Mejla

Malin Wollin

Rör inte människans kilowatt, hon får fnatt

Publicerad: I går 11.07

För en tid sedan spelade jag in en pilot av ett nytt teveprogram där jag nog inte lär ingå i den fasta scenografin när det väl är dags. Källa: de ringde in mig dagen innan.

Men sådant är livet och sådan är teve.
Jag kan inte säga så mycket om programmet som sådant mer än att jag fick svara på frågor om elpriset. För sånt kan jag.

Jag vet lika mycket som Annika Strandhäll om hur många reaktorer som har lagts ner, jag är ganska säker på hur det rent tekniskt fungerar att få el från andra länder och hur det betalas för och vilken slags slang (?) den kommer ifrån.

Jag är också lite trög (men innovativ!) på det här sättet: om vi kan få el från sol, vind, uran och vatten, varför kan inte iskyla generera energi? Om det är trettiofem starka minusgrader så grymma att havsvikar blir bottenfrusna så borde väl kylan kunna användas på fler sätt än att åka längdskridskor i byxor från Haglöfs.

I programmet, hur andrahandsvald jag nu än var, sa jag minst en bra sak och den saken var en åsikt dragen ur tröjarmen i panik i brist på faktisk kunskap:

Varför kan inte el betraktas som en lyxvara likväl som en necessitet? Att det är varmt i huset, att vi kan rosta potatis i ugnen, att vi kan hänga söta ljusslingor över altanen, att jag kan sätta in min svindyra plattång och locka luggen som på Pinterest. Allt som är möjligt tack vare el, helt otroligt, men när priset gick upp ylade befolkningen som om staten täppt till själva syrehålet.

El är något fantastiskt. Precis som rent dricksvatten ur kranen, varma duschar från tallriksstora munstycken, matbutiker med välfyllda hyllor, åsiktsfrihet, fria val.

Att alla vi som äger våra bostäder har bott gratis när vi flyttar på grund av överhettad bostadsmarknad, att vi levt med nollränta som gjort lånen billiga som ris, inget av detta är någon tacksam över så att det hörs eller syns.

Men när elen blev dyr en månad så hördes ett vrål och ett skalv och en pandemisk vrede och uppgivenhet, hela statsskicket ska bytas ut, de ska skjutas med gevär.

Folk har för mycket pengar. De blir bestörta över elen men reser utomlands, har två bilar, äger sommarstuga, håller sig med häst, äter ute och köper mobiltelefon för femtontusen.

Rör inte människans kilowatt, hon får fnatt.

När Joachim hämtar mig vid tåget senare den kvällen så försöker jag återberätta vad jag hade sagt.

”Sa du verkligen necessitet i stället för nödvändighet?”

”Ja.”

”Gud så töntigt.”

Vi kliver ur bilen framför vårt lilla radhus där elen kostar dubbelt så mycket som ränta plus amortering. Varmt ljus faller ut från fönstren och landar i små fyrkanter på frostiga gräsmattan.

Det är inte billigt, men fint är det.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dnzpxo/ror-inte-manniskans-kilowatt-hon-far-fnatt?fbclid=IwAR1pTAuDdjsHN5aMe4Z7rBA9v2EZ63tpsvsKEp_3eUc6P5fJM0KqgMOIS5A