Fast nu börjar detta bli lite larvigt

Men visst, Investor bara råkade äga aktier i moderbolaget IG Farben som finansierade Adolf Hitler, så därför så missade man helt att Nazzizterna använde samma logga... Och Mannerheim, ja vad fan skall man säga....

.....................................................

" Symboler kan vara svåra att skiljas från om man fäst sig vid dem av andra skäl än associationerna de utlöser i samtidens allmänna medvetande. Finlands flygvapen gjorde sig inte helt av med svastikan förrän 2017. Symbolen hade sitt ursprung i att flygplanet, som greve von Rosen år 1918 skänkte till Mannerheims styrkor, pryddes på vingarnas undersidor av blå hakkors.

För von Rosen på den tiden, liksom för så många i Europa just innan nazismen bröt fram, var svastikan inte en politisk signal utan ett lyckotecken mer i allmänhet. Det fanns ett vurmande för utomeuropeiska kulturer som tog sig många uttryck. Teosofin utforskade indiska andliga traditioner. ”Alla religioners stora sanningar är gemensam egendom”, skrev rörelsens portalfigur Annie Besant år 1913, ”och tillhör inte exklusivt en enda lära”.

Annie Besant, som högerextrema i dagens Europa skulle kunna skälla för både ”multikulturell” och ”globalist”, bar ibland en svastika kring halsen. Till andra som före nazismen använde svastikan hörde ASEA, Allmänna Svenska Elektriska AB, grundat i Västerås år 1883. Den gryende nationalsocialismen, med sitt skarpa sinne för det vi i dag skulle kalla varumärkesdesign, kapade ett emblem som redan låg i tiden."

" Under tusentals år var hakkorset ett tecken för lycka och kraft – i dag väcker det oftast helt andra associationer. Att symboler växlar betydelse över tid är i sig inget konstigt, det handlar trots allt bara om former. Däremot är det värt att begrunda vem det är som har makten över dem.

När jag för ett antal år sedan besökte flygvapenmuseet utanför Jyväskylä i centrala Finland, köpte jag en mugg i souvenirbutiken. Staplar av likadana muggar fyllde en hel hylla. De var vita med blå svastikor på. Ingen annan dekor, bara vita muggar med himmelsblå hakkors. Synen var overklig. Jag hade svårt att tro mina ögon. Men redan 1918 blev svastikan en symbol för Finlands flygvapen, och som sådan fanns den kvar i nästan hundra år.

Flygvapenmuseets samlingar i en hangar vid Jyväskylä flygfält – militära flygplan från början av förra seklet fram till nutid – speglar ett land som ständigt klämts mellan olika storpolitiska intressen i sin kamp för autonomi. Här finns sovjetryska MIG-plan, amerikanska Hornet, svenska Draken, tyska Messerschmittplan från andra världskriget och en fullskalig modell av den första finländska militära flygmaskinen, byggd vid Thulinverken i Landskrona. Spaningsplanet som landade på isen i Vasa i mars 1918 var en privat gåva från den svenska greven Eric von Rosen till den vita sidan i Finlands inbördeskrig.

Jag var tvungen att köpa en mugg med en svastika på. Ingen skulle annars tro mig, kände jag. Sedan dess står den bland de andra muggarna i köksskåpet hemma. Skulle jag råka fotograferas med den muggen i handen, skulle det se ut som om jag var nazist. Av flera skäl går det förstås inte att jämföra det med att någon gör en Hitlerhälsning på ett foto. Men ändå, inte heller min souvenirmugg är oskyldig. Varför sparar jag en mugg med en svastika?

Det var, om man så vill, 1900-talets grövsta och fulaste exempel på kulturell appropriering

Det hänger associativt ihop med Japan. Året innan jag besökte Jyväskylä flygvapenmuseum, visades jag runt av en bekant i Nagoyas äldre stadsdelar – de som ännu finns kvar från tiden före andra världskriget när Nagoya bombades sönder och samman eftersom närmare hälften av Japans stridsflygplan tillverkades i staden. Min bekant bad mig att förlåta de månghundraåriga svastikorna – i inskriptioner, på Buddhastatyer, hakkors överallt. Då om inte förr stod det klart för mig att nazismen aldrig ägde svastikan. De stal den. Det var, om man så vill, 1900-talets grövsta och fulaste exempel på kulturell appropriering. Min mugg med svastikan blev ett slags diffust subjektiv bekräftelse på att nazismen inte har rätt till sitt stöldgods.

