" Man tänker ju att de borde tjoa och göra high five. Äntligen biter det. Men inte, då. Ja, kanske någon på klimatmötet i Edinburgh. Ett par miljöpartister. Men inte många andra.

Det är förbryllande. I åratal har de drivit på för att vi ska hamna just här. De har inskärpt i oss hur viktigt det är att göra fossila bränslen så dyra att de i praktiken blir obrukbara. Men nu?

Nervositet. Bekymmer. Ingen glädje så långt tanken räcker.

De kan väl ändå inte vara överraskade?

Visst är rätt mycket politik rena gissningsleken. Man ger till exempel ungdomar straffrabatt för att de inte ska fastna i kriminalitet. Det leder till att ungdomar rekryteras för att langa och mörda, eftersom de har straffrabatt. De fastnar i kriminalitet.

Nu står vi där vid pumpen och känner hur åderlåtningen biter.

Så där är ofta politiken. Som att trä på en synål iförd lovikavantar. Men så finns undantagen. Som till exempel att smälla till med rejäla skatter på saker man inte vill att folk ska köpa. Det funkar. Alla vet det. Priserna stiger. Ingen gör en hemlighet av det. Och nu står vi där vid pumpen och känner hur åderlåtningen biter.

Det har funkat igen. Men då finns ingen politisk beredskap för det alls.

I förra veckan träffades EU:s ledare i Bryssel och pratade om saken. Vår svenske representant, Hans Dahlgren, minister i en regering som jobbat stenhårt för att göra det dyrt att tanka, lät just som om något helt oförutsett inträffat. Han hade säkert rätt i att det finns olika saker som samverkar, men det spelar ingen roll. Poängen är ändå densamma: det är meningen att det ska bli plågsamt dyrt att tanka. Det är ett uttalat politiskt mål. Men nu oroade han sig istället för att ”populister” skulle dra nytta av situationen.

Jag förstår honom, men förstår ändå ingenting. Om man på politisk väg trissar upp priset på något som folk behöver, måste man väl kunna räkna ut att det får politiska konsekvenser? Då ser man väl till att ha en plan för det? Det kan väl ändå inte vara så att vi har ett politiskt etablissemang som fattar beslut med helt förutsägbara konsekvenser, men utan en plan för hur de ska agera när konsekvenserna kommer? En gång till: de kan väl inte medvetet försätta sig i den situationen att de både jobbar stenhårt för att något ska hända och sedan står helt handfallna när det händer?

Man kunde väl ändå inte inbilla sig att en så radikal demografisk förändring inte ska få några politiska konsekvenser?

Det här är ingen lång uppfart som slutar i krav på billig bensin. Kanske är politiken alldeles rätt i sak. Det här är bara en oförställd övning i alldeles genuin häpenhet.

För några år sedan gjorde de samma sak med invandringen. Man kan tycka att det var rätt beslut, men man kunde väl ändå inte inbilla sig att en så radikal demografisk förändring inte ska få några politiska konsekvenser? Att den inte skulle påverka arbetslöshet, skola, brottslighet, pensioner, sjukvård och allt möjligt annat.

Men det var precis så man agerade. Sedan stod man handfallen och ojade sig över populister. Och nu är det da capo. En medveten och klart formulerad politik med oundvikliga konsekvenser. Men ingen plan när den slår igenom.

Visst kan man vara rädd för populister, men är inte vanlig enkel idioti mycket svårare att begripa sig på? "