" Överord och domedagsscenarier ska inte brukas, men även lättvindiga underdrifter och förminskningar kan skada den nödvändiga förståelsen av verkligheten.

På författaren Lars Gustafssons odödliga prosa kallas det problemformuleringsprivilegiet. Makten över tanken som kommer genom språket. Den som äger beskrivningen av läget kommer sannolikt även att betros med att inneha svaren på frågorna.

Valrörelser är därför utrerade övningar i denna dragkamp. Partiernas tävlan om rösterna kommer dessvärre stundom att driva dem att låta egennyttiga formuleringar ta plats på bekostnad av en mer sannfärdig beskrivning.

Att ”vända på varje sten” låter både rådigt och resolut. Men statsministerns språkdräkt är en sliten kappa, senast begagnad av moderater, som i ärlighetens namn inte heller alltid förmådde ta itu med det obehagliga som kröp under stenbumlingarna.

Frågan om språkbruk är också andra makthavares ansvar. Journalistiken och politiken utgör i det publika samtalet varandras speglar, och det krävs en del ansträngning av de förra för att inte låta sig duperas av de senare. I det hänseendet krävs lika mycket vaksamhet inför aldrig så sympatiska kommunstyrelseordförande och statsråd, som inför ryska presidenter.

Journalister och opinionsbildare rekonstruerar verkligheten varje dag i sina återgivningar av bilder, som i sin tur når allmänheten som delvis därur bildar sin uppfattning om tillvaron – och om politikernas ansvar.

Handlingar som tvingar en hel förskola att retirera bör inte återberättas på barnspråk, utan som de allvarliga hot mot samhällsordningen de utgör.

”Nu flyttar förskolebarnen undan buset”, rapporterade P4 Malmöhus i april 2010, då verksamheten i Herrgårdens förskola i Malmö hade fått stänga på grund av upprepade trakasserier mot personalen. Stadsdelschefen på Rosengård meddelade att kommunen beslutat flytta barnen och personalen till ett tidigare äldreboende.

Det är möjligt att gärningsmännen åldersmässigt stämde in på nivån för ordanvändningen, som jag är medveten om har en lokal förankring och som även används av somliga poliser. Men handlingar som tvingar en hel förskola att retirera bör inte återberättas på barnspråk, utan som de allvarliga hot mot samhällsordningen de utgör. ”Kommunen flyttar förskoleverksamhet efter trakasserier mot personalen”, hade varit en betydligt mer allvarsam, och adekvat, rubricering.

Och kanske hade allmänhetens kravbild och tålamod gentemot politiker på lokal och nationell nivå blivit en annan, om det hade stått så.

För det blir svårt att hitta vuxna förhållningssätt i rummet om vi jollrar i det offentliga samtalet. Den nyligen avhålla rikskonferensen i centralförbundet Folk och försvars regi var på många sätt en nykter övning (än mer så i år eftersom konferensen inte övergick till mingel i baren på Högfjällshotellet i Sälen).

Publiken består av tillräckligt många kvalificerade deltagare, för att de medverkande ska vara medvetna om att det föreligger ett pris för att pysa ut varmluft. Man önskar att den respekten generellt skulle prägla nivån på den offentliga debatten, även utanför detta frågeområde.

Kanske påverkar också det faktum att vi vet att det är fler som iakttar oss. De som omtalas som ”främmande makt”, oavsett det är Ryssland, Kina eller någon annan aktör som vi förhåller oss till av säkerhets- och försvarspolitiska skäl, finns ju självklart också bland åhörarna. För dem ger inläggen en bild av vår offentliga debatt: vad vi säger och hur vi i Sverige förhåller oss till verkligheten. Vilka frågor vi klarar av att diskutera frankt och öppet, och vilka vi har svårare att hantera. De senare utgör våra verkliga sårbarheter.

Vill vi ha dugliga politiker som står pall i mötet med verkligheten, behöver vi se till att det offentliga samtalet förmår säga som det är.

Klarspråk presterades bland annat av Lena Hallin, chef för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), som också förklarade att man har slutat använda begreppet ”normaltillstånd”, eftersom det för tanken fel. Ordet kan tolkas som att gradvisa försämringar är normala, och dessutom skymma sikten för faror vid horisonten. Även rikspolischef Anders Thornbergs anförande och ÖB Micael Bydéns hörde till de mer precisa. Det finns ingen risk att den som lyssnade svävar i osäkerhet om lägesbilden när det gäller inre och yttre försvar, både sett till utveckling och konkretion.

Att ordföranden i riksdagens utrikesutskott, Kenneth G Forslund (S), trots den uppenbara medvetenhet om lägets allvar han besitter, valde orden ”överbeväpnad bråkstake” för att förklara hur han ser Ryssland, kan däremot ha fått det att spela i mungiporna på en och annan underrättelseperson vid nedtecknandet av depeschen.

Inte sällan uppstår kritik av ord som uppfattas vara för allvarsamma, för alarmistiska. Däremot diskuteras sällan vådan av förminskande språkbruk (Maud Olofssons oförglömliga pinsamhet 2003 om Hitlers ”tokigheter” undantagen). Men man kan tänka sig att det för den hotade och förflyttade förskolepersonalen i Malmö, var något svårsmält att i public service höra de sannolikt skrämmande händelserna omtalas som ”bus”.

Under innevarande år kommer extra fokus att riktas mot partierna och politikerna. Och vill vi ha dugliga politiker som står pall i mötet med verkligheten, behöver vi se till att det offentliga samtalet förmår säga som det är.

Vi behöver tala med allvarsamma ord när det är befogat, och kräva detsamma av våra folkvalda. Överord och domedagsscenarier ska förstås inte brukas, men även lättvindiga underdrifter och förminskningar kan skada. De riskerar att ge en skev bild av den verklighet som behöver hanteras, och därmed reducera insikten om det uppdrag som politikerna eftersöker."