Inte för att en symbol någonsin har en ursprunglig och orubblig innebörd som är ”den rätta och sanna”. Symbolen är en form. Vad formen fylls med kan variera från tid till tid. Svastikan fylldes under några mörka decennier

i Europa med så mycket giftig dynga att den skulle ta mycket lång tid att sanera. Men ur ett mindre eurocentriskt perspektiv, på lång sikt, är en sanering kanske ändå tänkbar?

I tusentals år har svastikan stått för lycka och kraft på olika håll i Asien. Ordet kommer från swasti på sanskrit som i sin tur satts samman av su, som betyder ”bra”, och asti som betyder ”det är”. Det är inte rimligt att nazismen, som hade makten under några decennier i Europa på 1900-talet, skulle ha monopol hos oss för evig tid på ett uråldrigt och än i dag mycket utbrett asiatiskt tecken.

Den amerikanska sydstatsflaggan, the confederate flag, varken kan eller ska saneras.

Nazismen approprierade inte bara svastikan utan också det keltiska korset – ett kors med en ring som sedan mer än tusen år förekommer överallt i Irland och Skottland och bland annat pryder den hebridiska ön Skyes officiella fana. Att samtida högerextremister flitigt använder symbolen betyder inte att de äger den, lika lite som de äger den svenska flaggan. Men symbolers innehåll förändras, ibland till den grad att symbolen förverkas för gott. Den amerikanska sydstatsflaggan, the confederate flag, varken kan eller ska saneras, oavsett om Sveriges bilburna subkultur sedan 1950-talet främst har använt den för att signalera att USA är ett coolt land för att det byggts fantastiska bilar där.

The confederate flag uppstod på 1860-talet som stridsflagga för sydstaterna under amerikanska inbördeskriget. Dess rasistiska laddning fanns där ända från början; en orsak till kriget var som bekant att sydstaterna ville

behålla slaveriet. Men det dröjde till massakern 2015 i Charleston, South Carolina, innan sydstatsflaggan blev non grata i det allmänna medvetandet, först i USA och sedan i andra delar av världen. Högerextrema krafter i Sverige och på andra håll fick därmed monopol på den. Sydstatsflaggan tillhör bara dem nu.

ICharleston mördades nio svarta gudstjänstfirare i en attack mot sydstaternas äldsta afroamerikanska metodistkyrka, grundad 1817. Att dådet riktades mot just denna kyrka – ”Mother Emanuel”, Emanuel African Methodist Episcopal Church – hade starkt symbolvärde för USA:s white supremacy-rörelse. Gärningmannen Dylann Roof tillhör de många våldsamma högerextremister som ser sydstatsflagan som sin exklusiva egendom. Efter hans dåd beslutade South Carolinas guvernör att flaggan skulle bort från sin officiella plats utanför statshuset. Även flaggstängerna togs ner. Guvernören hävdade att många i South Carolina hade sett flaggan som en symbol för tradition och offervilja, men efter dådet i Charleston fanns ingen väg tillbaka. Sydstatsflaggan var förverkad.

Det var ett sent uppvaknande, och än har alla inte vaknat. The confederate flag försvann 2015 från många butikssortiment i USA men kan fortfarande köpas i svenska nätbutiker under namn som ”rebellflaggan” och ”raggarflaggan”. Raggarkulturen har kanske ännu inte omförhandlat relationen den haft sedan 1950-talet till USA:s konfederationsflagga, men oavsett vad någon tycker kan ”raggarflaggan” inte längre hänga i bilar och på väggar som symbol för något annat än rasism. Att använda sydstatsflaggan i dag signalerar inte: ”Jag gillar amerikanska bilar”. Det signalerar ofrånkomligen: ”Jag är högerextremist.”

Individen tror sig om att ha makten över tecknet.

