" Anders Fogh Rasmussen, som har varit både dansk statsminister och chef för Nato, är i dag handelsresande i kunskap. Enligt honom har global politik aldrig varit viktigare för näringslivets resultaträkningar.

För Di Weekend förklarar han hur tyska valet blir avgörande för hela Europa, att Sverige bör gå med i Nato och att krisen i Afghanistan kommer att förfölja oss länge. Han delar också med sig av karriärspaningar för pensionerade statsministrar.

”I sig självt är Afghanistan inte en stor geopolitisk fråga. Men spridningseffekterna är allvarliga och kommer att påverka den internationella maktbalansen under åratal framöver”, säger Anders Fogh Rasmussen.

”Jag tar alltid trapporna. Som statsminister använde jag dem gärna under frågestunder med journalister”, berättar han, med tillägget att han då spurtade uppåt i ganska rask takt för att trötta ut den efterföljande danska presskåren.

Själv kom han att spurta vidare, från posten som mångårig dansk statsminister – under en tid då landet kom att inta en betydligt hårdare position mot invandring, ivrigt stödja USA:s invasion av Irak och sänka skatter – till generalsekreterare för Nato 2009.

”Jag var så hängiven att jag bad min sekreterare, både under tiden som statsminister och Natochef, att boka in träningstillfällen som om jag hade ett möte med en president eller en premiärminister. Annars så trängs det alltid ut.”

När han träffar Di Weekend går han i trapporna i maklig takt, och gör det i egenskap av rådgivare åt den amerikanska storbanken Citi. Där säger han sig skapa stora värden:

”Dagens läge visar att man inte kan driva en affärsverksamhet utan att ta hänsyn till geopolitiska frågor. Jag brukar, halvt på skämt, säga att alla större internationellt orienterade företag borde utnämna en utrikesminister.”

Bakgrunden är allt annan än skämtsam.

Som Nato-chef har Anders Fogh Rasmussen följt USA:s, Natoländers och Sveriges umbäranden i Afghanistan under två årtionden.

”Jag är både chockad och ledsen över att se utvecklingen.”

Som många andra säger sig Anders Fogh Rasmussen vara förvånad över det snabba förloppet. På sin hemsida, alltså den för hans analysfirma Rasmussen Global, syns han på ett flertal bilder tillsammans med USA:s president Joe Biden.

”Jag ser det som en katastrof att inga evakueringsplaner förbereddes, trots att beslutet om uttåg i augusti gjordes redan i april. Sortin var oordnad och katastrofal, verkligen inkompetent”, säger han och hämtar luft.

”Det är en fråga om trovärdighet. Hur kan man be människor hjälpa oss i framtiden, exempelvis som tolkar, om de blir kvarlämnade när vi drar oss tillbaka. Jag tror att många misstag gjordes.”

Till detta kan läggas en utbredd frustration bland USA:s allierade och hos hans förra arbetsgivare.

”Nato konsulterades inte. En väldigt negativ påverkan är att både vänner och fiender nu tvivlar på USA:s globala ledarskap”, säger han och tillägger att konsekvenserna kan bli långtgående:

”I sig självt är Afghanistan inte en stor geopolitisk fråga. Men spridningseffekterna är allvarliga och kommer att påverka den internationella maktbalansen under åratal framöver.”

Flera auktoritära regimer har varit snabba att utnyttja detta, påpekar Anders Fogh Rasmussen.

”Kina har redan signalerat till Taiwan att det inte går att räkna med att USA kommer till undsättning”, säger han med hänvisning till en av de mest flitigt åberopade oroshärdarna på den geopolitiska kartan.

”Om Kina skulle inleda ett väpnat angrepp mot Taiwan hyser jag inga tvivel på att det också skulle påverka aktiemarknaden mycket negativt.”

Ryssarna har sänt ut samma budskap till Ukraina, tillägger Rasmussen och påpekar sedan att Afghanistans mineraltillgångar är en annan viktig faktor. Förutom litium är landet rikt på koppar, kobolt, kol och järnmalm.

”De är avgörande för informations- och kommunikationsteknik, men också för den gröna revolutionen. De behövs i batterier, i vindkraftverk och inom alla sorters förnybar energi.”

