År 1784 införskaffade Gustav III ön Saint-Barthélemy, Sveriges första och enda besittning i Västindien. Säljaren var Frankrike, där man tröttnat på den ofruktbara ön. När skeppet Enighet anlände 1785 hade Saint-Barthélemy endast 739 invånare, 458 vita och 281 slavar. Men sedan hände allt fort. Kungen och hans kompanjoner, som 1786 instiftade ett aktiebolag, insåg att ön inte skulle ha något att ge jordbruksmässigt men att den kunde bli en utmärkt handelsbas, framför allt om man inriktade sig på att importera slavar för vidareförsäljning.

Detta blev början på en växlingsrik svensk kolonihistoria. Som mest blomstrade Saint-Barthélemys ekonomi i början av 1800-talet, när krigstiderna gjorde ön till en profitabel handelsutpost. Efter Napoleons fall 1815 minskade lönsamheten successivt, men slaveriet förblev kolonins sociala och ekonomiska livsnerv ända till 1847, och det vidmakthölls med brutala metoder. Typiska straff för den slav som begick ett fel var piskrapp, bärande av halsjärn, brännmärkning och avrättning. Efter klockan nio på kvällen rådde totalförbud för ofria att vistas utomhus, och de fick nästan aldrig vistas i grupp. Även om fria svarta, det vill säga inte slavar, önskade samlas för bröllop, fest eller dans måste de ansöka om tillstånd.

Att läsa dylika förordningar ger en nog så bitter eftersmak. Men det blir mycket kusligare när vi vänder blicken mot den verklighet som skulle regleras. Enligt lagen fick en slavägare endast utdela 29 piskrapp mot en och samma delinkvent. Om vederbörande ville straffa slaven eller slavinnan ännu mer måste hon eller han vända sig till rättsvårdande instanser och lämna över ärendet till bödeln.

Detta ignorerade emellertid Francena Charlotte, som lät prygla sin slavinna Suzannah långt utöver det tillåtna. Till slut, i september 1802, fick grannarna nog och rapporterade de ljudliga övergreppen till domstolen i den koloniala huvudstaden Gustavia.

Sedan Suzannah förts till guvernementshuset undersöktes hon av läkaren Samuel Fahlberg, som fann att hon var så illa däran att hon inte kunde gå. Kroppen var full av ärr från, som han skrev, ”repeterade wåldsamma piskningar” och i ”synnerhet var sätets köttfulla delar alldeles sönderslitna”. Fahlberg fruktade att Suzannah skulle dö, och han gjorde rättslig sak av ärendet. Ägarparet, James och Francena Charlotte, förnekade att de gjort något brottsligt och skyllde allt på Suzannah, som – enligt vad de påstod – hade varit en ständig källa till problem. Nu senast hade hon vägrat tvätta kläder åt dem, vilket föranlett hård men berättigad bestraffning.

Dessvärre för paret Charlotte gav den förfärade grannen, Anders Niclas Wijberg, ett trovärdigt vittnesmål. Wijberg hade bett Francena Charlotte att stoppa slaven Jacob, som fått i uppdrag att piska Suzannah, men i stället hade ägarinnan sett till att Jacob gav henne ytterligare 100 piskrapp. Henry Whitney, en handelsman från New York, bekräftade uppgiften. Själv gav Suzannah – vars vittnesmål i och för sig saknade laga kraft – en längre redogörelse för hur ägarinnan hade för vana att låta piska henne vid minsta förseelse.

Domen blev skyldig. Men vilket straff fick Francena Charlotte? Svar: inget alls, mer än att hon och maken miste Suzannah, som konfiskerades av myndigheterna, vartill kom att Francena fick en moralisk uppsträckning av domstolen. Lagen tillät ingen grövre påföljd än så. För Suzannah blev det värre. Hon sattes i fängelse i väntan på att säljas till en ny ägare på en annan ö, från ett slavhelvete till ett annat, varvid hon försvinner från vårt synfält.

Den olyckliga historien om afrikanskan Suzannah och hennes möte med svenska myndigheter är en av de svårglömda berättelser som återfinns i Fredrik Thomassons lika upplysande som, vad innehållet beträffar, vidriga bok ”Svarta S:t Barthélemy: Människoöden i en svensk koloni 1785–1847”. Den följs omedelbart av exempel på hur andra ofria arbetare på ön pinades medelst så kallade Barbados-handskar: ”trästycken placeras mellan vartannat finger och det hela skruvas eller kilas ihop och smärtan är en utomordentlig tortyr”.

Och det är bara början. Boken dignar under allsköns vedervärdigheter som ligger ljusår från vad som anses rätt och riktigt i dagens Sverige, men som våra myndigheter accepterade, systematiserade och reglerade för bara två sekler sedan.

Det är inte så här vi brukar minnas Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Få svenskar torde vara medvetna om att vårt land vid denna tid var en nation vars invånare gärna berikade sig på slavhandel, också när britter, danskar och andra västeuropéer började se snett på näringen och inskred med förbud. Att Sverige i början av 1830-talet rättade sig i ledet och drog ned på kommersen berodde uteslutande på militanta brittiska påtryckningar, och så länge det över huvud taget var möjligt ignorerade våra köpmän restriktionerna och fortsatte att handla med ofri arbetskraft.

Att säga att Fredrik Thomassons bok, som strikt fokuserar på slavarnas egna öden under svensk regim, fyller en lucka är följaktligen en underdrift. Inte ens specialister på ämnet – och dit räknar jag mig själv – har tidigare känt till de människoöden han presenterar. Framför allt har Thomasson använt sig av rättsliga källor, utgående från brott och straff i kolonin. Detta ger självfallet ett vinklat perspektiv på befolkningens liv, men perspektivet försvaras genom att ”de grymma straffen, rättsosäkerheten och rasismen är centrala aspekter av det koloniala samhället”, varför det är befogat att sätta de konfliktscenarier som uppenbarar sig i polis- och domstolsprotokoll i centrum. Till detta kommer att protokollen ofta är goda inkörsportar till de ofrias sociala liv, med allt från flyktförsök till danstillställningar.

Vad som mer än något annat fastnar i minnet efter läsningen av Thomassons bok är dock den avhumaniserande kraften i ofriheten som sådan. Slaveriet gjorde övervåldet till regeln i stället för undantaget. Genom att acceptera institutionaliserad orättvisa och träldom öppnades dörren för en slumrande ondska som kunde bryta fram när som helst i helg och vardag. Historien om Saint-Barthélemys ofria invånare formar sig därmed till ett skrämmande avslöjande av vad vi människor är kapabla att åstadkomma i våra allra värsta stunder."