och åtminstone en testanläggning under provdrift.
Man kan vänta med att börja bygga slutförvaret till ca 2035 då man bör ha bestämt sig för återanvändning eller ej. Det öppnar för möjligheten att invänta resultaten av den intensiva forskning som pågår.
I Svensk kärnbränslehanterings (SKB) informationsmaterial står det att det mest ansvarsfulla både mot kommande generationer och mot Oskarshamns kommun, är att snarast slutdeponera bränslet. Man har dock uttryckt att det i framtiden skall vara möjligt att återta bränslet efter att det har deponerats. SKB bedriver oss veterligen inget arbete som syftar till att beskriva teknik för återtag eller har gjort några beräkningar av kostnader.
Avvakta med slutförvaret
Vi vet att ett slutförvar kommer att behövas, oavsett om ny typ av kärnkraft kommer att användas eller inte. Vi föreslår att avvakta med att bygga slutförvaret tills man vet bättre om återanvändning av det använda bränslet blir möjligt och attraktivt. Den tiden, 10–15 år, borde inte allvarligt störa åtagandet gentemot kommunen eller kommande generationer. Man kan därefter börja bygga slutförvaret helt enligt det tidigare konceptet, om återanvändning inte är en framkomlig väg, eller så kan man bygga ett slutförvar som är anpassat till kommande restprodukter. Det talas i sammanhanget om mindre mängder och med radikalt förkortade lagringstider.
Om en återanvändning skulle bli valet om ett antal år så vore det ett felaktigt beslut att ha börjat placera bränslet 500 meter ner i urberget för att sedan, på något ännu inte beskrivet sätt, ta upp det igen för återbruk.
Bygg ut mellanlagret och invänta forskningen
Eftersom Clab blir fullt år cirka 2034 så ska en urlastning starta några år dessförinnan, annars måste kvarvarande kärnkraft stängas av helt. Slutförvaret i Forsmark måste alltså stå färdigt 2031. Det är minst tio års byggtid för slutförvaret så det är i så fall brådskande att sätta igång.
Med ytterligare en bassäng i mellanlagret, Clab 3, kan bränslet från kärnkraftverken tas emot till närmare 2050 innan det blir fullt. Man skulle alltså kunna vänta med att börja bygga slutförvaret till ca 2035 då man bör ha bestämt sig för återanvändning eller ej. Det öppnar för möjligheten att invänta resultaten av den intensiva forskning som pågår.
Utrön alla möjligheter först
Om metoderna för återanvändning visar sig oacceptabla och nya typer av reaktorer inte är ett realistiskt alternativt för framtiden, kan alltså arbetet med slutförvaret fortsätta. Men att först utröna möjligheten till en ändrad inriktning för kärnkraftens bränsleförsörjning i ljuset av ny kunskap och andra förutsättningar är klokskap.
Att tänka igenom möjligheterna som öppnas genom att bygga Clab 3 är en bra början.
Av Per Olov Lindberg
Fd säkerhetsskyddschef
Arne Landström
Civilingenjör
Anders Siljeström
Civilingenjör
Debattörerna har lång erfarenhet av arbete med konstruktion och säkerhet inom den kärntekniska industrin.