Kina har näst intill har ett monopol på utvinningen av flera sådana mineraler redan i dag, resonerar Anders Fogh Rasmussen, som befarar att resten av världen kan tvingas stå med mössan i hand för att utveckla miljövänlig teknik.

På frågan om Kina kommer att bli en ny grön superkraft skrattar han till.

”Nej, är det korta svaret.”

Han säger sedan att president Xi Jinping har lovat att Kina ska bli koldioxidneutralt till 2060.

”Det är ett väldigt svagt löfte jämfört med de konkreta mål som vi har satt upp i västvärlden.”

Sedan slår Anders Fogh Rasmussen in på ett resonemang som han gärna återkommer till – det om hur världens demokratier bör sluta sig samman för att sprida både öppenhet och miljömedvetenhet.

”Om alla fria samhällen, alla demokratier i världen, kombinerar sina krafter så står vi för mer än 60 procent av världsekonomin. Det är en formidabel kraft, som skulle skapa starkt tryck på Peking.”

Det är en trevlig tanke, som säkert går hem i Nato-högkvarteret i Bryssel, såväl som under de globala toppmöten som varit hans arbetsplats i ett årtionde. Samtidigt har globaliseringsivrare mött motgångar både i form av USA:s förre president Donald Trump och av en pandemi som har minskat såväl resande som frihet och rättigheter i många länder.

”Det var en ny situation. Jag tror att människor accepterade extraordinära steg och lät regeringar ta till drastiska åtgärder för att kontrollera viruset. Men nu har vaccineringen kommit långt och folk är trötta på alla begränsningar. Jag tror inte att många regeringar vågar göra nya nedstängningar.”

Trenden för demokrati i världen tyngs av flera faktorer, som auktoritära ledare och militärkupper. Tidigare i år noterade brittiska The Economist att tidningens globala demokratiindex nått den lägsta nivån sedan sammanställningarna påbörjades 2006.

”Vi har sett stadiga försämringar när det gäller frihet och demokrati globalt. Vi står inför enorma utmaningar, men det är också något som vi borde använda oss av.”

Anders Fogh Rasmussen säger att man måste vara optimistisk.

”Djupt i mitt hjärta tror jag att frihet, viljan över att styra över sitt eget liv, är den starkaste kraften på jorden.”

Världens folkrikaste land, Kina, går dock åt fel håll. Årtionden av ökad handel och kommersiellt utbyte med landet har inte följts av den demokratisering som många hoppats på, menar han.

”Jag tillhörde de som tyckte att vi skulle uppmuntra Kina till att öppna upp sig mot resten av världen. Vi hoppades att det skulle hjälpa landet att bekämpa fattigdom och skapa en medelklass”, säger Rasmussen med hänvisning till att en sådan ofta ses som en förutsättning för ett fungerande folkstyre.

”Jag tror att Kina var på väg mot det målet, fram till 2012 då Xi Jinping tog över.”

Kapade band med Kina är dock inte ett realistiskt alternativ.

”Vi ska fortsätta att handla med Kina. Men vi ska insistera på att de efterlever globala normer och regler för fri handel.”

Andres Fogh Rasmussen påpekar att många kinesiska bolag tar hjälp av statsstöd för att tävla mot privata företag i väst.

”Det är inte ett rättvist spelfält. Kineserna försöker att investera i strategiskt viktiga industrier, medan våra företag inte har tillgång till den kinesiska marknaden på samma villkor.”

Relationen mellan USA och Kina förblir den enskilt viktigaste geopolitiska faktorn. Valet i Tyskland på söndag, den 26 september, är samtidigt en av årets viktigaste händelser, säger han.

”Det beror inte bara på att Tyskland är Europas största ekonomi. I år är det extra intressant eftersom förbundskansler Angela Merkel ska sluta.”

Oavsett om hon efterträds av en kristdemokrat eller en socialdemokrat, de två största partierna har legat nära varandra i opinionsundersökningar, kommer partiet De gröna att få en central position.

”De gröna är intressanta, inte bara för att de är ambitiösa när det gäller klimatfrågor och kan påverka hela EU:s miljöpolitik. Partiet är värt att uppmärksamma också för sin kritiska hållning mot både Ryssland och Kina. Jag räknar med en stramare hållning gentemot de länderna efter valet.”

