Tänkte yttra några väl valda ord om senaste tidens galenskaper, grunden till det, och hur nödvändigt det har varit för mig för att jag till slut ska kunna driva ut mitt inre mörker och komma till sans med det, för att låta ljuset verka ledande inom mig själv framöver. Det låter som en klyscha, men det är faktiskt så som det funkar. Vi alla har ljusa och mörka sidor och vi är allt av detta. I mitt fall så har jag länge låtit mig domineras av mörker, det märks inte när vi ses och jag befinner mig i nuet, i gott sällskap och med fina vänner, men stor del av livet har jag känt mig ensam, vilsen, rädd, missförstådd, och verklighetsflykt är ett invant beteende sedan barnsben. Summan av detta själsliga lidande har gjort mig till en hopplös drömmare, då framtiden i alla tänkbara scenarier var full av lidande och mörker.

För länge sedan gav jag upp hoppet om mig själv i denna värld, då jag insåg att den är genomkorrupt och falsk, och jag vägrar sälja min själ och låtsas vara någon som jag inte är. Den enkla vägen att avsluta lidandet har aldrig varit ett alternativ. Jag intalade mig själv att livet är kort och det är bättre att jag själv lider snarare än att de som står mig närmast döms till en livslång lidandeprocess full av frågor utan svar. Trots ljuspunkter har funnits och händer har sträckts ut, så har mörkret inom mig alltid övertygat mig om att det inte är någon idé att kämpa för en ljusare framtid. Det satt för djupt helt enkelt, både samhällets korruption, och det sargade inrets hopplöshet. Detta har satt djupa spår i mig, ett öppet sår som aldrig slutar blöda. Jag ska inte säga att det inte har funnits perioder av lycka, livslust och glädje, och det har jag er att tacka för. Däremot har det inte alltid varit lätt. Jag har vandrat ensam i mörkret likt en skadeskjuten varg, upplyst av en svag strimma av ljus någonstans långt där borta.

Det har varit tungt att inte kunna prata om mina negativa emotioner. Många har försökt och de har alltid bemötts av samma tystnad. Känslorna finns där, men orden för att beskriva dem fanns ej att uttrycka. Jag förstod inte mina egna emotioner och kunde inte ge uttryck för dem med ord. Omöjligt. Som om att munnen var igensvetsad eller som om att luften försvann och inget fanns kvar förutom vakuum. Våren 2020 blev en vändpunkt för mig i detta, min sambo klarade inte av min känslomässiga avtrubbighet och tvingade sig in i mitt själsliga missöde, och sakta men säkert kunde jag öppna upp mig mer och mer. Däremot har detta mörker som tyngt mig satt sin prägel på mig, och skapat samma tyranniska väsen som det som en gång släckte mitt ljus. Mer om det senare i texten.

Så, vad jag vill komma fram till med denna text är inte att någon ska tycka synd om mig. Det är självförvållat och enbart jag är skyldig till mitt egna själsliga lidande. Det är inte synd om den som slår sig själv. Däremot vill jag med texten belysa varför denna flagranta egotripp dök upp som en orkan på en stilla ocean.

För några år sedan, jag vet inte exakt när, hittade jag en folkresning som kallade sig själva för “de fria”. Jag fattade tycke för deras rörelse och deras problemformuleringsintitiativ. De belyste samhällets korruption och bankernas pengaskapar-bedrägeri och allt vad det för med sig för konsekvenser för politiken och samhället i sig. De tillhandahöll en historiebeskrivning som ger ett bredare perspektiv på historien och Sveriges geopolistiska dominans över tidsaxlarna. Trots att ljuset och hoppet tändes så ökade samtidigt rädslan. Rädslan för att göra fel, rädslan för rädslan i sig, rädslan för att kasta sig ut på okänd mark och visa sin sårbarhet. De fann mitt intresse, men det var hopplösheten som dominerande min verklighet och jag följde deras arbete på avstånd, kröp närmare och närmare för varje dag. Allteftersom förståelsen för omvärlden, historien, ekonomin och geopolitiken ökade, så märkte man att vafan det här är ju någonting som verkligen händer på riktigt. Man motverkar det korrupta etablissemanget på global skala, och Sverige befinner sig mitt i smeten. Vad fan ska hända? Vad ska jag göra? Hur ska man positionera sig själv? Jag måste ju komma ut och sprida ordet jag med, men hur? Rädslan fick överhanden och passiviteten fortsatte i takt med skuldkänslorna som ökade med min egna tystnad. Jag hanterade mina skuldkänslor genom att dagligen röka hasch för att stilla min ångest. Jag kunde inte hantera mina egna känslor. Det var för mycket som drog i mig åt olika håll. Egoisten som bara vill nyttja sig själv, och altruisten som ville stiga ut i ljuset och sprida sanningens ljus. Uppenbarligen vann egot, jag har förblivit tyst.

Till slut, i höstas, rann bägaren över till slut och jag attackerade allt och alla. Egot fick gå lös men det kändes aldrig bra, samtidigt som det kändes bra. Konstigt va? Egot fick sin tillfredsställelse genom att hostilt dominera meningsmotståndare. Det tog över och eskalerade. Samtidigt kände jag att allt detta är fel, att det i slutet av detta ligger ett ångerfyllt uppvaknande. Tanken från början var att mjuka upp er lite för att kunna dela Carl Norbergs föreläsningar, ty en elefant enbart kan ätas i tuggor. Men det blev mest massa hjärndött delande om covid-idiotin som senare övergick till ett övermodigt kvacksalvande som kändes både skamset och självupphöjande. Tro mig, jag är verkligen inte stolt över detta. Tvärtom, jag skäms oerhört mycket. Till slut hade egot tagit min fantasi och verklighetsuppfattning till astronomiska orimligheter och ett tillstånd av epifani uppstod. Jävlar vilken ångest. En vortex i mitt solarplexus som skiftade i styrka likt en tidvattenström. Jag kunde betrakta mig själv, mitt mörka inre, tyrannen, ett missfoster, Sauron själv om man säga. Det finns i mig, det är en del av mig, det är en del av dig, det är en del av oss alla eftersom vi alla är människor. Vilken ironi. Så hela tiden var all ilska och frustration en kamp emot mig själv och inte emot någon annan. Det var svårt att acceptera vad jag kunde se i mitt absoluta mörkaste inre, men efter någon vecka kunde jag förlika mig med vad verklighetens ljus belyste i mitt inre mörker, och förlåtelsen för mig själv och andra var ett faktum. Jag är inte arg längre. Jag har kommit till sans med det. Jag kan se mig själv i våra förtryckare, lika mycket som jag kan se mig själv i våra befriare. Allt blir ett. Sent ska syndaren vakna.

Därför vill jag nu be er alla om ursäkt om jag har sårat och bedragit er. Någonstans där bakom fanns det en god sak i åtanke. Jag lovar er det. Däremot kanske jag inte gjort sken utav det utan fick utlopp för något annat. Men det var välbehövligt för mig och min egna själsliga utveckling. Hoppas att denna text ökade er förståelse för senaste tidens rättshaveri. Så därför hörrni så tycker jag att ni spanar in denna folkresning och följer med på tåget, även om vi befinner oss vid målsnöret. Framtiden behöver er.