" Kvällen innan Joe Biden firade ett år i Vita huset bjöd presidenten på en presskonferens – och samma självsäkra påstående att USA:s bästa dagar fortfarande komma skall som han i princip alltid sticker in i offentliga uttalanden.

Amerikanerna gillar sina solskenspolitiker. Få presidenter har personifierat denna närmast obligatoriska optimism lika väl som republikanen Ronald Reagan. Trots att hans första mandatperiod präglades av en recession och en betydligt högre inflation än den som nu plågar Joe Biden blev han en av bara två presidenter som i modern tid lyckats med konststycket att kamma hem alla utom en delstat i ett presidentval.

Men Joe Bidens optimism klingar lite falskt. Hans eget opinionsstöd har halkat ned till en ny bottennotering under 42 procent och det mesta talar för att Demokraterna tappar sina majoriteter i kongressen till hösten.

Bara någon timme innan onsdagens presskonferens stängde Nasdaq ned mer än 10 procent från sin senaste toppnotering – officiellt en korrektion. Finansmarknaderna svettas och stämningen är inte mycket bättre bland vanliga amerikaner. Till och med i det liberala meckat New York är det vanligaste omdömet om Joe Biden som Di:s utsända stöter på att han helt enkelt inte riktigt verkar ha koll på läget.

Den där känslan av att saker inte är som de ska vara i ett av världens rikaste länder smyger sig på hela tiden. Nog är rubrikerna om livsmedelsbrist överdrivna men den tid undertecknad har spenderat med att leta efter rostbröd i olika mataffärer närmar sig samma proportioner som toapappersjakten i början av pandemin.

För några veckor sedan var det samma kamp att få tag i ett coronatest. Lagom till att de så sakteliga börjat dyka upp igen hos de stora apotekskedjorna har Vita huset lyckats lansera en egen beställningstjänst för hemtester.

Det är inte så konstigt att folk kliar sig i huvudet och undrar var allt det där lugnet de lovades har tagit vägen.

Det var just det som gick så rätt för Joe Biden under hans första halvår vid makten. Nog fanns det utmaningar men en stor fördel – han var inte Donald Trump. De dramatiska bilderna från stormningen av Kapitolium tillhörde det förflutna. Nu skulle det bli mindre tid framför kvällsnyheterna och Twitter med andan i halsen och åtminstone försök till enighet i Washington.

Det funkade hela våren och nästan sommaren ut medan vaccinen rullades ut i en hastighet av världsklass, amerikanerna tog emot nya coronastöd och arbetslösheten började leta sig nedåt mot 5 procent.

Men efter ett framgångsrikt första halvår började Bidenadministrationen snubbla över varje hinder. En rörig exit från Afghanistan, en politisk agenda som gått ned sig i kvicksanden i Washington och två nya covidvarianter som åtminstone utifrån sett tog myndigheterna och Vita huset på sängen.

Tillsammans med i stort sett dagliga rapporter från utredningen kring fjolårets ockupation av kongressen och nya rättstvister runt Donald Trump känns det plötsligt inte som att så mycket förändrats.

Det går inte bara att skylla på oppositionen, även om Republikanerna inte tvekar att ta till fula knep för att blockera presidentens agenda. Att Joe Biden, som spenderat en bra bit över tre decennier i senaten, inte kan hitta ett sätt att förhandla med sina egna partikollegor är ett misslyckande som förbryllar.

Det är för tidigt att räkna ut presidenten eller ens partiet i höstens mellanårsval. Till och med Ronald Reagan, som vann en makalös jordskredsseger i sitt omval, hade företroendesiffror under 50-strecket efter ett år vid makten.

Joe Biden gav ledtrådar om vilken väg han tänker ta framåt. Bryta ut delar av det gigantiska ekonomiska paketet i kongressen och klubba allt som går. Åka ut och övertyga väljare om att att Demokraterna trots allt fått igenom en del och kommer att leverera mer om de får förnyat förtroende. Risken är att det är att det är lite för lite, lite för sent. "