Några få framstående vetenskapsmän kunde genom sitt arbete påverka hela samhället på ett sätt som är otänkbart i dag. En av dem, Anders Retzius, bedrev en närmast bisarr forskning genom mätningar av olika nationaliteters skallar och fann, möjligen överraskande, att det fanns skillnader mellan svenskars, samers, finnars och slavers kranier. Han kallade dem för långskallar (svenskar) och kortskallar (finnar). Oscar Montelius och Hans Hildebrand på Nationalmuseum var andra tunga namn, som bland andra deltog i genomförandet av Världskongressen för arkeologi och antropologi i Stockholm 1874. De var starkt påverkade av fransmannen Gobineau, som hävdade att all civilisation utgick från arierna och att rasblandningen kommer att leda till mänsklighetens undergång. Gobineau deltog för övrigt på Stockholmskongressen, som också bjöd in delegaterna till utgrävningar i Västhögen i Uppsala och på Björkö (Birka). Kongressens viktigaste tes var att Sveriges unika rashomogenitet berodde på att svenskarna genom sitt geografiska läge levt i avskildhet så länge, och därmed behållit en rasmässig kontinuitet.

Låt oss fundera en stund över detta. Hagerman hävdar att om man skärper blicken kan man se att begreppen kultur och etnicitet i dag ofta används på samma sätt som rasbegreppet på 20-talet. Det är något bestickande i det. Den historiska traditionen om germanerna, deras arvtagare vikingarna och barnbarn storsvenskarna förträngdes av skam efter 1945, och glömdes bort så effektivt att knappt någon känner igen samma gamla bockfot sticka fram under en ny drapering. En annan svensk attityd som är snarlik denna är den ganska vanligt utbredda uppfattningen att vi svenskar "kommit lite längre" när det gäller demokrati, social välfärd och generell samhällsutveckling.