" De två mest gedigna skrifterna om den svenska Afghanistan-insatsen, Wilhelm Agrells ”Ett krig här och nu” från 2013 och dåvarande riksdagsledamoten Tone Tingsgårds (S) statliga utredning ”Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002–2014” från 2017 ger en samstämmig och kärv bild som faktiskt förebådade den katastrof som skulle komma nu i augusti 2021.

Tingsgård är skoningslös i sitt slutomdöme. De svenska militära insatserna ledde inte till att ett enda mål uppfylldes. Talibanrörelsen hade utökat kontrollen av landet. ISAF hade inte stabiliserat Afghanistan och de afghanska säkerhetsstyrkorna präglades av dålig ledning, dålig utrustning, korruption, omfattande desertering och hög dödlighet. Bara under 2015 dödades 7000 soldater från regeringsstyrkorna.

Den övriga ordningsmakten hade obefintlig legitimitet hos befolkningen. Agrell hänvisar till en brittisk uppskattning av att 80 procent av poliserna var haschmissbrukare som i praktiken hade tagit över stråtrövarnas roll. Den polisstyrka som västmakterna försökte bygga upp rånade och trakasserade allmänheten.

Både Tingsgård och Agrell menar också att man underskattade den nationella aspekten i det väpnade motståndet. De man kallade talibanerna var till del fortfarande en fanatisk religiös rörelse men också och alltmer en heterogen bred socialt förankrad rörelse som kämpade mot en illa sedd utländsk ockupationsmakt. Agrell beskriver den internationella insatsen inom ISAF som dåligt förberedd med dålig eller ingen kulturell kunskap, med överlappande befälsordningar och full av dåligt samordnade nationella agendor.

De båda ger också en samstämmig bild av en grovt bristfällig politisk svensk ledning som gränsar till desinformation gentemot allmänheten och Riksdagen.

När den första propositionen om svenskt deltagande i ISAF överlämnades till Riksdagen 2002 nämns över huvudtaget inte begreppet väpnad konflikt. Den trupp man avsåg att sända ut som svenskt bidrag - högst 45 personer i högst sex månader - skulle syssla med fattigdomsbekämpning, försoning och fredlig utveckling. Utrikesministern talade om minröjning.

Vad Sverige i själva verket förberedde och sedan gjorde var att skicka ut SSG, Särskilda skyddsgruppen, Sveriges motsvarighet till brittiska SAS eller USA:s Delta Force, det vill säga det farligaste specialförbandet Sverige hade. Inget fel i det, men allmänhetens uppfattning om Sveriges bidrag till Afghanistan var en helt annan. Två soldater från SSG skulle senare dödas.

Denna halvt dolda linje återkommer under hela insatsperioden. Den nya Obama-administrationen bestämde sig efter viss tvekan (Biden var emot) för att skala upp operationen och trycka tillbaka talibanerna med en nygammal strategi, counter-insurgency, Coin. Den går ut på att med överlägsen militär styrka rensa bort upprorsmän från lokalbefolkningen, därefter uthålligt hålla ett område och sedan bygga lokalt förankrad säkerhet samt vägar, broar, vattenförsörjning, etc för att vinna förtroende. Strategin kom ursprungligen från Frankrikes krig i Algeriet på 1950-talet och togs över till Vietnam av USA där den hamnade i vanrykte på grund av alla övergrepp som den ”överlägsna militära styrkan” ställer till med.

För USA var Obamas plan ett stort skifte med kraftigt utökade trupper till Afghanistan och för första gången ett amerikanskt befäl över ISAF och därmed över svensk trupp.

Den svenska regeringen tvingades därför ange en ny strategi i en ny proposition till Riksdagen, samt införa nya insatsregler för svensk trupp. Men i propositionen för 2010 nämns inte Coin. Det finns ingen information om de amerikanska långtgående planerna på att återanvända Vietnam-strategin. Istället används det hemkokta begreppet ”befolkningscentrerad strategi”. Det lät bra, men vad var det? Vad skulle svenska soldater göra?

Agrell beskriver två exempel på vad som väntade. I juni 2010 gjorde svenskarna ett första försök med counter-insurgency: erövra och sedan bygga en utpost i Pashtundalen. Svenskarna försvarade sig mot ett 70-tal attacker. Fienden använde eldöverfall, granatkastare, vägbomber och självmordsbombare. En svensk soldat dog. Utposten avvecklades senare med argumentet att metoden inte fungerade och att förståelse för konceptet saknades hos afghanerna.

Ett halvår senare gjordes ett nytt försök på ett annat ställe, operation Shariki. 120 svenska soldater deltog. Under några dagar bekämpade de en anfallande fiende med 30 granater från pansargevär, 10 000 skott med tung kulspruta, 40 000 skott med lätt och 8000 skott med AK5. I ett pressmeddelande beskrev Försvarsmakten incidenten som att svensk trupp lyckosamt hade röjt vägminor.

Men så var det ju inte. Det var full strid. I efterhand konstaterade det ansvariga befälet att man inte hade övat på det som hände, att fordonen hade stått stilla, att befälskedjorna inte fungerade, att soldaterna var för få och att alla borde tas hem så fort som möjligt innan allt rasar ihop. Det var ren tur att Sverige inte fick fler förluster. Och det kan inte begripas som en ”befolkningscentrerad strategi”.

Man varken kan eller ska berätta allt om en militär insats, det hör till krigets natur. Men den politiska nivån bör bidra till en klar förståelse hos allmänhet och hos de individer som funderar på att ta den yttersta risken och göra en insats för sitt land eller för världen. Tingsgård skriver att det är viktigt att nationella mål formuleras med konkretion och tydlighet och helst i en övergripande svensk strategi, samt att man borde ha använt ordet strid mycket tidigare.

Det ligger mycket i det. Den svenska vanan från kalla krigets dubbelspel att halvljuga om sina militära engagemang riskerar att försvaga legitimiteten för försvaret och utsätta landet för farliga överraskningar.

Den inhemska opinionen spelar en mycket stor roll i krig. Otydlighet kan straffa sig. För att ta ett mer nutida exempel - när Försvarsmakten nu har flyttat hem från Afghanistan för att med återinförd värnplikt försvara det egna landet planerar vi att ”göra det med andra”. Det är utgångspunkten för hela försvarsplaneringen. Men vad betyder det? Hjälper USA till? Hur länge? Ska svenska värnpliktiga dö i Finland i krig med Ryssland? Ska de dö för Polen under tyskt befäl? Ingen vet.

Och få visste egentligen vad de unga männen på bilderna i mässen egentligen skulle göra. I efterhand vet vi att svenska försvarspolitiker anser att de var där för att investera i lojaliteten med USA, vad det nu är värt utan Nato-medlemskap. Samt att tunga bedömare anser att svensk trupp inte gjorde någon skillnad, vilket är bittert för alla inblandade. En större öppenhet om mål och syfte och ett ärligare bruk av rätt ord hade skyddat dem bättre, inskärpt allvaret, kanske tvingat fram en skarpare strategi och en bättre veteranpolitik. Så som man gjorde med och i Afghanistan får man inte göra igen."