Per Frändén · 14 tim · Med en avskaffad Riksrätt sedan 1974 och ett avskaffat tjänstemannaansvar 1976 så har Sverige tagit sig till en topplacering som det minst korrumperade landet i världen. Joru sörru så att.. På detta sätt har Sverige kunnat odla fram och göda en tämligen stark övertygelse i medborgarnas sinnen om sin oöverträffade moraliska hållning i förhållande till andra länders samhällsstrukturer. Jajjemän, har man inga straffsatser eller påföljder alls så är det helt omöjligt att lagföras som kriminell, verkligen svårt. Är det inte fantastiskt så säg, och vad har vi då vinande som en storm-piska i vinden? En prick i KU - heja Svenskar friskt humör eller nä men Talibaner och Libyen, det är ju en annan liga... Jorå Därför är vår välfärd dömd till att upptäckas vara byggt på falska, genomkorrumperade grunder men inte av dem som stått i första försvarslinjen för detta. Våra förfäder kommer neka detta blundande tills att döden befriar dem så det är lika bra att fokusera på det som är vid var tid, medge det och göra någonting åt detta istället för att söka deras erkännanden, skuld och straff. Med det sagt så ska vi inte glömma bort vad som gjorts och sagts, vi bör lära oss om vad som varit och varför, så att envar kan se hur den ena tanken betingar den andra gärningen. Men det är i allafall så att den mer effektiva vägen framåt ur detta är inte kantad ur vrede och besvikelse. Det är sådant som bara skymmer sikten och därför ur ett vidare perspektiv på tillvaron onödigt kostsamt. Jag är säker på att det mer känslokalla konstaterandet om tingens ordning och orsaker förklarar det ena och leder det andra till det bättre för flera. Känslosvall kan bara kylas till att bli svala av förståelse och insikt som bara kan nås med de uppriktiga, ärliga försöken att klargöra sina känslogrunder för sig själv. Endast där och ingen annanstans kan man också möta och ge sig själv den förlåtelse och acceptans för de brister man upptäcker sig ha gjort. Lika givet är det endast i det uppriktiga mötet med sig själv som någon kan finna en glädje väl värd att känna uppleva och eftersträva att få återuppleva. Man brukar skämtsamt säga att endast ett meno flinar lycklig hela tiden och tanken på att alltid kunna vara glad som en lärka är förunnat endast den som inget eller lite fattar. Inte sällan är det egentligen ett elakt skämt, underförstått då att sådan glädje inte är att sikta på som nykter, frisk människa. Därav också "ignorance is a bliss", alla vet att det har delar av både det som är sant och falskt, dessa ofärdiga tankegods är någonting vi kanske tjänar stort på att ta oss förbi? Insatsen är relativt futtig, det handlar ju bara om att ta ett annat grepp och runt andra perspektiv för att röra sig vidare. Vårt intellekt ÄR ingen mänsklig förbannelse och skall därför inte låta leda oss till fördärvet. Vad innebär detta mer än att ställa sig frågan om inte sådana begränsande tankar där är byggt på rädsla i grunden? Om ifall att det är så, varför inte prova sina vingar utifrån vad man egentligen skulle vilja framför vad man vill undvika? Att vilja så där som man gjorde som barn innan vuxna lade sig i drömmarna. Man ville något bara för att man ville det, utan att så "vuxet" begränsa sin idé direkt, utifrån vad det rädda intellektet bedömt som möjligt. Jag menar, om man försöker gå dit man uppriktigt tror sig få uppleva ständig glädje, förnöjsamhet och belåtenhet och faktiskt når den platsen, skulle man där kunna bli besviken? Vad kan hända liksom, saknar man sitt lidande så är det väl bara att söka sig tillbaka till att göra det som skapade det? Äsch vafan, varför inte chansa några gånger, det kanske blir en kul upplevelse att ha i minnet. "En gång låt jag mig ledas till min belåtenhet, glädje och förnöjsamhet men det blev så tråkigt att jag höll på att hänga mig men så kom jag på att det blev drastiskt så nja, jag gick tillbaka till plågan jag led av förr och lider lite till istället, man måste ju leva lite dessemellan.." Samhället är ett manifest av den sammanlagda insatsen så vilket sorts strå släpar man dit, det kan man tänka på ibland. Att försöka göra sig själv till en medvetet medveten, glad och förnöjsam människa, det är en insats så god som någon. Inte som en betald skuld eller plikt men hellre som en gåva till det liv man har att dela med alla andra.