" Nyhetsmediernas sätt att behandla lösa rykten och obekräftade uppgifter om Trumps Rysslandskopplingar blottar deras dubbla måttstock.

Under Trumperan berömde sig nyhetsmedierna över sin gedigna journalistik.

Presidentens lögnaktiga retorik och infantila stil skulle bemötas med journalistik saklighet och faktakontroll.

Washington Post räknade till 30 573 lögner eller missvisande uppgifter under presidentskapet.

Nagelfarandet sade, och ville säga, något om Trump, men också om tidningen.

Det förmedlade intrycket av att det som stod i den var noggrant kontrollerat och därför tillförlitligt och trovärdigt.

Ironin i att Washington Post samtidigt vigt flera års rapportering åt en rapport byggd på lösa rykten, framtagen för att smutskasta Donald Trump och delfinansierad av Hillary Clinton, saknar nästan proportioner.

2018 fick Washington Post och The New York Times dela på ett Pulitzerpris för sin respektive rapportering om Donald Trumps påstådda kopplingar till Ryssland.

En viktig del av rapporteringen byggde på den så kallade Steele-rapporten, döpt efter den brittiske pensionerade MI6-medarbetaren Christopher Steele.

Rapporten innehöll sensationella uppgifter om ett långtgående samarbete mellan Kreml och Trumpkampanjen.

Att uppgifterna var obekräftade och byggde på rykten hindrade inte medierna från att rapportera dem.

Rachel Maddow, stjärnankare med egen show på MSNBC, gick längst och hävdade att Steele fått informationen från ”djupgående källor inne i Ryssland”.

Om den osäkerhet som rådde kring rapporten redan från början gjorde publiceringarna tveksamma, har de nya uppgifter som framkommit försatt de inblandade medierna i en djupt genant och allvarlig situation.

Huvudkällan i rapporten åtalas för att ha ljugit för FBI, Hillary Clinton har avslöjats som hemlig finansiär, en av hennes medarbetare åtalas för att liksom huvudkällan ha ljugit för nämnda FBI och källorna som rapporten bygger på har visat sig långt mindre märkvärdiga än vad som först förmedlats.

Det hela framstår alltmer som en visklek som blev till en världsföljetong.

Steeles huvudkälla är Igor Danchenko, en Rysslandsfödd analytiker i Washington D.C. som till FBI sade att han talat med en belarusamerikan som arbetat med Trump.

De verkliga källorna framstår betydligt mindre välunderrättade.

I själva verket ska de bland annat vara en grundskolekompis bosatt i Cypern, en gammal festkompis, och en anonym tipsare.

Det låter som något som utifrån journalistikens gängse principer inte ens skulle föranleda en notis.

Ändå fick nyheter om rapporten en dominerande plats i nyhetsflödet i flera år och reportrarna prisbelönades.

Washington Post har valt att avpublicera och korrigera flera artiklar eftersom tidningen inte längre anser sig kunna stå för dem, och ligger nu bakom avslöjandet om Hillary Clintons finansierande av rapporten.

Men skadan är redan skedd.

Läsare, tittare och lyssnare börjar fundera på vad mer de har skäl att ifrågasätta.

De senaste åren har de serverats kraftigt vinklad rapportering kring alltifrån coronaviruset och inflationen till den nyss avslutade rättegången mot Kyle Rittenhouse.

I regel överrensstämmer narrativet med det Demokraterna av politiska skäl föredrar.

Vad ska man säga?

I bästa fall leder Steele-skandalen till ett nytt journalistisk paradigm.

I bästa fall följer fler Washington Posts exempel och vänder på nya stenar i sitt arbete.

I bästa fall låter de den faktagranskning som blev kutym under Trump utgöra standard oavsett vilket parti som har makten.

I bästa fall inspireras de amerikanska nyhetsmedierna av den svenska journalisten Erik Fichtelius begrepp konsekvensneutralitet, och börjar söka efter – och rapportera! – sanningen oavsett vilka intressen den gynnar eller missgynnar.

I värsta fall fortsätter de på inslagen väg ett bra tag till."