" Ta en krampaus, sade Magdalena Andersson, och hoppet om att statsministerbytet skulle leda till ett lite vuxnare Sverige hamnade omedelbart i respirator.

Ska Sverige överleva pandemin mentalt borde vi åtminstone separera den reglerande makten från den rådgivande.

Ni är lagstiftare, inte mingelcoacher.

Civilminister Ida Karkiainen får ursäkta, men det har redan varit en lång vecka för många andra också: Krögare, evenemangsarrangörer, arbetsgivare som vill göra rätt och inte minst vänner av ordning och reda i statens kommunikation.

Crescendot kom redan i tisdags, när statsminister Magdalena Andersson (S), finansminister Mikael Damberg (S), socialminister Lena Hallengren (S) och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell tog plats under fanorna för att berätta om statens nya åtgärder mot covid-19.

De otaliga presskonferenserna där regeringen och FHM framträder ihop kanske fyllde något slags funktion alldeles i början av pandemin, som en markering för nationell samling i akut kris.

I takt med att coronaviruset blivit ett mer vardagligt inslag i samhällslivet har fenomenet dock blivit mer problematiskt.

Dels kan ett ifrågasättande av regeringens politik lätt uppfattas som ett angrepp på den oberoende expertmyndigheten, vilket oppositionen av förklarliga skäl drar sig för.

Omvänt blir myndighetens oberoende roll inte direkt stärkt när generaldirektören används som förkläde vid presentationen av vad som faktiskt är socialdemokratisk politik och ingenting annat.

Detta kunde vara skäl nog, men det finns mer:

Den ständiga sammanblandningen av allmänna råd, vagare rekommendationer, skarp lagstiftning och politikers personliga och rubrikoptimerade tips (”krampaus”) skapar ofrånkomligen en kommunikativ röra, som knappt ens de mest engagerade coronajournalisterna längre klarar att navigera i.

Ibland kan man dessutom undra om röran är medveten, i syfte att sprida ansvar och/eller bara spara pengar.

Som i veckan, när finansminister Damberg avfärdade frågan om stödpaket till restaurangnäringen med att det ännu inte är förbjudet eller avrått från att äta julbord.

Förvisso inte, men ni – du – stod bredvid Folkhälsomyndigheten när de rekommenderade att alla skulle hålla avstånd i offentliga miljöer.

Vilket många arbetsgivare och andra julbordsorganisatörer hörde, och inte helt oväntat agerade på genom att ställa in sina roligheter.

Många gånger under de senaste två åren har vi hört om vikten av att coronahanteringen är uthållig och långsiktigt hållbar. Här kommer därför ett modest förslag för att faktiskt nå en bit på vägen dit:

Håll isär den reglerande makten från den rådgivande makten.

Folkhälsomyndigheten får i god svensk tradition i uppdrag att förse medborgarna med adekvat information: Hur farlig sjukdomen är, hur utbredd den är och hur man kan agera för att undvika den.

I utgångsläget anses befolkningen sedan mentalt kapabel att dra sina egna slutsatser av informationen.

Regeringen kan alltid föregå med gott exempel – svårt nog, vilket vi sett både här hemma och i många andra länder – men anser politiken sedan att tvingande inskränkningar behövs så får man fatta och ansvara för sådana beslut själv.

Med myndigheters underlag om man så önskar, naturligtvis, men utan förkläden på presskonferenserna.

Coronapandemin har frestat på liv, hälsa och sjukvårdens kapacitet, men också på själva relationen mellan väljare och valda.

Ett demokratiskt land där folk blir irriterade för att överhetens direktiv kring glöggmingel är otydliga har fler problem än ett virus."