Viktor Barth-Kron
Medan samhället hukar under skenande smittspridning och försöker hantera gigantiska personalbortfall befinner sig regeringen i luven på Coronakommissionen, den statliga utredning som ska granska Sveriges pandemihantering.
Kommissionen, som ska presentera sin slutrapport i februari, klagar offentligt över att de har svårt att utföra sin uppgift. Detta eftersom regeringen nekar dem tillgång till avgörande information.
Av 149 möten med krisledningsfunktionen Gruppen för strategisk samordning (GSS), där de tyngsta statssekreterarna deltagit, finns exempelvis inte ett spår. I alla fall inte som Coronakommissionen får ta del av.
Inga konstigheter, menar regeringskansliet och socialminister Hallengren – det finns inga protokoll eftersom det inte rör sig om beslutsmöten. Och minnesanteckningar lämnar man inte ut.
Det är naturligtvis helt orimligt.
Om det nu inte är så att GSS faktiskt inte sagt eller gjort något som helst av dokumenterbart och historiskt värde, utan bara fikat och pratat om vädret.
Vilket i så fall skulle vara ytterst problematiskt i sig, med tanke på hur gruppen beskrivits som central i regeringens pandemihantering.
Mörkläggningen – ja, ordet är befogat – är dessvärre inte alldeles förvånande.
Redan från början har den politiska delen av pandemihanteringen präglats av luddighet, runtbollande av ansvarsfrågor och motsägelsefulla budskap.
Först hette det att Sverige hade valt en väg där vi till skillnad från andra lyssnade på vetenskapen. Sedan, när debatten började vända, hade vi inte alls valt någon avvikande strategi. Vi gjorde precis som alla andra, i den mån vi ens hade en strategi.
Vi hade heller aldrig ändrat oss, trots att det som var rätt ena dagen var fel nästa dag.
”Rätt åtgärd vid rätt tid”, sades det, trots att det snarare såg ut som motsatsen.
Coronakommissionen har till uppgift att utreda ansvarsfrågor och förbättringsområden. Den kommer säkerligen hitta ett antal skäl att kritisera inte bara regeringen, utan också myndigheter, regioner och kommuner.
Det kommer lika säkert leda till politisk debatt, av ett slag som en sittande regering normalt helst undviker ett halvår före ett val.
Det finns dock mycket som talar för att regeringen hade klarat den debatten. Om man agerat med självförtroende och stått för sina prioriteringar hade man kanske till och med kunnat vända alltihop till sin fördel.
Den svenska coronahanteringen har ju hela tiden haft ett brett stöd bland de närmast berörda, alltså medborgarna i Sverige.
Förtroendet har svajat en del i takt med smittspridningen, men det har alltid varit fler som tyckt att Sveriges linje varit förhållandevis bra än tvärtom.
Ingen vågade investera i den politik som faktiskt fördes.
Pandemin är inte slut, men just nu talar en hel del för att Anders Tegnell och hans idéer får en bättre plats i historieböckerna än vad många tidigare förutspått: fel i många enskilda delar, men inte så fel i det stora hela.
Sverige har gjort omfattande inskränkningar i samhällslivet, men vi har i högre grad än de flesta länder omkring oss prioriterat andra värden än minskad spridning av covid-19. Även om regeringen inte velat medge det.
En gång i tiden gjorde det att vi betraktades som Europas galna hund, men så låter det allt mer sällan.
Fler och fler börjar i stället ifrågasätta vad alla hårda nedstängningar och den allmänt upptrissade krisstämningen egentligen gav.
Lägre dödstal? Det är svårt att se någon tydlig sådan koppling.
En offensiv svensk regering hade kunnat peka på att våra barn fick gå i skolan, utan maskeringstvång, och att fri- och rättigheter upprätthölls och normaliteten tilläts pågå i långt högre grad än på många andra håll.
Vår ”coronageneration” av unga kommer att vara påverkad, men de fick trots allt gå till lekparken.
Folk i allmänhet behöll dessutom fattningen – du kanske inte ser så många munskydd på de svenska gatorna, men heller inga våldsamma demonstrationer.
Sverige ser ut att ta sig igenom pandemin utan stora samhällskonflikter. Det är ingen liten sak att skryta med.
Så låter det dock inte. Ingen vågade investera i den politik som faktiskt fördes, och det som hörs nu är i stället skrällandet från en tafflig krishantering – iscensatt för att förekomma en kris som blir en kris eftersom man utgick från att det skulle bli en kris.
Ett stiltypiskt skott i foten, från en politikergeneration som sällan orkade tänka längre än till nästa pressklipp.
Det är sorgligt. Framför allt för Socialdemokraterna.
