Men den som ljuger är en lögnare och så är det med den saken och poängen med att påpeka det framkommer förhoppningsvis lite längre ner. Den individ finns inte och har förmodligen aldrig funnits som inte ljugit en enda gång i livet.

Vi ljuger varje gång vi säger att vi gjort så gott vi kunnat, fastän man vet med sig att man hade kunnat gjort det bättre den gången, för vem har inte slarvat och bortförklarat sig så säg? Eller den som på frågan om välmåendet har svarat "Jorå Toppen!" fastän att så var inte riktigt fallet. Det må ha sina förklaringar men är lika förbannat en lögn, att man inte vill eller önskar diskutera sitt egentliga tillstånd vid tillfället och visst, fine by me men medge ändå att det är en lögn, blekgul eller likvit spelar ingen roll.

En spade är en spade ack så liten. Du ljuger. Jag ljuger. Är det då rimligt att anta om någon att den aldrig ljugit eller ljuger? Nä, det är det ju inte och nu med det i hågen, lev med och acceptera det och hur kommer det sig då för den som UTGÅR i sitt resonemang, sin syn och i sin omvärldsbetraktelse att all den information den får till sig är sanning och inte lögn? Är inte det ett hål i huvudet så stort att det borde klassificeras som en krater av samhällsfarliga mått?

Det är ganska många människor som gör det där - tror stenhårt sig veta saker de vet att de inte kan veta. Vilket framgår inte minst av den nu så vitt spridda covidiotins mediala utbredning i sinnet på hela jordens befolkning. Det handlar uppenbart inte ett dugg om intelligent oförmåga, den finns, belive me. Ställ bara upp en ekvation där det finns gratis pengar eller brännvin att hämta så ja jävlar, då får vi se prov på fiffigheter och mänsklig kreativ förmåga, även från individer i vår omgivning som lyckats övertyga oss bättre om att de inte duger till särskilt mycket alls. Den påtagligt massiva oviljan i perspektivet som försvarar etablissemanget har en av sina främsta utgångspunkter att alla data som sagts vara sann också är sann därför att den kommer därifrån den kommer så det behöver inte betraktas kritiskt. Med andra ord så läser man nyheter så som bibeln lästs av många och utgår implicit från att gud existerar utan att någonsin fråga sig om den där guden alls finns, var och vem har sett eller mött gud i ett sällskap med en annan människa där alla tre kan peka på varann.

"Follow the money and you will find the source, the reason.." heter det för andra så kallade ateister, de skenheliga. Lika religiösa, lika hårt och fast i sin tro på och om vad de inte kan bevisa eller styrka med annat än den tidningsrubrik som fick fäste på näthinnan.

Fastän man VET att det är ekonomisk enskild förtjänst som ligger bakom alla initiativ och letar man så finner man även vem som tjänar på det och hur den aktivt har tjänat alla syften som medverkat till sin förtjänst. Vi minns Al Quaida och ISIS, i ett skutt så var det religionen och inte pengarna som drev dem enligt media och vilka lyssnare höll takten och skuttade jämfota? Jo, ateisterna, alla de där som inte tror på gud men som glömmer bort sig själva i självbetraktelsen och går på samma nit. Exakt samma löjliga, infantila beteende som en "god kristen" i Texas, eller varför inte ett förljuget Jehovas vittne häromkring? Ett " Dricker du?" - "Nä, eller, va, bjuder du? Vi får ta emot serru." Alla vet att det är pengar och ekonomi som driver på, follow the money, ja människor går alltid själva dit pengarna finns men så skrek media "religiösa fanatiker" så gick tjattret loss om än den ena eller andra sekten religiösa ideal som orsak till terrorn runt landets fikabord.

Jag blir ibland spyfärdig när det där äckligt obetänksamma tar sig i så tydliga uttryck att då jag bedömer att förutsättningen för slutsatsen lider sådan brist på självbetraktelse att det bara finns den kvar i rummet och ändå så babblas det på som om inget hänt.

Det måste vara bättre att förhålla sig till sig själv som man ändå ser och vet att man är. Man kan inte bedra sig. Ljuger man så existerar lögnen minst på ett ställe på jorden och då förekommer den möjligtvis på fler ställen, i fler sinnen.

Det mest produktiva någon individ gör med sig själv är att medge att alla dåligheter som den någonsin uppfattat också finns i sig själv. Och jag menar verkligen det allra sämsta någon kan föreställa sig för kan den det så existerar det ju i sinnet åtminstone så mycket.

Sedan är det bara görandet kvar, leta efter idioten, dönicken, slarvern, lögnaren, bedragaren, latmasken, kåtbocken, girigbuken, den pompöse, blodtörstige, ignorante, arrogante, otålige, frustrerade, ekonomiske, sparsamme, missundsamme, avundsjuke och inte minst dumhuvudet som lät sig bedras. Inte alla på en gång, alla är inte närvarande jämt. Men de finns där, allijävlahopa, medge det bara, utan att definiera sig som endera. Man är alla dem där emellanåt men inte samtidigt och jämt.

Hur ska vi annars kunna komma tillrätta med några oönskade beteenden alls på jorden om människorna inte ens klarar av uppgiften att se eller ännu mindre jaga bort något av det i sig själva?

Skillnaden mellan individer är hur långt utvecklingen nåtts i en individs relation med sig själv i förhållande till en annan individ. Utan en strävan att utveckla relationen med sin självbild blir precis som med alla andra relationer där man byter väderåsikter bara ett skrap på ytan, en ytlig bekantskap. Om de mindre tilltalande tankarna och gärningarna inte erkänns och resoneras om, trots att dessa finns och är lika verkliga och betydelsefulla som de beteenden man föredrar så förblir man en avlägsen bekant till sig själv och andra. Så det blir bara det där kvar att ta tag i, inget annat för någon människa på jorden någonsin. Skulle jag gissa, så ingen får för sig att jag har empatiska förmågor, jag har mig veterligen aldrig varit lycklig, ledsen, vimsig, klar, arg eller glad utombords, bara inombords, därför gissar jag så som jag gör.