Men stackars Jenny nu är det nog inte så roligt

....................................................................

" Vad vill Putin egentligen? Nu ser det ut som om ett krig bara några timmar från Stockholm rycker närmare. Där spelar Rysslands president högt, och Nato får en huvudroll – medan EU inte ens är med vid bordet.

Jenny Nordberg

Publicerad 2022-01-15

Dela artikeln:

Vad är det Putin vill egentligen?

Det blir till ”ett enormt pris” om Ryssland skulle invadera Ukraina. ”Ett betydande, signifikant och verkligt kraftfullt pris”.

USA:s chefsförhandlare använde alla varningsorden i början av veckan, när Kalla Kriget-scenerna utspelade sig i Genève. Rader av bord på varsin sida av rummet. Flaggor i mitten. Här skulle ett slags diplomatiskt sällskapsspel utföras. Det kallades för ”samtal” och början på ”dialog”.

Från USA:s sida var det uttalade syftet att undvika krig. Från Rysslands sida kom lite mer vidlyftiga krav på att Nato måste lova att inte komma närmare, och inte göra fler östländer till medlemmar.

USA skickade sin bästa förhandlare, en 72-årig judisk kvinna som från början var socialarbetare och bland annat förhandlade kärnvapenavtalet med Iran. Hennes motpart var en tio år yngre gift tvåbarnsfar, som arbetat som diplomat inom den ryska utrikestjänsten i ett halvt decennium. Båda är numera vice utrikesministrar.

En föregångare till USA:s förhandlare är Rose Gottemoeller, som numera föreläser på Stanford-universitetet.

Hon har suttit på andra sidan ryssarna många gånger. Den här typen av sammankomster är normala, säger hon när jag ber henne tolka veckan som gått. Som tidigare biträdande amerikansk utrikesminister med ansvar för internationella säkerhetsfrågor och vapenkontroll har hon bland annat skött förhandlingar om kärnvapennedrustning.

Det som inte är normalt, däremot, säger Gottemoeller, är att samtal sker under ett så påtagligt hot.

Att ställa mer än hundra tusen soldater vid gränsen och i stort sett säga ”om vi inte hör det vi vill så invaderar vi” är inte hur en framgångsrik förhandling brukar inledas, säger hon.

Det, i kombination med att den ryska sidan hela tiden har talat högt i pressen om sina krav, oroade henne från början. För uttalade hot och offentliga krav tyder på något annat: Att förhandlingarna inte sker med ett uppriktigt uppsåt. Utan att de bara är en slags ouvertyr till en redan planerad invasion.

För kanske har Putin för länge sen bestämt sig för att Ukraina är en del av Ryssland och att de är ”samma slaviska folk” som han pratat om. De diplomatiska rundorna kan därmed vara mer ett sätt att känna sig för hur långt USA är beredda att gå, och få veta vad det där ”enorma priset” som de talar om, verkligen består av.

Det som har föreslagits hittills vore betydligt mer smärtsamt för Ryssland än något som infördes efter annekteringen av Krim-halvön 2014, säger Maria Shagina. Hon sitter på andra sidan jorden, som gästforskare på Utrikespolitiska Institutet i Helsingfors, med fokus på säkerhetspolitik och sanktioner.

Om Ryssland invaderar vill USA att både statliga och privata ryska banker blockeras för internationella transaktioner, och de stora ryska statliga inkomstkällorna som olja, gas, kol och mineraler beläggs med sanktioner. Höga regeringsföreträdare skulle nekas visum utomlands, och rysk obligationsmarknad och betalningsfunktioner skulle stängas av från internationell handel.

Det närmar sig ”Iran eller Venezuela-scenariot”, som Shagina kallar det.

Men hon ser också en stor svaghet i hur USA talar om använda sanktioner alldeles för sent: De skulle införas efter en eventuell invasion av Ukraina, för att få Ryssland att dra sig tillbaka igen. Shaginas research visar att sanktioner historiskt sett fungerar väl i avskräckande syfte, men betydligt sämre för att tvinga fram något i efterhand.

Men varför är det egentligen USA som både har försökt inleda förhandlingar med Ryssland här och varna för konsekvenser? I stället för EU och Ukraina, som kan tyckas mer direkt berörda?

Maria Shagina svarar mig med en motfråga:

– Det säger ganska mycket, tycker du inte?

– EU var inte ens där när hela den europeiska säkerhetsstrukturen diskuterades. Det visar på Rysslands syn på EU som svagt, i synnerhet efter att Merkel avgick. De tycker inte att det finns någon värdig motpart där längre.

En annan svaghet som Shagina ser är att EU inte skulle backa hårda sanktioner, utan vara mer splittrat. I stället är USA den givna motparten för Ryssland.

Rose Gottemoeller är inne på samma linje. Hon var tidigare också biträdande generalsekreterare för Nato, och hon noterar att Putins kalkyl kan komma att slå helt fel. En invasion och ett fullskaligt krig i Ukraina skulle så småningom ryssarna vinna, men Ryssland kommer få hårt USA-stött motstånd och lida förluster. Under tiden får EU ta skydd så gott de kan bakom Nato, och hoppas att de inte dras in i något.

Det vill säga samma Nato som den förre amerikanske presidenten tyckte var värdelöst och helt ville droppa. Och samma Nato som EU nyss trodde sig ha en svag idé om att stå mer självständigt från. Men efter den här veckan ser EU mer diffust ut än på länge, medan Nato verkade fungera exakt som vad det uppfanns för: Som en tydlig motpart till det som numera är Ryssland.

– Det är så konstigt med hans approach, säger Gottemoeller om Putin.

– Han stärker beslutsamheten och enigheten mellan Nato-länder. Ryssarnas strategi har alltid varit att försöka vända dem mot varandra. Men nu för han dem samman i stället. Dessutom för han länder som Sverige närmare Nato.

Huruvida det blir så är upp till Sveriges, liksom varje annat lands egen befolkning att avgöra, understryker hon. Men dragningen mot Nato som enda alternativ är ju precis vad Putin försöker sätta stopp för, i något som kan framstå som ett slags säkerhetspolitiskt Moment 22.

För ju mer han hotar, och eventuellt också invaderar, desto fler länder börjar fundera över sin egen situation, och hur de egentligen ska skydda sig mot Ryssland."