Visst, inte så inspirerande men tryggt bekant.

Folket uppmanades ungefär att:

1. Sluta upp med dumheterna, det är faktiskt olagligt.

2. Regeringen kommer inte att falla så det kan ni glömma, men vi är förstås öppna för dialog.

3. Passa er för ”provokationer”. Inifrån och utifrån landet.

Den sista punkten, som i själva verket kom tidigt i talet, är särskilt intressant. För när man betat av de givna återgärderna – söka kompromiss, utropa undantagstillstånd och sedan dra ut sladden till landets internet – så är det som vanligt dags att slå fast vems fel hela röran egentligen är (spoiler alert: någon annans).

Dubbel signal

Formuleringarna riktar sig både till en inhemsk och till en utländsk publik.

Här är det viktigt att betona att protesterna i Kazakstan i grund och botten handlar om inhemska faktorer. Den utlösande faktorn var avreglerade priser på gas och sedan har protesterna breddats. Kanske lyckas Tokajev desarmera läget genom att offra sin föregångare på posten, långvarige ledaren Nursultan Nazarbajev som också hamnat i fokus för demonstranternas ilska.

Men den utländska målgruppen spelar också roll. Till exempel den som bestämmer i ryska maktcentrat Kreml. Det är ett vanligt misstag att tolka allt som händer i post-sovjetiska länder genom ett enkelt Putin-filter. Men Ryssland är ett för Kazakstan mycket viktigt land och konsekvenserna av vad som händer i Kazakstan kommer inte att stanna i Kazakstan.

Pekar ut utländska makter

Är man till exempel orolig för läget i Ukraina har man mycket goda skäl att följa ryska reaktionerna. Om bara några dagar hålls bräckliga förhandlingar mellan Ryssland och västmakter i hopp om att skruva ned det spända läget.

Att Ryssland hotar med en ny offensiv handlar egentligen inte om Ukraina. Det handlar om en bredare rysk föreställning: att Ryssland är måltavla för ett allomfattande hybridkrig från väst med Ukraina som ett slagfält. Det påstådda syftet är att på alla sätt kväsa Ryssland.

Tanken är att detta sker bland annat genom att västländer skapar kaos och protester i länder där Ryssland har intressen, något som i Ryssland har kommit att kallas ”färgrevolutioner”. Till exempel massprotester i Georgien, Moldavien, Belarus och – just det, Ukraina.

När ryska medier bevakar utvecklingen i Kazakstan pekar man ut utländska makter som ansvariga även där. Kanske är det mest pliktskyldig vana. Men får den tolkningen fäste i Moskvas maktkorridorer så kommer det sannolikt att drabba Ukraina-samtal och andra områden där Ryssland tycker sig se illvilliga västmakter i kulisserna.

En vanlig invändning är att den ryska världsbilden saknar grund i verkligheten. Att den är en i bästa fall ängslig oro och i värsta fall paranoid fantasi. Problemet är att det gör väldigt lite praktisk skillnad. Kreml tror på det och därför påverkar det verkliga beslut.

Man behöver inte dela övertygelsen på en enda punkt för att inse att den finns. Vita huset har till och med känt sig tvunget att förneka all inblandning i protesterna. Den som tror att det övertygar Kreml ligger förstås bra till när årets optimist koras.

En som däremot kan tänkas försöka slå mynt av det hela är den kazakiska presidenten när han nu ber Moskva om hjälp. Om Putin ser demonstranterna som västs marionetter så stärks förstås också hans skäl att komma till Tokajevs undsättning.