Nu blir det ännu mer viktigt att läsa noggrant och att reflektera med kyla.

" Trots att slutet är väl känt, är filmen så fängslande att teet förblir odrucket tills det för länge sedan blivit kallt. Allt runtomkring upphör att existera i en timme och 29 minuter. Soffläget till trots sitter jag framåtlutad, på spänn. ”Men spring för guds skull därifrån”, tänker jag enträget vid åsynen av skarorna som spanar uppåt tornen, som vore det en spelfilm där tittaren vet vilket dödligt hot som väntar de ovetande oskyldiga.

Den nyligen släppta dokumentären ”9/11: Inside the president’s war room” (BBC One) i regi av Adam Wishart, berättar vad som händer inuti Bush-administrationen under tolv timmar dagen den 11 september 2001. Längs en noggrant redovisad tidslinje läggs de olika händelseförloppen samman; de i minnet inbrända klippen av hur planen kraschar in i World Trade Center, Pentagon i brand och senare kollapsen av norra och södra tornen, känns lika overkliga nu som för 20 år sedan.

Vad dokumentären tillfogar historieskrivningen, är en minutiös beskrivning av vad presidenten och hans närmaste stab gör under hela förloppet. Vad som föregår och följer de korta uttalanden som görs av George W Bush, var de befinner sig, och vem som gör vad när den yttersta ledningen i ett land kämpar med att få överblick och kontroll under en pågående terrorattack. Det är ett ovärderligt dokument för eftervärlden.

För ansatsen i dokumentären är att redogöra. De personer som bar ansvar, fortsätter att hedra plikten genom att berätta vad som hände, till synes uppriktigt. ”Framgång har många fäder, medan misslyckandet är föräldralöst” myntade Galeazzo Ciano, Italiens utrikesminister mellan 1936 och 1943 och svärson till Benito Mussolini.

I det här fallet berättar George W Bush, Dick Cheney, Condoleezza Rice, Colin Powell och andra som bar de centrala funktionerna om vad de tänkte och gjorde i de olika skeendena, till synes utan att försköna framställningen. De delar ett gigantiskt misslyckande – de har inte skyddat den amerikanska befolkningen – men ingen avsvär sig ansvaret. Deras berättelse hjälper tittaren att förstå något om utgångspunkterna och bevekelsegrunderna för den politik som kom att ta form, både i stunden och för lång tid efteråt.

För den som värnar statskonsten – den politiska förmågan och dugligheten – väcks många tankar. Vikten av att institutionerna och beslutsfunktionerna fungerar på rätt sätt. (Exempelvis att presidenten inte själv under pågående terrorattack ska besluta om när det är rätt läge att återvända till huvudstaden, utan att det finns kontrollmekanismer inbyggda som värnar ämbetets säkerhet före personens preferenser.) Men också betydelsen av att ha ledare i centrala funktioner som är ”av äkta halt”, eftersom den mänskliga kvaliteten är helt avgörande, i aldrig så välsmorda beslutsmaskinerier. Man vet heller aldrig vilka som pallar trycket i kabinen både bildligt och rent bokstavligen när Air Force One tvingas stiga extremt brant.

Samma dag jag såg dokumentären – i fredags – hade min kollega Peter Wennblad lagt i dager att regeringskansliet har bett en myndighet att ändra sina planer, och inte publicera en rapport med stort allmänintresse. Rapporten i fråga beskrevs på ledarsidan i onsdags.

Det är regeringens expertmyndighet SGU, Sveriges geologiska undersökning, som i juli fick i uppdrag att utreda konsekvenserna av avslaget av Cementas ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad täktverksamhet samt vattenverksamhet vid Slite på Gotland. Boverket gjorde, på SGU:s uppdrag, en delanalys av konsekvenserna för husbyggande och svensk arbetsmarknad.

I korthet säger rapporten att konsekvenserna – samhällsekonomiska, miljömässiga och sociala – av ett snabbt stopp för verksamheten i Slite, är mycket stora. I negativ mening. Och om vi inte ska sluta bygga i Sverige krävs import, sannolikt från Kina, vilket då kommer att bli dyrare, omständligare och mer miljöbelastande, och med de säkerhetspolitiska implikationer det också medför.

I sak är rapporten vad den är – en saklig redogörelse för det sannolika utfallet av ett beslut som det står i regeringens makt att påverka. Politiskt är frågan av sådan dignitet att om jag vore socialdemokratisk statsminister, skulle jag nog nästan skynda mig att avgå. Bättre än att behöva hantera en uppkommande situation, där alla mina uttryckta storslagna politiska mål – om bekämpning av

arbetslöshet, satsningar på bostadsbyggande, infrastruktur och en artikulerad miljöhänsyn – befanns gå om intet.

Min kollega har kunnat belägga, genom att begära ut mejlkorrespondens, att både SGU och Boverket planerat extern kommunikation av rapporten, men avstått när Näringsdepartementet, som styrs av näringsminister Ibrahim Baylan (S), uttryckt önskemål om att rapporten inte ska publiceras och därmed bli tillgänglig för medier och allmänhet. Myndigheterna SGU och Boverket har tillmötesgått detta, och Boverket underlät dessutom att diarieföra sin del av rapporten. Först efter att vår ledare publicerats, diarieförde Boverket sin underlagsrapport, och SGU publicerade rapporten på sin hemsida.

Det här agerandet väcker allvarliga frågor om hur det står till med statskonsten i vårt eget land. Det finns en ofta skrytsam inställning över den svenska förvaltningsmodellen där ”självständiga myndigheter” ska freda medborgaren från politiskt maktmissbruk och kortsiktiga hänsyn. Regeringen ska styra myndigheterna genom regleringsbrev men i övrigt hålla god säkerhetsmarginal till de dagliga besluten. Det som har förevarit mellan Näringsdepartementet, SGU och Boverket är uttryck för något helt annat.

Näringsministern liksom miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) är nu kallade till riksdagens näringsutskott för att svara på frågor om agerandet. De initiala kommentarerna från näringsministern under fredagen till TT vittnar om en oförmåga att se allvaret i situationen. Men även fler än statsråden behöver lägga korten på bordet – med omsorg om statsförvaltningen och inte det egna skinnet – i den här realtidsdokumentären.

Hela den oxenstiernska modellen bygger på att myndigheterna bemannas med människor som håller huvudet kallt och inte springer och gömmer sig när det blir obekvämt. Om vi på vissa håll har utvecklat en förvaltningskultur där svenska myndigheter inte har mer integritet än att det räcker med en lätt påtryckning från Rosenbad för att förhalning av offentlig information till allmänheten ska ske, är den berömda självständigheten blott en chimär. Men det blir tydligt för medborgarna vilka som står stadigt när trycket stiger i kabinen.