I kärnkraftens barndom betraktades använt kärnbränsle inte som något större problem, utan snarare som en värdefull råvara som skulle kunna användas för att utvinna ytterligare energi – och för att framställa plutonium till kärnvapen. Denna syn förändrades efter hand. Bland annat på grund av tekniska motgångar att utvinna energin på ett säkert sätt. Dessutom tog USA:s dåvarande president Jimmy Carter i slutet av 1970-talet initiativ till ett förbud mot upparbetning av civilt använt kärnbränsle i USA, för att minska risken för spridning av plutonium för bombtillverkning. Avfallet skulle i stället deponeras. Detta synsätt spred sig efter hand till fler länder och ledde till olika tankar om säker långtidsförvaring, till exempel att skicka ut avfallet i rymden, låta det smälta sig ned djupt i Arktis is, begrava det i havsbotten eller i flera tusen meter djupa borrhål i berget. 1977 presenterade SKB en första version av den lagringsmetod som nu är aktuell i Sverige och Finland.

Förtydligande: Texten har kompletterats med ett förtydligande om förbudet mot upparbetning av civilt använt kärnbränsle i USA.