Egentligen är ju ingenting helt givet, men det börjar bli hög tid för många människor att inse att den sociala kognitiva programmeringen finns överallt omkring oss, och det är faktiskt inte bara negativt, att förstå det alltså. Det är helt nödvändigt för att kunna ifrågasätta med mer öppet sinne utifrån sin egen bevekelsegrund.

Vår programmering började med våra föräldrar, som försökte att lära oss saker, vilket både medvetet och omedvetet programmerade oss med alla deras egna föreställningar och attityder. Det är inte nödvändigtvis alltigenom dåligt - det är ofta bra, men inte alltid. Men det är nog bättre - kanske - att ha haft föräldrar som brydde sig om oss och ville lära oss någonting av godo, i alla fall till en viss gräns vad det gäller i vår tid nu.

Men tyvärr alltså, så har vi ju naturligtvis också ärvt med oss all deras egen kognitiva desinformation, vidskepelse, misstag, irrationella och osanna föreställningar. Vi har också ärvt vår så omhuldade "kultur" den så omtalade "svenskheten", den som innehåller alla de falska, irrationella och felaktiga föreställningar som gäller för hela samhället. Väldigt många människor har kvar hela arbetet med att räkna ut vilka av dessa föreställningar som är goda och har bäring på verkligheten och vilka som är dumma och galna. För att inte helt enkelt uttrycka det som att de inte ens har påbörjat den första tanken om det arbetets ovillkorliga kravspecifikation för samhällets möjliga långsiktiga existens.

Vi är alltid utsatta för påtryckningar från vår omgivning, påtryckningar som alltid kommer att försöka få oss att anpassa oss till en given tro, standard och beteende, även om våra vänner inte ens är riktigt medvetna själva om det faktum att de medverkar till detta. Eller alltså ja, kanske snarare just därför.

Inse att programmering och avprogrammering av våra egna kognitiva landskap måste förbli konstant pågående processer. För även när vi försöker avprogrammera oss själva och verkligen rensa våra sinnen, så kommer idag exempelvis någonting så banalt som riktad reklam att försöka programmera oss till att tro att vi verkligen ska köpa någons produkter; vi kommer dessutom att bli så glada och lyckliga om vi gör det och vi kommer dessutom att vara så vackra och sexiga också för den delen.

Och politikerna - den så moraliskt beundransvärda politiska adeln - kommer just av samma anledning alltid att försöka få oss att tro att de är de mest kloka och lämpliga människorna som lyckoleverantörer, ja människor som faktiskt främst bara vill oss andra väl och de har därför också rätt om allt och om du är verkligt patriotisk, ja då kommer du därför heller aldrig kommer att kritisera dem för att vara någonting annat än just din egen alldeles särskilda lyckoleverantör.

Vill vi veta hur verkligheten ser ut? Det här är viktigt. Detta är hela frågan. Om vi inte vill veta hur verkligheten ser ut, så spelar ju egentligen ingenting någon roll alls för oss. Så älska verkligheten, även om det ibland är obekvämt eller obehagligt. att älska illusionen förblir bara vad det är och det leder bara till en plats i tillvaron. Respektera sanningen, men sök därför också alltid den sanning som bättre beskriver verkligheten, sök den sanningen framför allt annat. Att lura sig själv ner i villfarelsens djupa mörker leder till ingenstans av godo.

Människor hålls instängda tankemässiga burar, i kulter - kulturer och fastnar därför ofta lätt i illusioner, därför att de inte verkligen alltid söker efter den sanning som bättre beskriver verkligheten:

Ibland är de just av densamma anledning mycket mycket rädda för att verkligen få veta den sanningens innehåll och vad den då skulle föra med sig för de känslogrundande värderingarnas fortsatta bestående.

Många befarar att deras värld enbart kommer att falla sönder och samman om de slutar tro på vissa saker, eller erkänna nya sanningar om andra saker. De klarar inte av att se att det faktiskt kommer någonting annat med ovillkorlig automatik längs den vägsträckningen. Det är en av de föreställningar som de så välvillig hjälp fick programmerade - tanken på att om de inte tror rätt saker, så kommer allt verkligen att gå åt helvete, eller så kommer de åtminstone att förlora sin så eftertraktade och utlovade biljett till himlen - den annars så ouppnåeliga lyckan, eller då att något annat som är riktigt dåligt kommer att hända med dem. En av de saker som sekter skapar är ett slags implantat av fobier om att lämna kulten, eller lära sig den verkliga sanningen om kulten - illusionen.

Sanningen finns bara inom oss själva som individer medan verkligheten alltid befinner sig utanför i form av alltet, av vilket vi alla bara utgör vår egen högst individuella del.

Människor idag är rädda, paniskt rädda för att förlora sin alltmer olycksaliga filosofiskt materialistiska status eller enklare uttryckt sitt medlemskap och sin roll i gruppen - de är rädda för att de kommer att bli avskydda och utfrysta när de egentligen vill bli älskade och beundrade, om de inte tror på samma saker som andra människor runt omkring dem tror på. Och de är helt enkelt rädda för att vara ensamma trots att deras lycka bara kan komma inifrån dem själva. Deras främsta försvar utifrån deras förstådda ståndpunkt blir därför heller inte sällan att människan är en social varelse.

