Först såg han till att hönsen fick picka i sig godbitarna på gräsmattan innan han själv tog något. Han blev rikligt belönad med kärlek...

Han och hönsflocken hade fått grönt ljus av Världsnaturfonden.

Däremot har den industriuppfödda snabbväxande kycklingen nu fått rött ljus Det var banne mig på tiden. Hela kedjan - uppfödning,

transporter, slakt - är vedervärdig.

Numera har bara KRAV-märkta kycklingar grönt ljus.

Under många år har klimatengagerade människor sett mellan fingrarna och pläderat som om kycklingfilé och kycklingklubbor från de snabbväxande kycklingar som återfinns som stapelvara skall rädda världen som "klimatsmart kött".

De har intensivt blundat med ena ögat.

Hela kycklingindustrin bygger på att konsumenten inte har kunskap om hur djuren hanteras. Från det att de föds till det att de slaktas tvingas de leva ett liv som är helt främmande för höns. Men billigt blir det.

För att stå ut med hur industrin hanterar hönsen så förvandlas de i retoriken till råvaror redan som levande. Vi producerar kycklingar, heter det. Ungefär som vi producerar järnmalm eller rödbetor.

Problemet är att råvaran kyckling är en levande varelse med hjärta, nervsystem och förmåga att känna stress och smärta. Och dessutom med DNA förvillande likt journalisters, politikers och nationalekonomers.

Vi säger naturligtvis inte att barn produceras på BB, eller att bergsgorillor produceras i Bwindiparken i Uganda. De flesta av oss drar oss nog också för att säga att man på bondgården i trakten producerar kalvar. När vi kommer till grisar så börjar det närma sig produktionsbegreppet.

Ju eländigare djuren har det ju mer förtränger vi vår empati genom att nyttja orden på ett sätt som inte stör oss.

Kycklingarna får aldrig träffa hönan trots att det talas om ”gårdskycklingar”, de hålls inomhus i stallar som rymmer tiotusentals individer med upp till 25 stycken per kvadratmeter, de ska växa upp till slakt på sex veckor och därför växer de så fort att de får ont, vilket är ett av skälen till att Världsnaturfonden gett rött ljus.

Avståndet från djurskyddslagens portalparagraf - om att främja en god djurvälfärd och respekt för enskilda djur - till den enskilda kycklingens välfärd är ungefär som avstånd mellan Jorden och Saturnus.