H&M:s problem i Kina, halvledarbrist för biltillverkare, miljöfrågor och omritade kartor för leverantörskedjor är andra exempel på stora ämnen som Anders Fogh Rasmussen gärna diskuterar.

”Ekonomiska frågor och säkerhet är sammanflätade på ett sätt vi inte sett tidigare.”

I intervjun med Di Weekend talar Anders Fogh Rasmussen helst engelska.

”Vi måste nog inse att när det kommer till komplicerade affärssammanhang eller politiska förhandlingar går nyanser lätt förlorade. Jag tror att det är anledningen till att de flesta arbetsrelaterade samtal sker på engelska. Det kommer nog bara att öka eftersom allt fler ungdomar är bekväma med det.”

Anders Fogh Rasmussen propagerar inte heller för några särskilda nya nordiska samarbeten.

”Jag ser inte något stort behov av nya initiativ”, säger han och tillägger att det finns ett visst samarbete i form av Nordiska rådet.

”Där hade vi faktiskt för vana att försöka prata nordiska språk med varandra”, säger han med tillägget att finnarna var undantagna den ambitionen.

En begränsande faktor för ett djupare samarbete är de olika vägar som länderna valt efter andra världskriget. Norge är inte med i EU, men däremot i Nato, tillsammans med Danmark. Att Finland undvikit försvarsunionen förklarades av närheten till forna Sovjet, medan neutralitetslinjen –eller politisk beröringsskräck för den som så vill tolka läget – har hållit Sverige utanför.

Bör Sverige gå med i Nato?

”Mitt svar är ja. Redan i dag är Sverige en av våra mest värderade samarbetspartners”, säger Anders Fogh Rasmussen, som använder ordet ”våra” trots att Nato sedan 2014 leds av den förre norske statsministern Jens Stoltenberg.

Rasmussen kallar Nato för ”den mest framgångsrika fredsrörelsen” i historien och tillägger att Sverige uppfyller alla kriterier för att bli medlem.

”Jag följer debatten här noga och noterar att allt fler verkar stödja ett svenskt medlemskap. Det är upp till svenskarna att avgöra, men ni är välkomna in i samma ögonblick som ni önskar gå med.”

På frågor om den svenska krishanteringen under pandemin passar han diplomatiskt. När Di Weekend ber om tips till Stefan Löfven, som är på väg att lämna den svenska statsministerposten, svarar han försiktigt.

”Jag kan berätta hur jag hanterade det. Först och främst bestämde jag mig för att inte blanda mig i, eller kommentera dansk politik. När man har sagt hej då, så ska man hålla sig borta.”

Anders Fogh Rasmussen säger att nästa steg i karriären inte är självklart för en före detta statsminister.

”Det är utmanande. Det kan vara komplicerat av många orsaker”, säger han med hänvisning till att intresset inom näringslivet kan vara dämpat.

”Jag vet inte säkert varför, men jag tror att man i många företag är lite oroade över att ta in en tidigare statsminister. Kanske på grund av rädslan för att han eller hon ska bli för dominant. Men mer specifika karriärråd är svåra att ge eftersom det har så mycket att göra med individuella kvalifikationer.”

Själv är han en framgångsrik före detta politiker. Chefsjobbet på Nato är prestigefullt och följdes av lukrativa uppdrag åt storbanker och företag.

”Min situation var ju speciell eftersom jag slutade frivilligt och kom in i en internationell och spännande position. Jag utvecklade ett starkt globalt nätverk som jag baserade mina aktiviteter på även efteråt.”

2014, när han lämnade Nato, startade han analysföretaget Rasmussen Global som i dag har tio anställda och är hans huvudsakliga syssla.

”För mig har det varit ett sätt att fortsätta aktiviteten, så att det finns ett tydligt samband mellan de frågor jag haft att göra med som politiker och vad jag arbetat med efteråt.”

Förra året omsatte verksamheten omkring 10,5 miljoner danska kronor, med dämpad lönsamhet under ett coronapressat år. Men Anders Fogh Rasmussen är nöjd ändå.

”Många bolag har haft nytta av min internationella erfarenhet. Jag har ett nätverk och relativt enkel tillgång till information som verkligen är värdefull för stora företag. I mitt fall har min assistans verkligen varit uppskattad, så jag kan inte klaga.”