I populärkulturen har offensiva symboler länge använts som ett sätt att provocera, snarare än att faktiskt markera en åsikt. Hammaren och skäran på t-shirts, punken och hakkorset, sydstatsflaggan på omslaget till indiepopbandet Primal Screams album ”Give out but don't give up” från 1994 – det handlar om en naiv lek med skarpladdade vapen. 20 år efter det att ”Give out but don't give up” släpptes, i svallet efter massakerna i Charleston, skrev en illa berörd skivrecensent i Texas att han redan vid plattans tillkomst hade frågat sig varför ett skotskt popband använt en symbol så indränkt i rasism och förtryck.

Punkare utnyttjade hakkorset för att markera sin position som bespottade outsiders, men en gissning är att man dessutom helt enkelt inte begrep bättre. I en hyperindividualistisk tid präglad av begrepp som ”min sanning”, kan människor frestas inbilla sig att symboler betyder vad de själva bestämmer sig för att de ska betyda. Individen tror sig om att ha makten över tecknet. Vad hakkorset betyder bestämmer väl den enskilde punkaren? Och inte kan väl sydstatsflaggan berövas mig om jag är brinnande svensk antirasist som älskat den i decennier eftersom jag också älskar gamla amerikanare? Och nog måste Finlands flygvapen få behålla sitt hakkors?

Symboler kan vara svåra att skiljas från om man fäst sig vid dem av andra skäl än associationerna de utlöser i samtidens allmänna medvetande. Finlands flygvapen gjorde sig inte helt av med svastikan förrän 2017. Symbolen hade sitt ursprung i att flygplanet, som greve von Rosen år 1918 skänkte till Mannerheims styrkor, pryddes på vingarnas undersidor av blå hakkors.

För von Rosen på den tiden, liksom för så många i Europa just innan nazismen bröt fram, var svastikan inte en politisk signal utan ett lyckotecken mer i allmänhet. Det fanns ett vurmande för utomeuropeiska kulturer som tog sig många uttryck. Teosofin utforskade indiska andliga traditioner. ”Alla religioners stora sanningar är gemensam egendom”, skrev rörelsens portalfigur Annie Besant år 1913, ”och tillhör inte exklusivt en enda lära”.

Annie Besant, som högerextrema i dagens Europa skulle kunna skälla för både ”multikulturell” och ”globalist”, bar ibland en svastika kring halsen. Till andra som före nazismen använde svastikan hörde ASEA, Allmänna Svenska Elektriska AB, grundat i Västerås år 1883. Den gryende nationalsocialismen, med sitt skarpa sinne för det vi i dag skulle kalla varumärkesdesign, kapade ett emblem som redan låg i tiden.

Det kan tyckas paradoxalt att en vit makt-rörelse som nazismen stal ett asiatiskt tecken.

Annie Besant var inte nazist, men det finns idémässiga band mellan Europas gryende fascism och teosofins element av rasism och övermänniskodyrkan. Och så småningom skulle greve Eric von Rosen komma att sympatisera med nazismen, även om svastikan på finska flygvapnets första plan inte var ett uttryck för det år 1918. På något vis tycks allting hänga samman. Det kan tyckas paradoxalt att en vit makt-rörelse som nazismen stal ett asiatiskt tecken, men kulturell appropriering har alltid varit ett sätt, intuitivt eller medvetet, för den dominerande kulturen att behålla sin överordnade plats. Det är därför, inte på grund av påklistrad samtida politisk korrekthet, som det sticker i ögonen på många människor med afrikanskt ursprung när vita kvinnor approprierar deras flätfrisyrer. Och västerländskt bruk av hakkorset signalerar anspråk på en kulturell överordning som är större och äldre än nazismen.

Det är inte individer som bestämmer över symbolernas innebörd, det är kulturer. Den överordnade kulturen och dess maktbärare har sista ordet. De människor som i generationer hade förtryckts av idéerna som sydstatsflaggan symboliserade, saknade egna möjligheter att hala och bannlysa den. Och det koloniserade Indien och Asien i övrigt hade inget att säga till om när Europa lyfte fram deras uråldriga tursymbol – först som uttryck för exotiskt svärmeri i allmänhet, sedan som fascismens varumärke. Inte heller kunde de hindra oss från att fördärva svastikan fullständigt. Det är därför – inte bara specifikt på grund av nazismen – som min hakkorsmugg, gömd längst inne

i köksskåpet, får mig att skämmas.