" I SVT Dramas uppdrag ligger att våga röra vid kontroversiella ämnen. Berättelsen om Kurt Haijby är ett sådant ämne. Vi välkomnar när det blir debatt om våra serier, och om seriernas kvalitet. Var och en har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning, men när vi anklagas för dålig research och historieförfalskning så blir det viktigt att förklara.

Den avgörande frågan för oss har varit: Hur dramatiserar man en verklig historia när man inte kan belägga alla fakta? Vi går till väga som alla andra som har en teori om vad som faktiskt hände i Haijbyaffären, det vill säga kombinerar dokumenterade fakta med kvalificerade gissningar baserade på rimlighet. Men vi måste också ta hänsyn till vår genre, ibland kasta om skeenden, slå samman karaktärer och förenkla – av rent dramaturgiska skäl.

Utgångspunkten för den här berättelsen är att Gustaf V och Kurt Haijby hade en kärleksrelation och mycket talar för att det var så. Vi har källor som berättat med stark detaljrikedom om detta, också om festerna! Några menar sig veta att kärlekshistorien var av marginell karaktär, medan andra bestämt slår fast att den aldrig ägt rum. Den berömda sanningen är inte alltid helt lättfunnen.

I de senaste dagarnas skriverier har det påståtts att vi underlåtit att berätta om Haijbys kriminella bakgrund.

Dramatik kräver gestaltning, och vi vill att publiken själva ska upptäcka att vi har att göra med en person som förhåller sig fritt till sanningen. När vi låter Haijby berätta om sitt kriminella förflutna för Gustaf V så levererar han en oerhört friserad och självömkande version, men några scener senare låter vi hovmarskalken redogöra för den verkliga bakgrunden. Rättegång och domar är en sak och dessa redovisas tydligt i serien. Incidenter som ligger till grund för anklagelser, men aldrig leder till åtal eller fällande dom, är något helt annat. Vi skildrar även dessa, men tar hänsyn till att ord står mot ord och används som en bricka i ett smutsigt maktspel.

Henning Sjöström som företrädde Haijby i rättsprocessen skrev: ”Hela historien var ett rättsövergrepp från början till slut. Han fick ingen rättvis rättegång. Någon utpressning var det inte tal om. Att kungligheter gav stora gåvor till kärlekspartner var ingenting ovanligt”. På frågan ”Vad fick du för intryck av Haijby?”, svarar Sjöström: ”Det är svårt att försvara någon om man inte kan göra det med hjärtat. Jag tyckte att Haijby var en ganska sympatisk person”.

Så vem var Haijby? En kriminell lycksökare, en mytoman, en homosexuell man? En pedofil? Det finns exempelvis dokumenterat att Kurt Haijby ska ha begått övergrepp på två minderåriga pojkar på Särö. Men efter förhör väcktes inget åtal. Vi har trots den juridiskt tveksamma aspekten valt att gestalta ett av dessa övergrepp i serien. I en senare scen får vi höra Haijby ljuga om pojkens ålder, och Torsten Nothin leverera sanningen – att pojken var minderårig.

En journalist skriver att Haijbys placering på Beckomberga var en direkt följd av att han gripits för sexuella handlingar på småpojkar. Även här finns motstridiga fakta. Dessa ord får till exempel stå mot Vilhelm Mobergs (JK:s hemligstämplade protokoll): ”som motiv för inspärrningen angavs den stora faran att han skulle ge ut en bok om sina upplevelser. Om han bleve intagen på sinnessjukanstalt skulle faran avvärjas: då skulle man upplysa allmänheten om att uppgifterna i boken kommit från en sinnessjuk.”

Både DN:s recensent Jacob Lundström och Stefan Ingvarsson på Expressens kultursida menar att vi tecknat ett felaktigt porträtt av Anna Haijby. Frågan handlar om varför hon inte skildras som partner in crime utan som en bedragen fru. Även detta hanteras i serien, att rykten och spekulationer fanns om att Haijby och makan var partners in crime låter vi åklagaren antyda i rättegångsscenerna. Vi tar alltså hänsyn till de fakta vi har tillgång till. Fast just den här frågan kanske handlar mindre om vikten av historiska fakta, och mera om vad Lundström i dag anser vara en ”stereotyp kvinnoroll”?

Fiktionen har naturligtvis inget carte blanche. Men kanske skulle seriens historiska tyngd kunnat växa med ett större antal episoder, att sammanfatta trettio år på tre timmar är som alla förstår en utmaning i sig.

Kanske var också den senaste förtalsdebatten om en annan serie ett hårt uppvaknande för några inom kulturjournalistiken. Gott så."