Det är rätt men inte ur det perspektiv som bygger på filosofisk materialism i sin prydo, men det är rätt ur perspektivet av altruism.

“Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Människor vill ingiva andra människor något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” //H.S.

Ja, människan är en social varelse, men den är därför också en individuell biologisk psykologisk organism och ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Någon uttryckte saken så här en gång i en diskussion. "Jag tror att fritt "tänkande" individer skapar det solidariska, altruistiska kollektivet. Jag tror att det osunda kollektivet skapar icke tänkande egoister."

Man kan inte skapa det goda samhället på annan basis än ett tillräckligt utvecklat allmänt medvetet medvetande, baserat på kritisk självbetraktelsegrundad känsloförståelse.

Så verkliga sekterister fruktar därför att de kommer att behöva lämna kulten om de slutar tro på "det", och de kommer att sluta tro på sin tidigare kultivering om de lär sig en massa negativa saker om den.

"Och vad ska jag då i så fall göra med mitt liv?" så de pluggar igen öronen och blundar och spelar med Det man inte ser finns ju inte.

Vissa människor vill bara inte inse att de är grundlurade . De bara fullkomligt vägrar.

"Jag vägrar att tro att jag tillbringade 50 år av mitt liv i en sekt - kult. Det är inte en sekt. Det kan inte vara en sekt. Det är ett underbart samhälle. "

Som de säger i AA, "Förnekelse (da Nile// Twain) är inte bara en flod i Egypten."

Vissa människor vill därför helt enkelt bara inte ge upp. Allra minst inför sig själva och det ifrågasättande som då i så fall reser sig som en skrämmande skugga över hela deras levnadsbana.

"Om jag lämnar gruppen, aka min sociala identitet, så kommer jag att vara ensam, eftersom jag inte har några andra vänner. Så vad som gäller blir att håll käften och sluta tala om för mig alla dessa oroande saker om vad det än vara månde. "

Kan vi inte prata om någonting roligt istället.

"Jag har massor av tid investerat i det här. Jag är en respekterad äldre människa. Om jag avslutar det mönstret, kommer jag att vara en nolla. "

Det är på samma sätt som med människor vilka väljer att stanna instängda i missbruk, de vill inte veta av den mer verkliga sanningen om sitt missbruk. Få människor vill höra att de slösar bort alla sina pengar på något som är dåligt för dem själva och som förstör deras liv och de fortsätter därför att konsumera det där som är så dumt. Så de provar minimering och förnekelsedansen: "Nåväl, det kan stöka till min hälsa lite, men ärligt talat, jag är inte redo att sluta just nu . "

Att fortsätta missbruk baserat på en öppet redovisad medvetenhet, är dock lite av en annan fråga. Man kan mycket väl röka om man är medveten om vilka risker som detta medför och ändå gör det ställningstagandet.

Vi skall därför inte heller döma oss själva för hårt, för bara vi själva kan bedöma vår egen känslomässiga totalsituation. Felaktigt grundat självfördömande - utifrån andra - och självkritik är en del av hjärntvätt och indoktrinering processen eftersom vi faktiskt inte í en någon strikt mening kan dela andra individers känslomässiga upplevelse och det om någonting är kontraproduktivt när det gäller att bedriva avprogrammering självrannsakan. Vi blir inte sämre människor för att vi inte befinner oss på toppen av ett helt vansinnigt materiellt reglerat system. Vi har inte bara vår rätt till upplevelsen våra egna känslor i alla fall, det är den enda möjligheten som vi faktiskt har.

Så om vi upptäcker att vi har blivit programmerade att tro på någon fånig idé, exempelvis att vi skall bli älskade för att vi har en finare bil, så är det egentligen bara en fråga om att inse att det främst är en irrationell, ologisk, fånig idé, och att förkasta densamma, men vi skall inte fördöma inte oss själva, för att ha trott på detta tidigare. Det viktiga är att utgöra förändringen själv i sig själv.

Dra bara att dra ur taggen och sedan gå vidare med livet.

Men det betyder heller inte att vi inte alltid ska fortsätta med att undersöka och ifrågasätta vårt eget beteende, och sedan naturligtvis förändra oss om vi gör något fel. Men vi måste vara försiktiga med snedvriden _ uppsåtligt planterad - felsökning och skuldbeläggning.

Politiska, kulturella och ekonomiska sekter - och samhället - kommer att lära dig att göra detta om du vill prova, man kommer även att försöka övertyga dig om att du kommer att göra dig mer helig genom att ständigt fördöma dig själv och sätta dig ner och känna skuld för i princip allt som du inte kan påverka. Medan allt som det beteendet verkligen åstadkommer är fördunkla ditt sinne, förstöra ditt nödvändiga självförtroende och därmed självrespekt - från självbetraktelse, så att du inte kan tänka klart eller agera beslutsamt i enlighet med att utveckla dina egna förmågor och färdigheter som tänkande människa.

Det blir då den ovillkorliga vägen till hopplöshet, så välj rätt väg för hoppet finns inom dig, välj livet.