Moraliskt Utvecklande Misstag
2021-10-11
Misstag kan ofta upplevas som smärtsamma - men kan efter bearbetning inses ha spelat en avgörande roll för utvecklingen, så om vi accepterar den egna möjligheten att göra misstag, alltså att vi inte är fullkomliga, men ändå levande och är villiga att lära av misstagen när vi väl har gjort dem, då kommer vi så småningom att utvecklas till en mycket robust och kapabel person, som individ och människa. Så vi måste därför också kunna förlåta oss själva, inte minst för att kunna förlåta andra. Vad som inte bryter oss stärker oss uppenbarligen med tiden.
Om man är rädd för att göra fel i detta system av kognitiv formatering så har man slagit in på och fastnat på den säkra (?) väg som byggdes av våra vägledare och som faktiskt har lett oss hit där vi nu är. Bra eller dåligt? Ja, det är ju naturligtvis upp till resanden själv att bedöma utifrån graden av emotionell självförståelse – medveten medvetenhet - moralfilosofisk bildningsnivå, men vi kan nog konstatera att utrymmet för förbättringar i många för att inte säga det självklara, i alla, fall fortfarande förefaller vara väl tilltaget. Vi kan alla alltid förbättra oss själva som människor.
Vi kan dock fortfarande inte, eller rent av inte alls, vara säkra på att denna av ”samhället” så ”beredvilligt” anvisade väg, verkligen utgör en väg som leder oss till att vi kan leva uppriktigt i förhållande till våra egna känslor, så vi tröstar oss fortfarande med att vi ju åtminstone kan sedan skylla eventuella misstag på någon annan. Men det vill jag nog påstå, inte skapar någon bra grund för vidare utvecklad emotionell självförståelse, eftersom den enda människa som någon kan påverka är sig själv. Var och en måste gå sin egen väg bärandes lasterna av sin egen ofullkomlighet, men bördorna minskar ju därför också efterhand som vi utveckla oss själva som människor efterhand som vi blir allt starkare och klara av vår egen belastning. Så vägen blir ändå allt ljusare och mer behaglig med tiden.
Jag har, som alla människor, lärt mig oändligt mycket mer av mina misstag än av mina framgångar. Sent skall syndaren vakna, eftersom annars hinner inga fel begås och vi hinner ingenting lära. Numera är jag väldigt tacksam för mina misstag, även om vissa av dessa var väl så eller mycket smärtsamma att navigera sig igenom. Jag skrattade minsann inte hela tiden, det gjorde jag inte. Men det är faktiskt från början bara prövningar som stärker oss och som kan utveckla oss och få oss att släppa taget om våra tidigare föreställningar så att dessa kan utvecklas, så vågar vi inte misslyckas så gör vi det allt svårare för oss själva att utvecklas över tiden.
Att sätta orsaken till ett upplevt missförhållande, peka finger, utanför oss själva, som ända har verkat ledande till att föra oss till dit vi befinner oss, skapar därför även detta en situation där vi begränsar vår egen möjlighet att påverka och agera, vi gör oss då själva till offer för yttre omständigheter, som vi då gärna vill anse ligger helt eller delvis utanför vår kontroll och vi gör då också gärna känslomässiga inteckningar i tiden för att slippa vara känslomässigt närvarande i nuet, som ändå är vår verklighet. Så tro mig,… kan man inte vara lycklig nu genom att erkänna sig egen ofullkomlighet, så kan man aldrig uppleva lycka, som till slut ändå bara blir att utvecklas som människa tillsammans med andra. Så högsta möjliga närvaro i verkligheten – vårt nu – blir en förutsättning som strävan för att kunna leva uppriktigt i förhållande till sina känslor och detta gör det i sin tur ovillkorligt nödvändigt att försöka öka sitt medvetna medvetande.
Vi är därför naturligtvis med avseende på samhällssystemet alltmer moraliskt hänsynslöst styrda till att alltmer följa givna anvisningar, så att vi så småningom ska bli helt oförmögna att tänka för oss själva och bli beroende av olika ”anvisare” för att göra vårt tänkande åt oss. Den intellektuella låda vi fastnat inuti definieras då av en evigt växande flora av anvisningar. Men naturligtvis inte bara det….
Specialisering i utbildning, samt därtill en begränsad och för ändamålet avsedd tillgång till information, är också (uppdelning och) avgörande för vår formatering till verkligt ofria och alltmer intellektuellt oförmögna biologiska robotar. Om vi inte själva som individer kan tänka fritt, räkna ut saker och självständigt våga dra slutsatser utifrån oss själva och bara förstår en begränsad del av hela pusslet, om vi är oförmögna att själva härleda eller intuitivt svara på okända frågor, så blir vi fångade i vårt beroende av andra som inte heller kan tänka på annat vis, för vårt eget tänkande.
Vi stannar då i utvecklingen av oss själva som individer och människor. Vi måste kunna gå själva som människor och individer för att kunna gå tillsammans med andra längs livets väg. Att stå stilla leder ingenstans, så vi måste leda oss själva och för att göra detta så måste vi vilja göra det. Vilja är att kunna, och där får därför den intellektuella passiviseringen givetvis sin egen uppenbara roll klart definierad i samhället i förhållande till rådande uppgivna politiska syften.
Jag har träffat ett antal ”intellektuella” som visserligen ur systemets perspektiv kan ses som extremt lysande inom sitt eget område, men bildligt talat, de kan verkligen inte ens knyta sina egna moraliska skosnören. Denna situation är givetvis inte heller någon tillfällighet alls. Om bara den som anvisar har hela, eller i vart fall den något större bilden, så blir vederbörande också den enda som kan agera relativt sett rationellt i någon egentlig mening.
Alla andra blir då bara alltmer beroende av anvisningar. Specialisering har sin plats, visst absolut, men med en väl avrundad verktygslåda, vidden på perspektivet, av livskunskap är avgörande för individens frihet - själslig frihet – grundad på egen moralfilosofisk kompass, så att inte leda i upplysning vad som utgör det vidare – bredare – perspektivet, det är i verkligheten inte att leda. Förr i tiden innan vi blev så mentalt tränade - dresserade - där det också därför blev så hyllat – språkvårdat – att vara specialist, då hette det fackidiot.
Inte så många funderar kanske så mycket på hur det kommer sig att våra så kallade ”ledare” ändå faktiskt tycks kunna klara sina uppgifter, när det uppenbarligen finns så många inom specialisttitulaturriket som upplevs faktiskt ”borde” vara ”bättre” skickade att hantera uppgifterna.
Inte heller så många, kanske tänker heller därför på varför vi som individer är så rädda för just dessa identitetsskapande titlar – etiketter – om det ändå bara finns människor och det ändå bara finns beteenden. Det vidare perspektivet skapar ju uppenbarligen det bredare beslutsunderlaget och det bättre beslutet givet syftet, men vi väljer faktiskt ändå mycket ofta att förbise detta grundläggande faktum, vi glömmer att se oss själva och vår egen mentala formaterings roll i saken, det är ok, men vi måste också därför försöka minnas att minnas detta, för att kunna förändra oss ur det perspektivet.
Så redan det faktum att vår politiska adel leder oss, trots vad vi upplever som dess uppenbara och alltmer ringa kompetens, gör det rationellt helt ovillkorligt, att detta system bygger på att intelligenta gangsters styr belästa busar för att kunna kontrollera nyttiga idioter. Så vägen framåt går därför främst djupare in i oss själva.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.