" President Biden är minst lika ”America first” som sin föregångare. Det blev övertydligt i hur amerikanerna lämnade Afghanistan, där Europas fantasi om en vän i Vita huset blev kortlivad."

" Svenska Dagbladet – Sveriges kvalitetssajt för nyheter

Nyheter

Logga in

AnalysAfghanistan efter kriget

Jenny Nordberg:

Biden precis lika mycket ”America first” som Trump

Jenny Nordberg

Joe Biden har tappat sitt vinnarleende, skriver Jenny Nordberg.

Joe Biden har tappat sitt vinnarleende, skriver Jenny Nordberg. Foto: Shawn Thew/TT

President Biden är minst lika ”America first” som sin föregångare. Det blev övertydligt i hur amerikanerna lämnade Afghanistan, där Europas fantasi om en vän i Vita huset blev kortlivad.

Under strecket

Jenny Nordberg

Publicerad 10:53

Stäng

Dela artikeln:

Biden precis lika mycket ”America first” som Trump

Stäng

Annons

Till slut brast det för den förtvivlade kvinnan.

”Jag hoppas du brinner i helvetet! Det där var min bror!”

Hon skrek i riktning mot president Biden, som hade kommit till Dover Air Force base för att tyst se 13 flaggsvepta kistor bäras ut ur ett fraktplan.

Sedan hälsade han och pratade med alla de 13 familjerna. En i taget. Det var på vägen därifrån, när alla familjerna fick åka buss och presidenten skulle gå ombord på sin plan igen, som någons syster skrek åt honom.

Det var en scen som visade hur Joe Biden inte har kunnat göra mycket rätt den senaste tiden, varken enligt sina anhängare eller motståndare. Eller sin egen militär, där många är rasande över hur de sista dygnen i ett tjugoårigt krig utspelade sig. Det var också en bild av USA just nu.

Kriget var inte helt Bidens fel, men det slutliga haveriet kan inte skyllas på någon annan.

När hans självodlade myt som en optimistisk och enande trevlighetsfarbror började korsklippas med scenerna från Kabul tappade han vinnarleendet i flera riktningar. Ju hårdare frågor han fick, desto mer defensivt och irriterat svarade han. Han insisterade på att evakueringarna varit en ”succé” och vägrade medge att han haft fullständigt fel i sin självsäkerhet.

Annons

Omvärlden såg på och påmindes plötsligt om någon som var president alldeles nyss.

För trots sin egen pr-slogan ”America is back” är Joe Biden precis lika mycket ”America first” som sin föregångare. Eller mer.

Det var tydligt redan när USA tillskansade sig mer vaccin än de någonsin kommer att behöva. Det blev ännu tydligare när gränserna aldrig öppnades för européer eller några andra i somras. I landet där 80 miljoner är frivilligt ovaccinerade och tänker fortsätta vara det. Trots att virus har dödat betydligt fler än terroristattacker där de senaste decennierna.

Att det är ”America first” som gäller blev sedan övertydligt med Afghanistan.

Förvånade västerländska ambassader, som hade uppskattat ett telefonsamtal och lite förvarning, fick knappt med sig en tandborste på vägen ut. Än mindre sina egna medborgare eller afghanska allierade.

Slutet blev i stället lite som början. För det var ju inte som om George W Bush ringde och frågade om någons åsikt innan bomberna fälldes hösten 2001. De ytterligare 85 länderna blev kommenderade att skicka in soldater, pengar och biståndsarbetare senare.

Flera av de amerikanska diplomater jag pratar med konstaterar ungefär samma sak: den europé som i Biden väntade sig en strategisk tänkare eller ens någon form av likasinnad med intresse för en global samarbetsordning var helt fel ute från början.

För den hälft av USA som västeuropeiska liberaler ibland känner sig lustfyllt intellektuellt och värdemässigt besjälade med är inte västeuropeiska liberaler. De är fortfarande och alltid amerikaner, som utgår från sig själva, att de klarar sig själva – och att de utgör världen.

Annons

Jo, Biden har en lång och trogen tjänst bakom sig. Hela hans karriär har gått ut på att vara den hygglige killen som går att relatera till. Där har han främst ägnat sig åt nationell amerikansk politik, där han åstadkom lite blandat, men inget som kommer att hamna i historieböckerna som särskilt innovativt eller storartat. I den kanske största utrikespolitiska frågan under hela sin tid som senator röstade han för att USA skulle anfalla Irak.

När det gäller Afghanistan säger flera som var med när det begav sig att Biden bestämde sig redan 2009 när han var vicepresident under Obama. Då reste sig Biden upp och gick under en middag i Kabul, när han tröttnade på att den afghanske presidenten inte ville diskutera korruption.

Många år senare hänvisade han bara korthugget till Trumps avtal med talibanerna. Få ställde frågan om varför just det skulle ligga fast, när allt annat revs upp samma dag som Biden tillträdde. Biden hade kunnat välja att ta en egen förhandling, och han hade kunnat välja att inte gå emot sina egna militära rådgivare.

Biden tänkte sig sedan kanske att han skulle stå som en fixare och avslutare av krig, kanske med en och annan hjältehistoria att minnas.

Men krig slutar aldrig som i en amerikansk film. Det pågår för länge, för många dör, och till och med hjältarna är bedrövade. Det är som monumentet som byggts ner i kratern där World Trade Center stod: det är vatten som forsar ner i en avgrund, och det tar aldrig slut.

För 20 år efter att allt började blev nu USA:s nederlag i Afghanistan också Natos nederlag, och en triumf för global jihadism. Den som kommer att fortsätta ha Europa som förstahandsmål för terrorattacker. I Kabul hämnades USA för de 13 döda marinkårssoldaterna med att skicka missiler på terrorister. Enligt Pentagon. Enligt afghanska familjer träffades sju barn.

Så hur mår Europas amerikanske vän egentligen?

Svaret kanske finns i en bildgåta. För vad påminner bilderna av talibaner i presidentpalatset i Kabul om?

Vad är det som känns så bekant med deras tafatta uppsyn där de radar upp sig bakom tunga blanka skrivbord, med skägg och tufsig estetik, och något som liknar uppriktig förvåning över att de lyckats ta sig så långt in, så snabbt?

De påminner, lite för mycket, om bilderna från 6 januari i Washington. När den amerikanska kongressen stormades. Och känslan av att såhär skulle det ju inte se ut. För så vill man ju inte tänka sig USA. Eller amerikansk kapacitet. Eller amerikaner.

Men det är också en verklighet och en insikt som sedan långsamt sjunker in om att precis så här är det. Det har varit på gång länge. Och trots att det är svårt att se och acceptera är det två högst verkliga bilder år 2021. Som båda handlar om amerikansk förnedring."