" Människan är ofullkomlig. Hon är emellanåt lat och ofta irrationell, tänker kortsiktigt och gör obetänksamma val.

En del i att vara ett fritt samhälle är att människorna som ingår i det tolererar varandras olikheter och svagheter. Att vi i många sammanhang är beredda att kollektivt ta konsekvenserna av att individer fattar beslut som de flesta av oss kanske inte tycker om.

Vi tycker därför inte att vården ska vägra behandla en krockskadad bilist som hade skjutit upp att sätta på vinterdäcken. Vi låter grannen elda löv och grenar i trädgården, trots att vi tycker det vore trevligare om han lät bli. Vi lär oss i skolan att se Voltaire som en förebild, som enligt hans levnadstecknare sade sig vara beredd att dö för andras rätt att uttrycka åsikter han inte delade.

En del i att vara ett fritt samhälle är att människorna som ingår i det tolererar varandras olikheter och svagheter.

Vi accepterar kort och gott att vår kollektiva gemenskap aldrig kommer att bestå av enbart förnuftiga idealmänniskor som gör det rätta, riktiga och rekorderliga, och organiserar samhället efter den insikten.

När Sverige imorgon inför vaccinpass för allmänna tillställningar och offentliga sammankomster frångår vi denna sunda och solidariska grundhållning. Förutom det principiellt olyckliga i att staten påtvingar ordningen (att både näringsidkare och ideella aktörer har möjlighet införa restriktioner ifrågasätts inte här) är det, som vi tidigare redogjort för på ledarsidan, högst oklart vad vaccinpassen syftar till – förhindra allmän smittspridning, öka vaccinationsgraden eller att försöka skydda dem som själva valt att ta en medveten sjukdomsrisk? Det saknas tydliga belägg för att vaccinpass bidrar till någotdera i en utsträckning som gör det värt det principiella priset.

För ett sådant finns, också i flera avseenden.

I vår omvärld ser vi hur snabbt det kan gå när man väl börjat kana längs den principiella utförsbanan.

Österrike inför vaccintvång från 1 februari nästa år. Politiska krav på vaccintvång har rests i flera andra europeiska länder, bland annat Tyskland och Italien.

I Danmark antog Folketinget en snabbehandlad lag i slutet av förra veckan, som ger arbetsgivare rätt att säga upp ovaccinerad personal.

I USA har president Joe Biden utfärdat en exekutiv order om att alla federalt anställda ska vaccineras, liksom alla medarbetare i företag med mer än 100 anställda.

Och i Sverige tog det två månader för Moderaterna och Centerpartiet att gå från skepsis till att utan invändningar ställa sig bakom regeringens bemyndigande till Folkhälsomyndigheten.

Detta trots att myndighetens föreskrifter om vaccinpass saknar såväl kriterier som tidsbegränsning, utan gäller så länge den "tillfälliga" pandemilagen är i bruk. Den som inom kort väntas förlängas ytterligare ett halvår, trots att Sverige nu har de komponenter på plats som saknades när den infördes – förhållandevis låg smittspridning, få svårt sjuka och hög vaccinationstäckning. Att de gränskontroller som infördes mot Danmark under asylkrisen 2015 var tänkta att gälla i tio dagar, men nu går in på sitt sjunde år, vittnar om hur lätt och hur ofta det tillfälliga blir permanent.

Att gränskontroller mot Danmark var tänkta att gälla i tio dagar, men nu går in på sitt sjunde år, vittnar om hur lätt och hur ofta det tillfälliga blir permanent.

Den fråga som borde ställas och diskuteras är vad mer vi väntar på, givet att covid-19 är på väg att bli en endemisk sjukdom vi måste lära oss att leva med. Hur lång tid ska det gå innan vården finansieras och organiseras utifrån ett nytt normaltillstånd, istället för att medborgarna med statliga ingripanden och tvångsmedel förhindras från att behöva uppsöka den? Detta nya normaltillstånd måste självklart rymma de lärdomar pandemin gett oss, som att inte äldre ska utsättas för smittrisk i sina hem.

Men att vi skulle kunna leva tillsammans i ett samhälle utan att någonsin utsätta varandra för risker vi egentligen helst skulle slippa, är inte möjligt så länge människor är imperfekta. Och eftersom vi är det, och de flesta av oss därtill är dubbelvaccinerade, kanske vi varken kan eller behöver leva upp till Voltaires stränga ideal."