Jag Är Vem?
2022-01-07
Vem är jag? Det är en fråga som förmodligen alla ställer sig själva och knappast bara en gång i livet, skälet till upprepningen är antagligen att så få har funnit ett tillfredsställande svar på den frågan. Både nu och då så stöter vi på människor som öppet uttrycker "men jag är så här jag" som ett försök till förklaring till varför den gör si eller så, förhåller sig så här eller så där.
Ibland är det vi själva som ställer det eller har ställt oss den frågan. Undra om den frågan någonsin har sitt slutgiltiga svar, bör den ens ha det?
Behovet av att ställa sig frågan om vem man är, har sitt syfte men inte alls säkert detsamma som att söka svar på frågor i allmänhet.
Alla frågors svar avgränsar, inramar, begränsar och avslutar vidare sökande, i tekniska mekaniska sammanhang får vi nöja oss för stunden, ofta en nödvändig metod för att få någonting att fungera.
Människan slutar aldrig, hon varken egentligen vill eller kan, varför alla uppfinningar alltid ofrånkomligt fortsätter att utvecklas. Det är alltid någon som inte ger sig med det som finns med det vi ser att vi redan har, nån kommer förr eller senare på en förbättring.
När det kommer till frågan om vem man är så fyller den sitt bästa syfte för individen när den leder till ett ifrågasättande om behovet av att alls behöva veta. Är du bra eller dålig, hederlig eller oärlig snål eller givmild, omtänksam eller egoistisk kokar ner till den sammanfattningsvis klassiska frågan till sig själv; är du en ond eller god människa?
Att ställa sig frågan om vem man är, ställd mot dessa värderingar, är ett försök att identifiera sig med sina handlingar och av egots självbevarelsedrift korrumperar man sig då med stor lätthet att hellre se när man gör eller gjort någonting som anses som "bra" än att se alla gånger man gjort någonting "dåligt".
Vad är man? En möjligen bättre fråga, i vart fall en fråga man med fördel låter följa sida vid sida med Vem man är, parallellt med frågan Vad man är, kanske får den sökande att lättare släppa behovet av behöva identifiera sig med varken den ena eller andra idén om vad som definierar individen. När vi möter andra så värderas dem direkt och nära på uteslutande i förhållande till upplevelsen av deras beteenden gentemot oss själva, någonting annat blir sällan andra människor för individen.
Men vad händer när man slutar upp med försöken att stapla sina gärningar och ord som ett bygge av sig självt? Om man inte längre ser sig som det ena eller andra utifrån vad man tänker, gör och säger? Vem har lyckats peka ut jaget, sätta fingret på, prickade rätt för att den fann sig själv med pekfingret? Vi bor i vår kropp, själens boning hette redan i bibeln, somliga identifierar sig med kroppen men misstanken om att det inte är hela sanningen kommer gnagande ganska snabbt, liksom att man "är sina känslor" näppeligen, man vet att man blir arg - känner sig arg men man ÄR inte arg, det är dåligt språkbruk.
Lika lite som man ÄR det man tänker, tanken är en skapelse av skaparen och det är lika uppenbart inte samma sak.
Så vad vill jag komma med det här, jo, kontexten kan underlätta och möjligen skapa ett intresse för att prova ett annat förhållningssätt, ett något mindre dömande och lättare förlåtande perspektiv än vad jag upplever vara vanligt förkommande. Ett som jag ser det vanligt förekommande skapat behov av att först "bli någonting" med tankar, känslor, åsikter och gärningar som byggmaterial och dessutom låta intellektet ensamt vara snickare, skapar ett dualistiskt synsätt på sig själv och andra, det blir ett absurt "antingen eller" av allting. Den soppan blir aldrig tillräckligt bra, all näring vi behöver kommer aldrig att finnas i den. Vi behöver inte mer, vi behöver annat helt enkelt.
Om man kliver ur sina skor och ställer sig i spegelbilden och tittar med det avståndet på sig själv som en människa, en individ, bara så gott man än definierat den, eller som manövreraren till sin radiobil och därifrån bara styr sig att göra, tänka och säga någonting utifrån den effekt man vill uppnå så finns det inget att lasta eller döma utifrån annat än värdet på de konsekvenser man vill uppnå.
Söker man livstillvända effekter så kommer man förr eller senare nå dem och med tiden givet en allt bredare effekt i den riktning man går. Man kan glömma "gott och ont" en stund och bara se handling och konsekvens, uppnåddes den, finns det anledning att fortsätta eller inte. Mår man bättre av att andra mår bra och blir det någonsin bättre av att sluta försöka nå ett sådant mål? Nä.
Skulle de må bättre av att jag mår sämre? Nä.
Således, det finns ingen anledning att förbise sig själv eller offra sig sig själv, man skall väl bara ge upp så mycket av sig själv som man ändå inte behöver ha kvar och utan att se det som en gåva till någon annan. Man gör lättare så gott man kan om dömandet är helt satt ur spel, någonting som inte längre får vara en parameter i ekvationen. Man blir varken jesus eller baneman, den framgångsrike eller loosern, man försöker göra någonting som man mår bra av och ibland innebär det konsten att må bra av att göra ingenting för det finns ingenting som någonsin behöver fixas till som vi inte själva har hittat på. Vi har kanske alla väldigt mycket välmående och förnöjsamhet att finna i att vi alla får skylla oss själva?
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.